Har du någon gång tänkt ”det händer andra, men inte mig”? Det har jag, många gånger. Så resonerade jag även om utmattning.

Det hade varit stressigt en längre tid och jag hade känt att jag inte mådde bra. Nacke och axlar gjorde ont för jämnan och jag hade ganska ofta migrän. Tröttheten, huvudvärken och hjärtklappningen smög sig på successivt. Trots alla varningssignaler trodde jag inte att det var så farligt, ”det lugnar ner sig snart” och ”jag fixar det här” tänkte jag.

Jag försökte hitta små andpauser i vardagen; ta en promenad på lunchen, rulla ut yogamattan och ’bara vara’. Men när det är mycket att göra (och man behöver dessa pauser som mest) är det lätt att man prioriterar bort dem, för att hinna med allt det där andra.

En dag på jobbet tog det tvärstopp. Jag var stressad, hade ont i huvudet och kände hur pulsen skenade allt mer där jag satt framför datorn. Jag kom på mig själv med att andas små, korta andetag och fick allt mer panik. För att försöka lugna mig själv, reste jag på mig för att gå och hämta ett glas vatten.

Jag kom halvvägs genom korridoren, sedan var jag tvungen att stanna upp för att jag blev så fruktansvärt yr. När jag hukade mig framåt för att försöka lindra yrseln, bröt jag ihop totalt. Tårarna rann och hjärtat bultade som om jag sprungit för mitt liv. Allting snurrade och hela kroppen skakade. En av mina kollegor kom till undsättning och placerade mig vänligt i en stol på hennes kontor. Sedan satt jag där i en halvtimme och bara grät och skakade. Min kropp drog i nödbromsen, med akut ångest.

Sedan följde några tuffa och transformerande månader. Jag var sjukskriven helt en period och jobbade sedan 25 % under en tid. I samband med utmattningen sa jag upp mig från mitt jobb, vi sålde vårt hus och flyttade. Drömmarna och planerna om ett annat liv fanns redan innan, men på ett sätt snabbade utmattningen på det hela.

Jag tycker egentligen att uttrycket ’vägen tillbaka’ efter en utmattning är lite märkligt. Tillbaka till vadå? Livet som fick dig att må dåligt? Det kändes inte speciellt lockande måste jag säga.

Jag valde att inte skriva in mig på arbetsförmedlingen, eftersom jag ville få landa och komma fram till vad jag vill göra framöver – istället för att söka ett nytt jobb direkt. Visst hade jag kunnat få ersättning för att söka jobb och vara sjukskriven på deltid, men det kändes inte rätt. Jag hade varken orken eller viljan att söka jobb då och ville inte ’lura’ systemet.

Allt jag behövde var en paus. Jag är väldigt tacksam för att vi hade/har en buffert, eftersom det gav mig möjlighet att välja. Vi hade jobbat hårt och samtidigt levt ganska enkelt under flera års tid. I princip klarade vi oss på en lön varje månad och sparade den andra. Visserligen var en stor del av dessa ’sparade’ pengar investerade i vårt hus, men när vi sålde det frigjordes de ju igen.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv och velat göra bra ifrån mig. Att jag blev utmattad beror såklart på många faktorer. Men det faktum att jag är långt ifrån ensam, att vi är så många som hamnar där, är skrämmande. När allt fler far illa, är det knappast de enskilda individerna det är fel på. Det är snarare ett symptom på att något i systemet är fel. Kraven och tempot i dagens samhälle är sjukt!

Det räcker med att läsa platsannonser; ’vi söker dig som gillar att ha många bollar i luften samtidigt’ och under önskvärda egenskaper hittar man ofta ordet ’stresstålig’. Jag blir lika förbannad varje gång jag ser det här! Ärligt talat, finns det någon som gillar att stressa? Någon som inte inser att resultatet/kvalitén blir lidande när det stressats fram? Jag förstår att det kanske inte går att undvika stress alla gånger, men att gå ut med att arbetet är stressigt när man söker ny personal… Läge att se över företagets rutiner kanske? Allt ansvar för stress ligger såklart inte hos företagen. Ovanstående är ett exempel för att belysa att problematiken i samhället, där stress blivit så vanligt att det i princip anses ’normalt’.

Nu har drygt ett halvår passerat och jag känner fortfarande av vissa symptom av utmattningen ibland, men på det stora hela mår jag mycket bättre. Jag har inte haft migrän en enda gång sedan vi flyttade, bara en sådan sak! Som jag tidigare nämnt håller vi på att renovera ett torp i skogen och målet är ett enklare liv, nära och i harmoni med naturen. Att leva billigt, men samtidigt rikt. Rikedom för oss är inte pengar och prylar, utan frihet och tid. Just nu har jag ärligt talat svårt att se mig själv gå tillbaka till 40 timmars arbetsvecka. Med det sagt dömer jag ingen annan, jag har full förståelse för att människor har olika förutsättningar och värderar saker olika.

Jag vill bara uppmuntra andra till att göra det som känns rätt för dem. Livet blir så mycket bättre när vi står upp för och lever efter våra egna värderingar. Vad grannen eller normen säger är egentligen ganska ointressant. Mitt mål framöver är att jobba med något som känns meningsfullt, på mina egna villkor. Ett eget företag kanske?

Så, nu har jag fått skriva ut lite av min frustration, haha. Skönt!

Jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer, blir så glad varje gång någon tar sig tid att skriva några rader. Önskar alla en fin dag! Kramar ♥

Relaterade inlägg:

– Psykisk ohälsa & utmattning
– Att hoppa av ekorrhjulet
– Vad är minimalism?
– Rensa bland prylarna – en guide
– Slow living