Kategori: Tankar om livet

Att snubbla på mållinjen

Sandra JunhammarTankar om livet

I snart tre års tid har jag spenderat majoriteten av min fritid och mina pengar på en sak – att förverkliga drömmen om ett eget tinyhouse på landet. Det har varit lite som att bestiga ett berg och vägen mot toppen (målet) har varit lång och utmanande. Stigen är ju som bekant aldrig rak, utan har en tendens att slingra sig uppför branten.

När man står där vid bergets fot och ska ta de första stapplande stegen mot toppen, ter sig berget enormt och resan närmast oöverkomlig. Men så tar man ett steg, följt av ytterligare ett – och en liten bit i taget närmar man sig målet. I snart tre år har jag alltså ihärdigt klättrat mot toppen, lika envist och målinriktat som en bergsget. Så äntligen, äntligen, kunde jag ana målet – snart inom räckhåll. 

Husets placering var utsedd, lägenheten uppsagd och transporten bokad, liksom flyttstädningen. I princip allt var klart för att flytta ner mitt lilla hus till Österlen om några veckor. Så blev det plötsligt klart att marken är alldeles för blöt för att jag ska kunna få mitt lilla hus på plats. Vi måste invänta att marken fryser eller att den torkar upp – i vår…

När jag fick beskedet kändes det som att jag, med bara några få steg kvar till toppen, plötsligt klev på en lös sten och handlöst störtade nedför branten. När jag mörbultad och omtumlad kvicknade till, fann jag mig själv på en avsats en bit ner på berget. Målet var inte längre några veckor bort, utan månader eller i värsta fall ett halvår… Känslorna fullkomligen sköljde över mig när planerna, allt det som jag längtat efter och drömt om, gick i kras.

Förvirring. Sorg. Frustration och uppgivenhet. I en enda tung sörja. 

Instinktivt reser jag mig för att se om jag på något sätt kan få fallet ogjort, om jag kan komma tillbaka till platsen där målet var inom räckhåll. Men förtvivlat konstaterar jag istället att jag inte ens ser någon tydlig väg mot toppen längre och att den sista energin är som bortblåst.

Nu har jag suttit på min avsats några dagar. Spenderat tid med alla känslor och tankar, plåstrat om mina mentala sår och blåmärken. Låtit saker landa. Det är alltid lätt att vara efterklok, men med lite perspektiv inser jag att det kanske var tur att det blev såhär trots allt. Jag har pushat mig själv hårt för att nå mitt mål, och frågan är om jag hade orkat med slutspurten efter mitt maratonlopp uppför berget… Kanske drog livet i handbromsen åt mig? 

Först häromdagen var det som att jag blev medveten om utsikten från min avsats på berget, som att jag äntligen kunde se den vackra vyn som breder ut sig. Det blev en påminnelse om hur långt jag faktiskt kommit och hur bra jag på många sätt redan har det. Jag behöver inte jäkta mot toppen, jag kan sitta här och vila ett litet slag. När tiden är inne kommer jag återigen se vilken stig jag ska vandra på.

Tills dess tänker jag njuta av andpausen.

Och tänka sig, i tomrummet som uppstått nu (när jag tillåtit mig själv att fokusera på annat än husbygget) så har jag hittat tillbaka till saker jag tycker om, men tidigare har prioriterat bort. Plötsligt fick jag lust att plocka upp penseln och måla igen! Efter ett uppehåll på 10 år.

Jag skriver också första blogginlägget på en evighet, som inte är relaterat till husbygget. Eller okej, det är förvisso kopplat till huset, men inte ett rent ”bygginlägg” så att säga. Och i helgen ska jag åka och besöka en god vän, istället för att stressa med att få allt klart inför flytten… Så, det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men som tur är blir det ofta bra ändå.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild som jag tycker är både fin och tänkvärd. För mig känns den trösterik – i synnerhet i tunga stunder.

Ta hand om er allesammans, och lämna gärna en kommentar om du vill.
Kram!

Relaterade inlägg:
– Distans ger välbehövligt perspektiv
– Livet som högkänslig
– Trött på ideal, dieter & kroppshets
– Kärlek eller rädsla? – Tips för att fatta rätt beslut


Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Livets kontraster & att våga vara sårbar

Sandra JunhammarTankar om livet

Jodå jag lever, även om det onekligen varit ganska tyst här ett tag. Livet har en förmåga att ”komma emellan” och det nya året har fortsatt i samma anda som 2019 – dvs det händer mycket på många plan…

Just nu känns det som att den här bilden illustrerar mitt liv ganska så bra:

Å ena sidan en hel del röra, förändring och transformation (representeras av flyttkartongerna) och å andra sidan lugn, stillhet och harmoni mitt i alltsammans (representeras av yogamattan och ljusen).

Så, vad händer?

Well, till att börja med så ska jag flytta. Det är ju liksom hög tid att börja nu om jag ska hinna matcha fjolårets fyra flyttar… ? Nejdå, skämt åsido så trivs jag väldigt bra i min nuvarande lägenhet.

Fast jag ska flytta, hela 200 meter, till en mindre lägenhet. Ärligt talat byter jag ner mig både i standard och mysighetsfaktor, men 2000 kr mindre i hyra varje månad är värt en del. I synnerhet om man jobbar halvtid och står i startgroparna för att bygga ett litet hus på hjul.

Så i helgen går flyttlasset!

Jobbmässigt då?
Det är fortfarande väldigt mycket att göra, vilket i praktiken innebär att det är mer regel än undantag att jag jobbar 4 dagar i veckan (istället för 3). Det skulle lätt gå att fylla en heltidstjänst och mer därtill, men med tanke på tidigare erfarenheter är jag väldigt mån om att hålla det på en nivå jag orkar med.

I övrigt är jobbet väldigt utvecklande för tillfället, jag gör en hel del nya saker/moment som jag inte riktigt har hundra koll på sen tidigare… vilket resulterar i någon form av skräckblandad förtjusning. Det pendlar liksom mellan att kännas oöverkomligt ena stunden och tämligen tillfredsställande nästa.

Kontraster var det…

För övrigt så är det ju onekligen en ganska stor kontrast mellan ingenjörsjobbet på dagarna och att instruera kundaliniyogaklasser på kvällen…

På det privata planet händer det också en hel del… Som vanligt, tänkte jag skriva – eftersom det ofta blir så när man lägger mycket tid och energi på sin personliga och andliga utveckling.

Intuitivt känner jag starkt att jag ska dela med mig av det här, även om huvudet går in och hittar på väldigt många anledningar till att låta bli…

Nåväl. Sedan en tid tillbaka har jag valt att helt pausa kontakten med mina föräldrar. Tråkigt och smärtsamt… men för tillfället ser jag ingen annan lösning.

–

Är inte ute efter att hänga ut någon eller söka sympati. En del av mig är bara så trött på alla tillrättalagda fasader, på att saker och ting ofta framstår på ett sätt – när verkligheten är en annan.
Eller är det kanske återstående delar av mina egna fasader som jag är trött på?

–

Det finns så många tabun och ämnen som vi inte vågar prata om – och av rädsla håller vi dessa saker för oss själva (så även jag). För det kan onekligen vara skrämmande att blotta sig.

Jag har (bla. genom yogan) skalat av många masker och lager inför mig själv, men inte vågat visa så mycket av det för omvärlden, ännu. Men jag vill göra det. Och jag gör det alltmer. Ett litet trevande steg i taget.

På temat sårbarhet:

Så här ser min hy ut för tillfället. Den gör det emellanåt, vilket stundtals känts tufft.

…Från det ena till det andra, så är ni många som undrat hur det går med mitt tiny house.
I ärlighetens namn har det stått ganska still. Dels med tanke på allt annat som hänt/händer i mitt liv just nu, samtidigt som det inte känts lockande att greja med det när jag suttit framför datorn (med byggrelaterade saker) på jobbet hela dagarna/veckan…

Men, jag har köpt ett mini-badkar till huset! Haha, japp det gäller att börja i rätt ordning och med det viktigaste ? Sen är ju faktiskt flytten till en mindre och billigare lägenhet på sätt och vis ett steg på vägen, eftersom det förhoppningsvis kommer frigöra en del tid, energi och pengar. Många bäckar små brukar det ju heta.

På sistone har faktiskt längtan efter att komma igång växt sig allt starkare, så förhoppningsvis infinner sig inspirationen och energin när jag hunnit landa och komma iordning i min nya lägenhet.

Den här godingen tar det mesta med ro, så även flyttstök

Det nya året har onekligen varit både innehålls- och kontrastrikt såhär långt. Humöret, känslorna och energin har åkt berg-och-dal-bana ordentligt.

–

Livet, med alla dessa kontraster… utmanande och vackert på samma gång.

Hur har 2020 börjat för er?

Vad väckte inlägget för tankar/känslor hos dig? Berätta gärna i en kommentar!

Ta hand om er ♥ Kramar

Relaterade inlägg:
– Att börja jobba efter utmattning
– Glimtar från yogamattan
– Trött på ideal, dieter & kroppshets
– Du är inte ensam

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Att börja jobba efter utmattning

Sandra JunhammarHälsa

Nu har jag jobbat halvtid som byggnadsingenjör i hela fem (!) månader, efter ett uppehåll på drygt två i samband med min utmattning.

Att vara tillbaka igen är både utmanande och läkande på samma gång. Jag trodde verkligen att jag var i princip helt återställd, men har insett att det är svårt att avgöra helt, sålänge man inte ’utsätts’ för samma press som tidigare.

Första veckorna på jobbet kände jag mig väldigt stressad (utan någon egentlig anledning) och var helt slut när jag kom hem. En dag frågade min chef hur det gick med en uppgift och jag svarade lite ursäktande att den inte var riktigt klar. ”Nej, alltså det är ingen brådska” sa han då.

Va! Är det inte? Jag hajade till och insåg att det fortfarande satt så djupt rotat i mig att jobba under tidspress, att jag liksom omedvetet förutsatt att det alltid är bråttom… Där och då punkterades min föreställning som en ballong, o jag kunde äntligen genomskåda och släppa taget om den.

Det har verkligen hänt massor, på alla möjliga plan i mitt liv, sedan jag blev utmattad.

Jag har förändrats mycket under dessa år och har ett helt annat perspektiv nu. Vilket resulterar i att jag blir medveten om en hel del gamla präglingar och föreställningar…

En sådan sak som jag kommit i kontakt med, är rädslan för att göra fel. Jag har insett att jag varit livrädd för att göra misstag i jobbsammanhang och därför gjort mitt yttersta för att undvika det.

Den insikten sjönk in när jag kom på mig själv med att dubbelkolla/kontrollera saker X antal gånger i jakten på fel… I samband med det funderade jag över vad det värsta var som kunde hända, om det faktiskt blev fel – och kom fram till att det oftast inte är så farligt.

Kanske är det dessutom så att det inte finns några misstag egentligen, utan bara lärdomar?

I övrigt får jag återkommande påminna mig själv om att mitt verkliga värde inte baseras på vad jag presterar.
Jag är inte mina prestationer.
Vi, är inte våra prestationer.
Så självklart egentligen, men förvånansvärt lätt att glömma bort emellanåt.

Apropå prestationer förresten, så har nog en liiiten del av mig alltid vetat att jag (för det mesta) gör ett bra jobb – samtidigt som den perfektionistiska och överambitiösa delen av mig aldrig riktigt tyckt att det varit bra nog…

Hursomhelst så har antingen min chef blivit bättre på att uttrycka uppskattning och uppmuntran, eller också har jag blivit bättre på att ta emot den. Alternativt är det en kombination av de båda. Oavsett vilket, så känns det väldigt fint och helande. Jag inser att jag faktiskt gör ett bra jobb!

Dessutom kommer jag (till min förvåning och förtjusning) ganska ofta på mig själv med att tycka att ingenjörsjobbet är kul igen!
För det mesta.

Vissa arbetsuppgifter är roligare än andra; lyckan när man får klippa och klistra på arbetstid!

Annars då, hur känns det egentligen att jobba igen efter utmattningen? För det första har jag ju verkligen varit privilegierad på det sättet att jag fick ett ordentligt avbrott när jag blev sjuk, vilket gjort att jag hunnit få distans, perspektiv och tid för att läka. Något jag är oerhört tacksam för.

Idag har jag i princip inga, eller ytterst få symptom kvar efter utmattningen. Men det har tagit tid. Vissa saker fixade jag ganska snart efter sjukskrivningen, medan andra saker (som tex att köra bil) länge var utmanande för mig.

Jag kan fortfarande hamna någon form av ’halv-apatiskt’ läge emellanåt, där jag liksom ”stänger ner”. Vilket antingen resulterar i att jag kör på utan att känna efter (trots att jag är helt slut) eller också i att jag inte orkar röra en fena.

Men jag har lärt mig känna igen mina varningstecken, tar dem på allvar och försöker prioritera in extra tid för återhämtning o vila när jag känner att jag behöver det.

Promenader i naturen är verkligen balsam för både kropp & själ

En annan sak som jag tror underlättat att börja jobba igen för min del, är att jag inte är tillbaka på den arbetsplats där jag blev sjuk. (Nu blev jag såklart inte utmattad enbart på grund av jobbet, även om det var en bidragande faktor)

Förvisso jobbar jag hos en tidigare arbetsgivare, på gott och ont. Det finns verkligen för- och nackdelar med allt. På minussidan har jag bland annat noterat att det är lätt att falla in i gamla mönster, vanor, roller, osv. Och på plussidan så kommer man ju tex snabbt in i rutinerna igen, man har liksom lite koll på läget och känner sig ganska snabbt hemma.

För en tid sedan fick jag frågan hur jag tycker det funkar att jobba halvtid, hur jag lägger upp tiden och om jag känner att jag hinner med. Det korta svaret är att jag trivs med att jobba halvtid, det känns lagom. Som det är nu känner jag inte att jag varken vill eller orkar jobba mer än så.

Jag har valt att fördela mina 20 timmar/vecka på tre dagar och jobbar vanligtvis 8-16, tisdag-torsdag. Om jag känner att jag hinner med varierar. I byggbranschen jobbar vi i princip uteslutande i projektform, vilket innebär att mängden arbete varierar mycket. Ibland är det massor att göra och ibland är det lite lugnare.

Just nu har vi precis dragit igång med ett stort projekt, vilket i praktiken innebär att jag skulle kunna jobba heltid och mer därtill… Det är en aning utmanade får jag lov att erkänna, för å ena sidan vill jag ställa upp för företaget – och å andra sidan har jag min hälsa och mitt välmående att ta hänsyn till.

Jag försöker hitta någon form av balans, men rent krasst har det blivit en hel del övertid de senaste veckorna… (Därav har det inte funnits varken tid eller ork att uppdatera bloggen tyvärr). Försöker dock känna av mina gränser, hälsan är viktigast.

I övrigt är jag väldigt tacksam för att min chef är så smidig. Om jag tex behöver vara ledig en tisdag, brukar det för det mesta gå fint att jobba in tiden på måndan eller fredan istället. I mina ögon är det guld värt, och jag värdesätter verkligen den typen av flexibilitet.

Väckte det här inlägget något hos dig, och i så fall vad? Vad har ni för tankar och erfarenheter kring dessa saker? Berätta gärna i en kommentar!

Hoppas ni får en fin fortsättning på veckan allesammans. Ta hand om er! ♥ Kramar

Tips på relaterade inlägg:
– Psykisk ohälsa & utmattning
– Det är svårt att hålla sig frisk & sund i ett sjukt samhälle
– Utmattning & vägen tillbaka
– Slow living
– Trött på ideal, dieter & kroppshets

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Tankar, misslyckanden & inre kritik

Sandra JunhammarPersonlig utveckling

Den inre kritikern (egot) skränar högljutt att jag har misslyckats. ’Det är ett misslyckande att du är tillbaka i Tranås! Att du är tillbaka i ekorrhjulet och byggbranschen! Komma hemspringande med svansen mellan benen sådär… Och bloggen, när tänkte du ta tag i den? Det är ett misslyckande att du publicerar saker så sällan. För att inte tala om tiny houset, snacka om misslyckande att du inte kommit igång ännu. Du har inte ens lyckats få hem underredet!! Herregud, hela DU är verkligen ett enda stort misslyckade.’

Där någonstans vaknar positive mind till ordentligt – ryter ifrån, tröstar och peppar. ’Ingen av dessa saker är misslyckanden! Du har tagit dig igenom otroligt mycket på sistone, och du är fasen grym som överhuvudtaget står upp fortfarande. Vilken resa du gjort! Vilken resa du gör! Det är inte lätt att vakna upp i en värld som sover, men du gör det med bravur. Allting ordnar sig till det bästa!’

Den inre kritikern är mer än redo att gå till mothugg, medan positive mind är beredd att upprätthålla försvaret. Och de skulle kunna fortsätta, i en ändlös pingpong-match fram och tillbaka. Men det gör det inte, för neutral mind, som fram tills nu tålmodigt har iakttagit matchen med ett kärleksfullt och överseende leende, tar lågmält till orda. ’Du är inte dina prestationer. Du är inte dina tankar. Inte heller behöver du tro på det du tänker.’ Det blir tyst. En konstpaus, för att låta orden sjunka in ordentligt.

Både positive och negative mind är knäpptysta. De vet att neutral mind har rätt, och att det inte ens är lönt att försöka säga emot. Neutral mind fortsätter långsamt och tålmodigt:

’Det finns en mening med allt.
Du är trygg och hållen.
Allting är, och blir, precis som det ska vara.
Släpp taget!
Släpp det förflutna. Släpp framtiden.
Det enda som verkligen existerar är den här stunden. Nuet.
Och du går miste om det, om själva livet, när du inte är närvarande här och nu.’

Jag tar ett djupt andetag, andas ut och ler. Ah! Det känns så skönt. Jag njuter av stunden, av att vara helt och fullt närvarande.
Medveten och neutral.
Jag njuter av att observera och notera, utan att varken värdera eller döma.
Njuter av att känna varenda cell i min kropp vibrera av liv.
Jag njuter av stillheten som uppstår när tankarna upphör att existera.

Snart kommer det inre tjattret vara igång igen och pingpong-bollen studsa fram och tillbaka. Efter en stund lär jag återigen komma på mig själv, bli medveten och skratta åt egots komiska upptåg.

…Jag känner stor tacksamhet för medvetenheten, över att allt oftare (och allt längre) vara i kontakt med neutral mind. Där existerar inte oro, rädsla eller dömande – bara tillit, närvaro, ödmjukhet och kärlek.

När vi är i neutral mind är vi i kontakt med hjärtat, vår sanna essens, innersta kärna eller själen om du så vill – och det mina vänner, det är magiskt! ♥

…Vad väckte texten för tankar hos dig? Har du några frågor eller funderingar? Skriv gärna några rader här nedan!

Jag hoppas ni har en riktigt fin dag allesammans. Ta hand om er! ♥ Kramar


Relaterade inlägg:
– Glimtar från yogamattan
– Distans ger välbehövligt perspektiv
– Psykisk ohälsa & utmattning
– Trött på ideal, dieter & kroppshets

Kommentarer


Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

När livet tar oväntade vändningar

Sandra JunhammarTankar om livet
träd natur skog

Nej, ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig… Förra veckan gick flyttlasset igen för min del. Det blev flytt nummer fyra sedan årsskiftet – dvs inom loppet av knappt sex månader.

För att sätta det lite i proportion, så har jag tidigare flyttat tre gånger totalt under mina 27 år i livet… 2019 har onekligen varit ett händelserikt år såhär långt!

Nåväl, som jag nämnde i detta inlägg så träffade jag en kille för en tid sedan och tanken var att vi skulle bygga ett litet hus på hjul tillsammans. Nu blir det dock inte så.

Eller jo, det blir fortfarande ett tiny house men jag kommer att påbörja bygget själv, så får vi se vad som händer framöver.

Det komiska var att i samband med att vi kom fram till det beslutet, så visade det sig att underredet vi beställt blivit feltillverkat. Det var så brett att det enbart fick dras med en varningsbil framför…

Hursomhelst fanns det ju en mening med det också, eftersom jag nu har hittat ett begagnat (betydligt billigare) underrede att bygga på!

träd natur skog

Det fina är, att mitt i alla ändrade planer och omvälvande förändringar, så känner jag en enorm tillit. Jag vilar i att allting är och blir precis som det ska vara. Att jag är trygg och hållen.

Häromveckan fick jag det magiskt nog bekräftat, än en gång. Under ett samtal med en av mina tidigare arbetsgivare föll nämligen samtliga pusselbitar på plats – jobb, boende OCH en plats att bygga på, med tillgång till alla de verktyg jag behöver (!)

Tacksamheten och lättnaden efter det samtalet var enorm ♥ 

…Med det sagt, har den sista tiden onekligen varit väldigt utmanande på många sätt.

Som det är just nu känner jag inte för att gå in på några detaljer, men jag skulle ljuga om jag förnekade att jag känt väldigt mycket smärta och sorg på sistone.

Tack och lov att jag har yogan! Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan den… förmodligen inte alls.

Apropå yoga förresten, så har jag nu varit iväg på sista utbildningshelgen och är snart certifierad kundaliniyogalärare! Det känns väldigt fint, men lite sorgligt på samma gång – ja, att utbildningen är slut alltså. Den har verkligen varit djupt transformerande ♥

träd natur skog glänta

…Nåväl, sedan förra veckan är jag alltså tillbaka i mina hemtrakter kring Tranås. Min chef (numera tillika hyresvärd) driver både ett bygg- och ett fastighetsbolag här, så tanken är att jag ska börja jobba halvtid som byggnadsingenjör igen.

Och vid sidan om det kommer jag alltså bygga mitt lilla hus på hjul. Hoppas och tror att det kan bli riktigt bra!

Jag skulle gärna vilja komma igång och hålla någon eller ett par yogaklasser i veckan framöver också, om tiden och energin räcker till.

träd natur bark

För övrigt kom den här tanken till mig häromdagen:
Om någon för ett år sedan hade berättat för mig hur mitt liv ser ut idag, och vad jag har upplevt och gått igenom under den här perioden, så hade jag skrattat och inte trott på det. Alltsammans hade verkat så osannolikt… ja, rent av omöjligt.

Så nej, det blir verkligen inte alltid som man tänkt sig… Fast som tur är kan det bli väldigt bra ändå ♥ 

Relaterade inlägg:
– Kundaliniyoga & en inre resa
– Möt Lina som byggt & bor i ett Tiny House
– Förändring & mentalt bagage
– Glimtar från yogamattan

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Tankar kring självkärlek

Sandra JunhammarPersonlig utveckling

Har ni tänkt på att det finns en paradox när det gäller självkärlek? Att vi å ena sidan ofta får lära oss redan i tidig ålder, att det närmast är lite ’fult’ eller egoistiskt att älska sig själv. Å andra sidan finns det en uppsjö av artiklar och självhjälpslitteratur som uppmuntrar oss till just självkärlek.

För att göra det hela ännu mer komplicerat, utsätts de flesta av oss dagligen för en stor mängd photoshop:ade bilder på ’idealmänniskor’. Adderar vi därtill alla reklambudskap som hävdar att vi inte är bra nog som vi är, ja då är det inte konstigt om vi får komplex och har svårt att uppskatta oss själva.

Nåväl, vad jag vill komma fram till är att självkärlek varken är fult eller egoistiskt. Om något, så är det fint. Jag skulle nästan hävda att det är en nödvändighet för att må bra. För ärligt talat, är det inte ganska svårt att må bra om man ständigt kritiserar och klankar ner på sig själv?

Men vad innebär egentligen självkärlek? Kan man träna på det? Och i så fall, hur gör man? I det här inlägget tänkte jag dela med mig av några tankar och tips.

Det har tagit mig 27 år att bli bekväm i min egen kropp… tragiskt, men sant. Samtidigt är det oerhört skönt att äntligen ha nått dit.

Självkärlek kan såklart definieras på flera sätt och ta många olika uttryck, men jag tänker att det i grund och botten handlar om att vara snäll mot sig själv. Att behandla kropp och sinne med kärlek och respekt.

Det kan tex innebära att ge kroppen vad den behöver – i form av sömn, motion, kost eller vila. Men det kan också handla om att stå upp för sig själv och att sätta gränser.

Personligen gillar jag konkreta tips och idéer, saker som man lätt kan plocka in i vardagen. En sådan sak (som har gjort stor skillnad för mig) är att visa kroppen uppskattning tex när man duschar eller smörjer in sig med olja/bodylotion.

Man tackar helt enkelt en kroppsdel i taget, vartefter man tvålar/masserar/smörjer in den. Till exempel ’tack fötterna för allt ni gör för mig varje dag’ eller ’tack magen för att du fungerar så bra’.

Dags att visa dig själv & din kropp lite extra kärlek med en sockerskrubb? Du hittar ett enkelt recept lite längre ned i detta inlägg.

Det kan kanske tyckas märkligt, men för mig har det varit väldigt läkande att både ta på och prata med min kropp på ett kärleksfullt och uppskattande sätt.

Ett annat alternativ är att ta några minuter innan man ska sova varje kväll, till att känna in och tacka en kroppsdel i taget. Personligen upplever jag dock störst effekt när man berör den kroppsdel man tackar, och om man säger orden högt. Är man inte bekväm med det, går det ju såklart fint att tänka dem istället.

Man behöver inte stå i duschen för att ge sig själv kärlek, det går minst lika bra tex när man torrborstar eller smörjer in kroppen.

Ibland när jag känner för att skämma bort min kropp lite extra, så brukar jag göra en sockerskrubb! Det är enkelt, miljövänligt och oerhört skönt – samtidigt som huden blir oerhört mjuk och len.

Sockerskrubb till kroppen

6 msk strösocker/kokossocker/rårörsocker
½ msk olivolja/mandelolja
½ msk havremjölk
½ msk citronjuice
lite kanel

Blanda ihop samtliga ingredienser – klart! Använd direkt eller förvara i kylskåp (den stelnar något då). Skrubben verkar såväl exfolierande som återfuktande, lugnande och vårdande. Tvåla inte in kroppen efteråt, utan skölj bara av skrubben och torka försiktigt bort överflödig olja med handduken.

Till ansiktet: gör en mindre sats likt den ovan, men byt ut olivoljan till arganolja.

Saknar du någon av ingredienserna? Havremjölken kan tex ersättas med (en större mängd) havregryn och vatten. Det går även fint att tillsätta exempelvis honung eller spirulina om man skulle vilja.

Nu är jag nyfiken på att höra vad ni har för tankar kring självkärlek! Är det egoistiskt eller nödvändigt? Vad innebär självkärlek för dig? Blev du sugen på att prova metoden jag tipsade om? Eller har du kanske några andra tankar eller tips på temat? Berätta gärna i en kommentar!

Önskar alla en riktigt fin dag! Ta hand om er ♥ Kramar

Relaterade inlägg:
– Trött på ideal, dieter & kroppshets
– Tips på miljövänliga produkter – för kroppen & hemmet
– Tid för eftertanke
– Kärlek eller rädsla? – Tips för att fatta rätt beslut

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

När hjärtat svämmar över av tacksamhet

Sandra JunhammarTankar om livet

Tacksamhet är verkligen en fin känsla. Personligen upplever jag att den kan göra stor skillnad för ens välmående, men också ha en positiv inverkan på livet i stort. Därför brukar jag försöka stanna upp några gånger varje dag och uppmärksamma saker som jag är tacksam för. Det kan vara stort som smått.

Något som jag har lagt märke till är att tacksamhet föder tacksamhet. Alltså ju bättre man är på att uttrycka sin uppskattning, ju mer verkar man också få att vara tacksam för. Himla fint! Nu är ju som sagt tacksamheten i sig en väldigt fin känsla, men att den dessutom tycks expandera när vi fokuserar på den är ju en härlig bonus.

Nåväl, jag har tidigare skrivit ett inlägg om tacksamhet här, men kände för att dela med mig utav några av de saker jag är tacksam för just idag. (Som ni säker förstår, känner jag såklart tacksamhet för betydligt fler saker än de jag listar här nedan.)

Sex saker jag är tacksam för just nu (utan inbördes ordning)

1. Min kropp

Tack kroppen för att du bär mig genom livet. Tack för att du fungerar så bra och för allt du gör varje dag. Tack för att du inte gett upp, utan fortsatt att kämpa, trots att jag sällan visat dig den uppskattning eller kärlek som du förtjänar. Du har fått utstå mycket (själv)hat genom åren och jag är ledsen för det.

Jag har förstått nu att du alltid gör ditt bästa. Och du är fasen grym! Jag släpper den sista kritiken och tänker omfamna dig precis som du är. Tack för allt, jag älskar dig.

2. Nära & kära

Jag är otroligt tacksam för alla vackra själar som på olika sätt finns (och har funnits) i mitt liv. Släktingar och vänner, kollegor och klasskompisar, bloggläsare och grannar – kort och gott alla bekanta, såväl nya som gamla.

Tack för allt stöd och support, för all värme och kärlek, men också för nya perspektiv och utmaningar – som fått mig att växa. Jag tror genuint att vi kan lära oss något i alla relationer, oavsett om de är långa och djupa, eller korta och ytliga. Det är fint.

3. Yogan

Jag är så otroligt tacksam för yogan och den yogalärarutbildning jag går just nu. Det har satt igång så oerhört stora processer, att det inte ens går att sätta ord på.

Yoga är ju (som jag tidigare nämnt) en livsstil, och den har verkligen fundamentalt förändrat mig och min syn på saker och ting. Den har öppnat upp dörrar och möjligheter som jag aldrig kunnat drömma om. Och jag är så otroligt tacksam för det. ♥

4. Tillit

På sista tiden har jag känt mycket tillit. Till mig själv, till livet, till mina medmänniskor och till universum. Jag litar liksom på (och vilar i) att allting är och blir precis som det ska vara. Vilket är en oerhört skön känsla.

Förstå mig rätt, det handlar inte om att sitta på rumpan och vänta sig att få allt serverat på silverfat. Nej, det är mer som att jag inte längre på samma sätt går in i katastroftankar, problem, oro eller i att överanalysera saker och ting (vilket jag tidigare varit expert på).

Självklart kan dessa tankar fortfarande dyka upp, men på något sätt finns tilliten där som en varm och mysig filt, vilken skapar en distans till det hela. Där jag kan vila och känna mig trygg, även om det blåser runtomkring. Och det är jag otroligt tacksam för.

5. Min själssyster

Fina Atefeh, min modiga och vackra månsyster. Tack för att du skrev till mig för drygt ett år sedan, det blev starten på den mest fantastiska relation. Redan från första stund var det så lätt och naturligt att umgås med dig, som om vi alltid känt varandra.

Vi är verkligen otroligt lika på många sätt, samtidigt som de olikheter vi har kompletterar varandra perfekt. Tack för att jag kan uttrycka och dela precis allt med dig, utan att bli bedömd eller kritiserad. Tack för att du peppar och stöttar, utmanar och pushar – för att du hjälper mig att utvecklas.

Tack för alla magiska stunder, för all kärlek och alla skratt. Tack för att du finns i mitt liv och för att jag får vara en del i ditt. Men framförallt, tack för att du är du. Vi kanske inte har några blodsband, men är verkligen sisters by heart. Älskar dig! ♥

6. Flow & att allt löser sig till det bästa

Ja, men visst är det underbart när saker och ting tycks falla på plats utan någon större ansträngning! När till synes omöjliga saker löser sig, och när det man behöver kommer till en i precis rätt ögonblick. Det kan vara stort som smått – alldeles oavsett, så är känslan så himla skön.

De senaste veckorna har jag upplevt mycket flow. På den nivån att jag har dansat av lycka och med världens största leende, för att sedan bli alldeles tårögd av tacksamhet. Livet alltså! ♥

Ja, där hade vi några av alla de saker jag känner tacksamhet för just nu. Vad är du tacksam för idag? Berätta gärna i en kommentar! (Det kan vara stort som smått)

Önskar alla en riktigt fin dag! Ta hand om er ♥ Kram!

Ps. Idag åker jag iväg en vecka till Mangalam där jag går min yogalärarutbildning. Så kommande sju dagar lär jag ha både begränsat med tid och uppkoppling. Men jag lovar att läsa och besvara alla kommentarer när jag är hemma igen!

Relaterade inlägg:
– Tid – det mest dyrbara vi har?
– Det är svårt att hålla sig frisk & sund i ett sjukt samhälle
– Tillit, tacksamhet & hoppfulla tankar
– Meningsfullhet & lycka
– Attraktionslagen & tankens kraft


Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Skilsmässa – frågor, svar & framtidsplaner

Sandra JunhammarTankar om livet

Som jag bara kort nämnde i ett tidigare inlägg så har jag och min (ex)man nyligen gått skilda vägar, efter drygt sex år tillsammans.

I det här inlägget tänkte jag berätta lite mer och besvara några av de frågor som dykt upp.

Varför?

Den första och vanligaste frågan har varit varför? Det finns såklart många bakomliggande anledningar och jag tänker inte gå in i detalj på dem. Men väldigt kortfattat och förenklat så kan man säga att vi växt ifrån varandra.

Människor utvecklas hela tiden, men det finns ju faktiskt ingen garanti att man gör det i samma takt eller riktning bara för att man är gifta…

Hur mår du?

Jag mår bra, faktum är att jag känner mig väldigt lättad och tacksam över att allt har löst sig så otroligt mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas och tro.

Det tuffaste var att komma fram till beslutet, och såklart att förmedla det. Jag menar, hur lämnar man någon som man tycker oerhört mycket om? Hur släpper man taget om allt man vet och allt som är tryggt – sin partner, sin vardag, sitt hem… allt?

Hur lämnar man alla planer, drömmar och projekt? Och hur fattar man ett beslut som man vet kommer såra den andra personen? Det är otroligt tufft.

Men samtidigt är det i vissa fall det enda rätta, oavsett hur svårt det är.

Va? Är ni vänner?

Det här verkar förvåna många, och ärligt talat är jag själv positivt överraskad. Men ja, vi har verkligen funnit varandra som vänner – vilket känns oerhört fint.

Magnus är en otroligt fin människa och har många positiva sidor och egenskaper. Så att fortsatt kunna prata och träffa honom under vänskapliga förhållanden känns både skönt och värdefullt.

Har det inte gått väldigt fort?

Jag kan förstå om det verkar så utifrån, även om det här såklart är ett beslut som vuxit fram under lång tid. Men när man väl har svaret inom sig och verkligen känner att det är det enda rätta – då finns det ju ingen återvändo eller anledning att vänta. Det vore ju inte schysst eller rättvist mot någon.

Vad händer med torpet?

Det är inte helt bestämt vad som kommer att hända med det lilla torpet som vi påbörjade renoveringen/uppbyggnaden av tillsammans.

Jag hoppas att det färdigställs och kommer till användning på något sätt, men det beslutet ligger ju såklart hos Magnus och hans familj, eftersom det ligger på deras mark.

Hur tänker du kring ditt efternamn?

Jag tänker behålla Junhammar (som alltså är Magnus efternamn) av flera anledningar. Dels så känner jag mig mer hemma med det än mitt gamla namn, samtidigt som det har blivit en del av min identitet och den person jag är idag.

Att byta tillbaka känns väldigt främmande för mig, lite som om jag skulle vilja ha de senaste åren ogjorda på något sätt. Det vill jag absolut inte! Därför kommer jag fortsatt att bära namnet Junhammar med glädje, och som en slags hyllning till allt det fina vi haft under de här åren tillsammans.

Vad har hänt den senaste tiden?

Precis vid uppbrottet så bodde jag någon vecka hos min syster med familj. Det var skönt att få landa lite hos dem, och vara omgiven av nära och kära.

Sedan dess har boendet löst sig tillfälligt, men jag behöver hitta något annat till slutet av februari. (Tips på litet och billigt boende, gärna i närheten av Tranås, Linköping eller Uppsala mottages tacksamt!)

I övrigt har vi klarat av det praktiska med alla papper och blanketter som ska fyllas i och skickas in. Bouppdelningen osv är också klar, vilket känns väldigt skönt.

Hur ser planerna ut framöver?

Om allting går som jag hoppas, tror och vill, så kommer jag under 2019 att förverkliga något jag drömt om i sisådär nio (!) år – nämligen att bygga ett alldeles eget litet tiny house! ♥

Just nu håller jag på och letar efter material och trailer, skissar på olika lösningar och kontaktar miljömedvetna företag som jag skulle vilja samarbeta med.

(Även här mottages tips tacksamt! Kanske planerar någon ett fönsterbyte och har treglasfönster som den vill bli av med? Eller en trailer som är sisådär sex-sju meter lång och klarar en vikt på sex ton? Hör av dig i så fall!)

Foto: Heirloom Custom Tiny Homes (Model ’Tiny Heirloom Genesis’)

Hursomhelst lär ni förmodligen få se mer utav tiny houses här på bloggen framöver. Om allt faller på plats är tanken nämligen att ni ska få följa mitt projekt!

Hoppas ni får en underbar vecka allesammans! Ta hand om er. ♥ Kramar

Relaterade inlägg:
– Att möta sina rädslor
– Förändring & mentalt bagage
– Ett enklare liv – att bo på liten yta
– Kärlek eller rädsla? – Tips för att fatta rätt beslut

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Distans ger välbehövligt perspektiv

Sandra JunhammarPersonlig utveckling

Jag blåste försiktigt på det varma téet, men kom av mig i samma stund som jag tittade ut genom fönstret. Det frostiga landskapet utanför fullkomligt trollband mig där det glittrade i solens sken.

Ett mjukt leende spred sig över ansiktet och jag stannade upp några sekunder och tog in stunden. Vilken fantastisk morgon! Min blick vandrade långsamt från en plats till en annan, för att ta in allt det vackra.

Från det glittrande gräset, till de vita trädtopparna och vidare till den klarblå himlen.
När jag såg flygplanet letade sig en mening in i mitt sinne.
”Distance makes things seem smaller.”

Tanken fick mig att haja till en aning, eftersom den stod ut från det lågmälda sus som i övrigt fanns i mitt sinne. Jag var fortfarande lugn, tillfreds och otroligt närvarande efter morgonens meditation.

Jag lät tanken landa lite och insåg att den var väldigt fin. För visst är det så – att distans ger perspektiv.

Tänk dig ett flygplan.
Om det befinner sig nära, på marken, så ser det stort ut.
Men om vi däremot betraktar det i luften, medan vi själva fortfarande befinner oss på marken, så ser det väldigt litet ut.

Det här tänket går många gånger att applicera i vardagen, till exempel på utmaningar och problem. Det är lätt hänt att vi kommer så nära dessa, att de framstår som gigantiska och fullkomligt oövervinnerliga. Bristen på avstånd hindrar oss från att se klart.

Om vi påminner oss själva att ta ett steg tillbaka, så skapar vi många gånger en sund distans till saker och ting. Då får vi ofta också ett helt annat perspektiv på situationen. 

Men hur gör man då det rent praktiskt? Ett sätt kan till exempel vara att fråga sig själv om saken ifråga fortfarande kommer att spela någon roll om en månad, ett år eller rent av om ett årtionde. Om inte, spelar det verkligen så stor roll nu?

Det här tänket går kanske inte riktigt att applicera på allt, men på en hel del skulle jag nog ändå säga.

Jag hoppas att liknelsen med flygplanet var tydlig, och att den kanske även kan underlätta för er i vardagen! ♥ 

Har ni några tankar eller funderingar? Eller kanske några andra tips eller råd på temat? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas ni har en riktigt fin dag allihopa. Ta hand om er! ♥ Kramar

Relaterade inlägg:
– Tiden är inne
– Kärlek eller rädsla – Tips för att fatta rätt beslut
– Meningsfullhet & lycka
– Det är svårt att hålla sig frisk & sund i ett sjukt samhälle
– Den osminkade sanningen


Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Kärlek eller rädsla? – Tips för att fatta rätt beslut

Sandra JunhammarPersonlig utveckling

Har du svårt att fatta beslut emellanåt? Att göra val eller bestämma dig för ett alternativ? Då är det här inlägget något för dig! Jag tänkte nämligen dela med mig av ett tips, som har gjort stor skillnad för mig. Det är dessutom lika simpelt som det är briljant.

Men innan jag avslöjar vad det är, så behöver vi först kika lite på bakgrunden. Häng med!

För en tid sedan kom jag i kontakt med tanken att det bara finns två känslor, nämligen kärlek och rädsla. ’Va?’ kanske du tänker nu, precis som jag gjorde först. Lugn bara lugn, jag ska förklara. Vi får ju redan som barn lära oss att det finns en massa olika känslor – men tänk om dessa såkallade känslor, i själva verket är olika varianter eller former av just kärlek och rädsla?

Om jag till exempel säger ilska, frustration och oro – tror ni att det är kärlek eller rädsla då? Precis, rädsla. Om jag däremot säger tillit, glädje och hoppfullhet – vad säger ni då? Om någon svarade rädsla så får ni en chans att ändra er ? Svaret är såklart kärlek.

Det här kanske verkar märkligt, men faktum är att det här tankesättet har hjälpt mig oerhört mycket. När jag står inför ett beslut eller grubblar över något, så frågar jag mig själv ’kärlek eller rädsla?’. Då blir det väldigt tydligt vad de olika alternativen står för, alltså vad som genuint resonerar med mig och vad som mer handlar om olika yttre krav eller förväntningar. Frågan gör det lättare för mig att fatta rätt beslut, även om det känns läskigt.

Det handlar alltså inte om att man ska fly ifrån ilskan, sorgen eller oron (rädslan). Nej, alla känslor måste få finnas och är okej. Det handlar snarare om att inte låta rädslan styra ens val, och därmed ens liv. För att förtydliga: att fatta beslut utifrån kärlek är alltså inte synonymt att välja den lätta vägen, utan att göra det som känns rätt – även om det är skrämmande.

Om man skulle fråga en person, vem som helst, ’kärlek eller rädsla’? Så tror jag inte att någon skulle välja rädsla. Trots detta fattar vi många gånger beslut som går stick i stäv med det. Vi väljer ’den lätta vägen’, av rädsla för att misslyckas, för vad andra ska tycka och tänka, osv. Det är inget fel med det, det är okej. Men samtidigt kan det vara bra att veta, att varje gång vi fattar beslut utifrån rädsla så kompromissar vi både med oss själva, våra drömmar och värderingar.

Det må vara läskigt att följa sitt hjärta (att välja kärlek) – men det ger otroligt mycket på samma gång! Vi växer oss lite starkare och strålar lite mer, varje gång vi står i vår egen sanning. ♥

Avslutningsvis vill jag nämna att det ibland kan vara svårt att känna vad som är kärlek respektive rädsla. Emellanåt kan det vara både och samtidigt, men många gånger handlar det om att vi inte riktigt vågar eller tillåter oss själva att verkligen känna det vi faktiskt känner. Då kan tex yoga eller meditation vara till hjälp. För innerst inne (om vi ger det lite tid) så har vi alltid svaret. ♥

Vad tycker ni om den här metoden? Är ni ni sugna på att prova den, eller är det kanske redan en teknik ni använder er av? Har ni några andra tips som kan underlätta när man ska fatta beslut? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas ni har en underbar dag allesammans! Kram på er ♥

 

Relaterade inlägg:

– Att möta sina rädslor
– Förändring & mentalt bagage
– Att nå sina mål & drömmar
– Du är inte ensam
– Att följa sin passion & leva ut sina drömmar

 

Kommentarer

Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥