För en tid sedan skrev jag ett inlägg om högkänslighet, där jag förklarade begreppet och berättade lite om min egen resa. Idag tänkte jag spinna vidare på samma tema, eller snarare dela med mig av några stunder från vardagen där jag blivit lite extra påmind om mina HSP-drag. (HSP = Highly Sensitive Person)
Jag vill gärna lyfta det här ämnet igen, dels eftersom det är viktigt och för att jag tror att det behövs, men också för att (förhoppningsvis) bidra med mer förståelse. Samtidigt kanske andra högkänsliga känner igen sig (och därmed känner sig mindre ensamma ♥).
Självklart kan högkänslighet komma till uttryck på många olika sätt och variera från person till person. Nedan följer några exempel från min vardag, men jag påverkas och märker naturligtvis av mina HSP-drag på otroligt många fler sätt än de som listas här. Faktum är att de påverkar allt, mer eller mindre.
Nåväl, här kommer exemplen;
Tre saker som gör mig påmind om min högkänslighet:
1. När det händer mycket runt omkring. Jag har otroligt svårt att fokusera när det blir för många intryck i omgivningen. Det kan handla om ljud, ljus, prylar, människor, dofter, liv och rörelse.
Av den anledningen tycker jag inte om att vistas några längre stunder i exempelvis storstäder eller shoppingcenter. Det blir liksom för mycket för min hjärna att ta in och bearbeta allt på en gång, vilket gör mig trött och stressad.
På samma sätt är det närmast omöjligt för mig att läsa, fokusera eller umgås, när tv:n står på i bakgrunden.
2. När något gör ont eller skaver. Som högkänslig har man ofta förmågan att njuta mer av dofter, smaker, synintryck, beröring osv – men är samtidigt känsligare för exempelvis smärta.
Således avskyr jag osköna kläder, saker som skaver eller gör ont. Min smärttröskel är verkligen låg.
Men jag insåg en sak som är väldigt praktisk med att vara så känslig rent fysiskt: jag har säkert haft 50 fästingar på mig i år, men inte behövt plocka bort en enda med pincett (!) eftersom jag känt dem krypa på huden innan de bitit sig fast. Helt klart en bra grej!
3. Att ha nära till tårar. Det spelar ingen roll om jag är ledsen, arg eller glad – tårarna kommer ofta och lätt, så fort jag blir berörd av något.
Häromdagen var jag nära på att börja stortjuta när jag såg två påkörda igelkottar någon meter ifrån varandra. Alltså jag blev verkligen genuint så himla ledsen men höll tillbaka tårarna, för att… ja varför egentligen? För att det inte funkar att köra bil samtidigt? Eller för att det är ’oproportionerligt’ att gråta över en sådan sak? Jag vet inte.
Dels blev jag såklart ledsen för igelkottarna, sedan kom att tänka på en annan djurart som lever i par, och när den ena blir påkörd så sitter partnern kvar på vägen vid dess sida… tills hen (med största sannorlikhet) också blir påkörd. ? Så fint och så sorgligt på samma gång.
En stund senare, när jag lyssnade på radion, kom dock tårarna iallafall. Jag blev så himla rörd när de pratade om alla de frivilliga som hjälper till med att släcka skogsbränderna som härjar i landet just nu. Och när reportern konstaterade att en rad andra länder också hjälper till med släckningsarbetet, ja då var det dags för ytterligare några tårar att trilla nedför kinden.
Som jag skrev i det tidigare inlägget på temat, så har det här med att vara högkänslig verkligen både sina för- och nackdelar. Jag önskar bara att det blev mer ’accepterat’ i samhället. För som det ser ut idag så är väldigt få miljöer anpassade för oss, samtidigt som våra egenskaper många gånger ses som svagheter och/eller något negativt – istället för den tillgång de faktiskt kan vara och är.
Eller vad säger ni? Passar exempelvis öppna kontorslandskap alla? Är ni bekanta med begreppet HSP sedan tidigare? Är du kanske rent av högkänslig själv? Har du några andra tankar, frågor eller funderingar? Lämna gärna en kommentar!
Hoppas ni har en fin dag allesammans! Kram på er ♥
Relaterade inlägg:
– Högkänslig, introvert & extrovert
– Du är inte ensam
– Utmattning & vägen tillbaka
– Hoppa av ekorrhjulet – mina tips & erfarenheter
Kommentarer
Som jag känner igen mig själv i det du skrev. Jag har aldrig reflekterat
över att jag skulle var en HSP men, det får jag nog erkänna inför mig själv
att jag är. Jag grät när det Polska brandmännen kom på rad och alla som
stod där och välkomnade dom. Tårarna trillar i olika situationer som säkert
andra skulle tycka var konstigt. Med all sannolikhet hade jag gråtit över de
stakars igelkottarna om jag sett dom ligga där.
Jag skulle bli helt hispig om jag skulle befinna mig med en sådan hop människor
som bildern visa. Det känns som jag inte skulle få luft om jag befunnit mig där.
Naturen lite mindre människor, jag måste kunna andas, jag måste kunna lyssna
till tysnadern. Jag bor i ett område som passar mig perfekt. Kan sitta ute på kvällen
och verkligen höra fågelkvitter och vindens sus i trädtopparna.
Nu har jag bara en enda önskan, att värmen drar sig tillbaka, lämnar över till betydligt svalare luft. Till helgen ska det åska, vilket gör mig skräckslagen redan nu.
Jag tycker så illa om när det smäller och kraskar, växte upp på landet med fruktansvärda
åskväder som gett men för livet. Hoppas bara det inte blir nedslag som börjar brinna.
Önskar dig en fortsatt bra dag!
Ååh, ja men du kanske också är högkänslig då! Nu lyfte jag ju inte så jättemånga olika aspekter/egenskaper i det här inlägget (men däremot i det tidigare, som det är länkat till i texten). Men det där känner man ju själv! Personligen tyckte jag att det var skönt/en lättnad att inse att jag är HSP.
Men eller hur! Trivs också mycket bättre i naturen och bland mindre människor. Vad härligt, det låter bra!
Jaa, jösses vad varmt det har varit. Längtar också efter lite svalare väder. Hoppas att du slipper åskan, och att det inte slår ner såklart!
Tack detsamma!
Wow, vilka kloka, tänkvärda och ödmjuka inlägg! (Läste flera av de relaterade texterna nu också.) Jag är högkänslig och känner igen mig massor i det du beskriver. Har läst mycket i ämnet tidigare men ambivert var något nytt att läsa om. Men där kan jag äntligen känna igen mig bättre än i intro/extrovert. Klockrent! ? Fortsätter att följa dina inlägg.
Jag kan tillägga att som högkänslig måste jag göra vissa val kring t.ex. nyhetsrapportering. Hur jag tar del av dem, hur ofta och hur jag engagerar mig. Jag har tidigt märkt att radio är att föredra framför nyheter med stillbilder eller rörliga. Som bekant; en bild säger mer än tusen ord och en bild/sekvens kan krypa under huden på mig på ett sätt som inte är sund. Jag grottar heller inte ner mig i riktiga mordfall eftersom jag tar så illa vid mig. Och det hjälper absolut ingen om jag mår dåligt.
Sen har jag ett litet tillägg; är man kvinna så kan vissa liknande symtom som för högkänsliga visa sig veckan innan mens (pms alltså) och vid graviditet. Och män likväl som kvinnor kan få symtom vid stark stress/utmattning som liknar vissa av dem vid högkänslighet. Lätt till gråt till exempel. Men det vet man nog bäst själv om det är personlighetsdrag eller temporära symtom som i vissa fall kräver åtgärder.
Men ååh, tack snälla! Vad kul att höra ?
Jaa men precis, jag kollar också väldigt sällan på nyheterna (av samma anledning). Är även selektiv med tidningar, och tycker liksom du att radion är bäst.
Absolut, det har du verkligen helt rätt i! Tänkte inte på att ta med den/de aspekterna, så det var toppen att du lyfter det. Tack för dina kloka och uppmuntrande ord!
Är högkänslig och jobbar i ett stort öppet kontorslandskap. Jag är så trött på att det är normen på många arbetsplatser. Allt prat om att ”vi ska ha högt i tak, kunna prata med varandra hela tiden, vara lättillgängliga, ha en familjär atmosfär” osv… Låter ju fint i teorin men ärligt talat är det ren skit för många av oss (ursäkta mitt språk).
Jag sitter omringad av kollegor som pratar dagarna i ända, skämtar och skrattar högt, tar Skype-möten vid sina skrivbord och gud vet allt… För att inte tala om alla som kommer förbi ens skrivbord jämt och ”ska bara fråga en sak”… Är helt SLUT när jag kommer hem från jobbet på grund av alla intryck. Jag framstår nog som extremt bitter, och det är jag också! Är så trött på att hela vårat samhälle styrs av de som hörs mest, och att de är normen.
Var på en föreläsning en gång om stresshantering, där föreläsaren berättade att varje gång man blir avbruten i sitt arbete tar det i snitt 17 minuter att komma tillbaka till samma produktivitetsnivå. 17 MINUTER! Och det tar säkert ännu längre tid för oss högkänsliga. Hur effektiva är vi egentligen i dagens arbetsklimat? För det är ju allt som räknas idag – effektivitet.
Tänk om fler kunde tänka som du Sandra. Jag vet inte varför så många tycks sakna förståelse för att vi alla är olika, att det inte är ’one size fits all’ i dessa aspekter.
Ååh, jag känner med dig. Den typen av arbetsmiljö suger nog musten ur de allra flesta som är högkänsliga är jag rädd… Tycker också att det är himla tråkigt att normen ser ut så ?
Jag vet, det är helt galet! Det blir inte många effektiva minuter under en arbetsdag i den miljön… Och effektivitet är ju (precis som du skriver) högt eftertraktat idag. Vilken paradox egentligen!
Nej det är lite märkligt, hoppas på ändring framöver! Att vi alla blir mer medvetna om både våra likheter och olikheter, att vi kan omfamna och se värdet i alla egenskaper.
Tack för att du delar med dig av dina tankar! Håller tummarna för att du kan jobba i en miljö som du trivs och mår bra i framöver.
Vad bra du skriver. Jag är också HSP.
Kommer följa dig då och då.
Jag tänker detsamma om barn. Men är 10 år äldre, min kille har svårt att få. Jag kan. Men inte vi. Tänker så det knakar på ivf, men vet ej om jag orkar gå igenom det och sen all oro o smärta på det. Dessutom mellan jobb. Tiden finns inte längre så sommaren går åt att processa allt inför hösten.
Kram S
Tack snälla!
Åh, det är inte helt lätt alltid… Hoppas att allt ordnar sig till det bästa ♥
Kramar