?>

Att börja jobba efter utmattning

Nu har jag jobbat halvtid som byggnadsingenjör i hela fem (!) månader, efter ett uppehåll på drygt två i samband med min utmattning.

Att vara tillbaka igen är både utmanande och läkande på samma gång. Jag trodde verkligen att jag var i princip helt återställd, men har insett att det är svårt att avgöra helt, sålänge man inte ’utsätts’ för samma press som tidigare.

Första veckorna på jobbet kände jag mig väldigt stressad (utan någon egentlig anledning) och var helt slut när jag kom hem. En dag frågade min chef hur det gick med en uppgift och jag svarade lite ursäktande att den inte var riktigt klar. ”Nej, alltså det är ingen brådska” sa han då.

Va! Är det inte? Jag hajade till och insåg att det fortfarande satt så djupt rotat i mig att jobba under tidspress, att jag liksom omedvetet förutsatt att det alltid är bråttom… Där och då punkterades min föreställning som en ballong, o jag kunde äntligen genomskåda och släppa taget om den.

Det har verkligen hänt massor, på alla möjliga plan i mitt liv, sedan jag blev utmattad.

Jag har förändrats mycket under dessa år och har ett helt annat perspektiv nu. Vilket resulterar i att jag blir medveten om en hel del gamla präglingar och föreställningar…

En sådan sak som jag kommit i kontakt med, är rädslan för att göra fel. Jag har insett att jag varit livrädd för att göra misstag i jobbsammanhang och därför gjort mitt yttersta för att undvika det.

Den insikten sjönk in när jag kom på mig själv med att dubbelkolla/kontrollera saker X antal gånger i jakten på fel… I samband med det funderade jag över vad det värsta var som kunde hända, om det faktiskt blev fel – och kom fram till att det oftast inte är så farligt.

Kanske är det dessutom så att det inte finns några misstag egentligen, utan bara lärdomar?

I övrigt får jag återkommande påminna mig själv om att mitt verkliga värde inte baseras på vad jag presterar.
Jag är inte mina prestationer.
Vi, är inte våra prestationer.
Så självklart egentligen, men förvånansvärt lätt att glömma bort emellanåt.

Apropå prestationer förresten, så har nog en liiiten del av mig alltid vetat att jag (för det mesta) gör ett bra jobb – samtidigt som den perfektionistiska och överambitiösa delen av mig aldrig riktigt tyckt att det varit bra nog…

Hursomhelst så har antingen min chef blivit bättre på att uttrycka uppskattning och uppmuntran, eller också har jag blivit bättre på att ta emot den. Alternativt är det en kombination av de båda. Oavsett vilket, så känns det väldigt fint och helande. Jag inser att jag faktiskt gör ett bra jobb!

Dessutom kommer jag (till min förvåning och förtjusning) ganska ofta på mig själv med att tycka att ingenjörsjobbet är kul igen!
För det mesta.

Vissa arbetsuppgifter är roligare än andra; lyckan när man får klippa och klistra på arbetstid!

Annars då, hur känns det egentligen att jobba igen efter utmattningen? För det första har jag ju verkligen varit privilegierad på det sättet att jag fick ett ordentligt avbrott när jag blev sjuk, vilket gjort att jag hunnit få distans, perspektiv och tid för att läka. Något jag är oerhört tacksam för.

Idag har jag i princip inga, eller ytterst få symptom kvar efter utmattningen. Men det har tagit tid. Vissa saker fixade jag ganska snart efter sjukskrivningen, medan andra saker (som tex att köra bil) länge var utmanande för mig.

Jag kan fortfarande hamna någon form av ’halv-apatiskt’ läge emellanåt, där jag liksom ”stänger ner”. Vilket antingen resulterar i att jag kör på utan att känna efter (trots att jag är helt slut) eller också i att jag inte orkar röra en fena.

Men jag har lärt mig känna igen mina varningstecken, tar dem på allvar och försöker prioritera in extra tid för återhämtning o vila när jag känner att jag behöver det.

Promenader i naturen är verkligen balsam för både kropp & själ

En annan sak som jag tror underlättat att börja jobba igen för min del, är att jag inte är tillbaka på den arbetsplats där jag blev sjuk. (Nu blev jag såklart inte utmattad enbart på grund av jobbet, även om det var en bidragande faktor)

Förvisso jobbar jag hos en tidigare arbetsgivare, på gott och ont. Det finns verkligen för- och nackdelar med allt. På minussidan har jag bland annat noterat att det är lätt att falla in i gamla mönster, vanor, roller, osv. Och på plussidan så kommer man ju tex snabbt in i rutinerna igen, man har liksom lite koll på läget och känner sig ganska snabbt hemma.

För en tid sedan fick jag frågan hur jag tycker det funkar att jobba halvtid, hur jag lägger upp tiden och om jag känner att jag hinner med. Det korta svaret är att jag trivs med att jobba halvtid, det känns lagom. Som det är nu känner jag inte att jag varken vill eller orkar jobba mer än så.

Jag har valt att fördela mina 20 timmar/vecka på tre dagar och jobbar vanligtvis 8-16, tisdag-torsdag. Om jag känner att jag hinner med varierar. I byggbranschen jobbar vi i princip uteslutande i projektform, vilket innebär att mängden arbete varierar mycket. Ibland är det massor att göra och ibland är det lite lugnare.

Just nu har vi precis dragit igång med ett stort projekt, vilket i praktiken innebär att jag skulle kunna jobba heltid och mer därtill… Det är en aning utmanade får jag lov att erkänna, för å ena sidan vill jag ställa upp för företaget – och å andra sidan har jag min hälsa och mitt välmående att ta hänsyn till.

Jag försöker hitta någon form av balans, men rent krasst har det blivit en hel del övertid de senaste veckorna… (Därav har det inte funnits varken tid eller ork att uppdatera bloggen tyvärr). Försöker dock känna av mina gränser, hälsan är viktigast.

I övrigt är jag väldigt tacksam för att min chef är så smidig. Om jag tex behöver vara ledig en tisdag, brukar det för det mesta gå fint att jobba in tiden på måndan eller fredan istället. I mina ögon är det guld värt, och jag värdesätter verkligen den typen av flexibilitet.

Väckte det här inlägget något hos dig, och i så fall vad? Vad har ni för tankar och erfarenheter kring dessa saker? Berätta gärna i en kommentar!

Hoppas ni får en fin fortsättning på veckan allesammans. Ta hand om er! ♥ Kramar

Tips på relaterade inlägg:
Psykisk ohälsa & utmattning
Det är svårt att hålla sig frisk & sund i ett sjukt samhälle
Utmattning & vägen tillbaka
Slow living
Trött på ideal, dieter & kroppshets

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

4 thoughts on “Att börja jobba efter utmattning

  1. Hej Sandra,

    Tack för dina fina texter. Det känns som att du skriver för många mjuka själar. Jag har själv aldrig helt rasat i utmattning men har ”provat” posttraumatisk stress, vilket inte heller är att rekommendera. Det jag kan tänka mig att de har gemensamt är tydliga ”före” och ”efter”. Stämmer det? Jag gick sex år i gråskala innan hjärnan plötsligt kunde ta till sig färger igen. Så vacker som världen var då har jag aldrig ens hört den beskrivas i toner. Jag var en lättrörd typ innan men sedan dess behövs det inte mycket för att tårarna ska rinna – i den bästa av bemärkelser. Risken är bara att de vanliga rutiner man ganska snart faller in i får en att glömma bort att vara i den där mjukheten. Du har påmint mig och för det är jag tacksam. Imorgon ska jag bada i havet på lunchen och äntligen ha lite glädje av att jobba intill Öresund. Jag önskar dig allt gott och lycka till med Tiny House-bygget!

    Tim

  2. Jag har inte drabbats av utmattning, men hade en depression förra året som var otroligt tuff. Jag har två små barn och har jobbat i förskola och förskoleklass i flera år. Jobb på jobbet och samma jobb hemma med andra ord. Jag har märkt själv att jag är mer irritabel, sover sämre, är orkeslös, får huvudvärk och är konstant hungrig. I januari bestämde jag mig för att sätta stopp. Jag sa upp mig från jobbet och fokuserade på att vara mamma och mig själv under vårterminen. Nu läser jag in lite extra lärarbehörighet på distans och märker hur mycket bättre jag mår redan. Mitt mål är att få ett jobb som lärare inom vuxenutbildning och då jobba max 60%. Jag har turen att vara gift med en ingenjör som trivs på sitt jobb och tjänar bra. Jag är så tacksam för att vi båda prioriterar andra värden än de materiella och att vi därför har marginaler för att jag ska kunna lyssna på kroppen.

  3. Dina inlägg är som balsam för själen. Jag har insett att stress och utmattning är så otroligt individuellt. Kan ofta känna mig otroligt stressad och som att jag har så mycket att göra men samtidigt jämfört mig med andra som har mer att göra och känt att jag borde klara det här. Men vadå, ”borde klara”, det är väl högst individuellt hur mycket man klarar? Jag funderar mycket över det här nu. Jobbar dessutom administrativt på en stressklinik och får höra historier om folk som gått in i väggen varje dag vilket gör mig så ödmjuk inför det sköra i livet. Vi måste ta hand om oss själva och sluta jämföra oss med andra.

  4. Vilket viktigt och ärligt inlägg!
    Framförallt att du tänker på dig själv och ditt mående i första hand. Det är nog få förunnat att verkligen kunna sätta gränser och ta igen sig på riktigt, istället för att bara köra rakt på…
    Kramar på dig

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.