Tid för eftertanke

När vardagen rullar på i ett högt tempo och diverse saker ska hinnas med och uträttas, är det inte helt lätt att hinna stanna upp och fundera över livet. Det är synd, för vi riskerar att bli fartblinda och rusa på i ett rasande tempo – utan att kontrollera riktningen. Det spelar ju faktiskt ingen roll hur snabbt vi rör oss framåt, om vi springer åt fel håll! Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och fundera över vart vi är påväg, att justera siktet, så att vi rör oss mot rätt mål. Det kan också vara klokt att reflektera över lite djupare frågor emellanåt, eftersom de påverkar vardagen mer än vi kanske tror.

Just nu deltar jag i en 14 dagar lång yogautmaning med Josefine Bengtsson. Varje dag uppmuntras vi att, utöver de fysiska övningarna, reflektera kring en viss fråga. Det har varit så fina och viktiga frågor hittills att jag tänkte dela med mig utav dem. Det här blir ett ganska personligt inlägg, men det finns en anledning till att jag trots allt bestämt mig för att skriva om detta. Under de elva första dagarna har nämligen vi som deltar i utmaningen, insett att vi ofta kämpar med samma tankar och rädslor! Det är en oerhörd lättnad att inse att man inte är ensam, utan att de allra flesta tänker och känner likadant. Därför tror jag att många av er som läser detta också skulle ha nytta av att fundera över dessa frågor, alldeles oavsett om du är intresserad av yoga eller inte. Nedan följer 10 utav frågorna, med mina reflektioner kring dem. Fundera gärna över dina egna svar!

 

När känner du dig levande?

Jag känner mig som mest levande när jag gör saker jag älskar – som att vistas i naturen, dansa, yoga, meditera, fotografera, kramas och upptäcka nya platser. Gemensamt för dessa saker är att de gör mig helt och fullt närvarande i stunden, vilket för mig är förenat med lycka.

 

 

Vad behöver du släppa taget om, för att känna dig levande?

Det som håller mig tillbaka mest i livet är olika former av rädslor – rädsla för att misslyckas, att inte vara eller göra bra nog, för vad andra ska tycka och tänka, osv. Jag har blivit allt mer medveten om detta de senaste åren och jobbar på att utmana mina rädslor, samt mitt förhållningssätt till mig själv och mina tankar.

Även om det är läskigt att utmana sina rädslor och gå utanför sin ’comfort zone’, kan det också vara otroligt frigörande och härligt! (Typ skräckblandad förtjusning) För att bli snällare mot mig själv och minska rädslan för att misslyckas, har mottot ‘att inte tro på allt man tänker’ verkligen underlättat. Och att försöka bli medveten om vad jag tänker, och skifta fokus (byta ut elaka tankar mot snälla).

Jag vill släppa taget om rädslan för att misslyckas, en gång för alla! Att se det som att jag lär mig, istället för att gå in med inställningen att resultatet är det enda som räknas och att det måste bli perfekt.

 

”Although the road is never ending, take a step and keep walking, do not look fearfully into the distance… On this path let the heart be your guide for the body is hesistant and full of fear”

– Rumi

 

 

Vad har du för relation till dina känslor?

Jag har insett att min relation till olika känslor varierar. De har varit (och är delvis fortfarande) ganska starkt färgade av samhällets sätt att se på dem – att det finns känslor som är bra/accepterade (typ glädje) och känslor som är dåliga/mindre accepterade (typ ilska, frustration och sorg). Jag tror att vi får lära oss det här redan från låg ålder. Häromdagen råkade jag överhöra en konversation mellan en mor och hennes lilla pojke som var ca två år gammal. Pojken var frustrerad och mamman sa till honom ”Neej, inte bli arg nu!”.

Vi är nog många som inte bara har svårt att hantera våra egna känslor, utan också andra människors. Jag känner själv ofta obehag inombords om någon blir arg, och vet inte riktigt hur jag ska hantera eller bemöta ilskan. Varför får vi inte lära oss sånt skolan? Det hade varit guld värt att redan som liten få lära sig att hantera och bemöta både sina egna och andra människors känslor – på ett öppet, accepterande och kärleksfullt sätt.

De sista åren har jag blivit allt mer medveten om min relation till olika känslor och jobbar på att bli mer accepterande mot allihop. Inte det lättaste, men jag försöker se känslor som olika färger på en färgpalett – och att alla behövs för att göra tavlan (livet) komplett.

 

 

Hur möter du dig själv i tystnad?

Jag har alltid varit en introvert person, som har ett stort behov av både tystnad och av att få vara ensam. I tystnaden finner jag lugnet och stillheten, där tankar jag energi och får perspektiv på saker och ting. Det är i tystnad jag finner svaren och sanningen, min sanning.

Har ni tänkt på att de engelska orden SILENT och LISTEN består av samma bokstäver? Det säger så himla mycket tycker jag. För att verkligen höra (dig själv eller någon annan) måste du vara tyst.

 

 

Hur dömer du dig själv?

Hur jag dömer mig själv? Hehe eeeh, ja. Jag har alltid varit extremt hård och dömande mot mig själv, perfektionistisk och sällan känt att jag räcker till eller duger som jag är. Men på sista tiden har jag blivit allt mer medveten om detta och jobbar stenhårt för att bli mer vänlig och accepterande mot mig själv. Yogan har hjälpt mig massor och när jag finner ett inre lugn kan jag verkligen känna att jag är bra nog, att jag duger som jag är. Den insikten försöker jag påminna mig själv om och integrera i vardagen.

Jag hörde en så fin historia för en tid sedan, en sägen från cherokeeindianerna. Den lyder ungefär såhär: Hövdingen talar med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom oss människor. Det är en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, berättar hövdingen. Den ena vargen lever på kärlek, glädje, hopp, vänskap, ödmjukhet, mod, empati och förlåtelse. Den andra vargen lever på avund, vrede, bitterhet, självförminskning, svartsjuka, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar mot varandra, det är livets kamp. Barnbarnet undrade vilken varg som vinner. Då svarade hövdingen; den du matar. Den varg du matar vinner. Sedan jag hörde den här historien påminner jag mig ständigt om att mata rätt varg.

 

 

Hur dömer du andra?

Nej jag är inte Moder Theresa tyvärr, så precis som de allra flesta människor dömer jag andra, fast jag inte vill. Men hur dömer jag då? Det korta svaret är att jag dömer andra på samma sätt som jag dömer mig själv – fast inte alls lika hårt.

För mig hänger dömandet ihop med jämförelser – det är ju det vi gör när vi dömer. Vi jämför oss själva och andra, med varandra, med normer och tidigare erfarenheter. Men också med önskemål och drömmar, med den vi har varit, den vi är och den vi vill bli. Kanske är lösningen att sluta jämföra så mycket? Eftersom vi alla är olika och har olika bagage, blir jämförelsen ändå aldrig rättvis. Om vi prompt måste jämföra, får vi väl jämföra med oss själva då – men förslagsvis bara i syfte att peppa och lyfta. Lättare sagt än gjort kanske, men jag tänker åtminstone försöka.

 

 

Hur ger du dig själv kärlek? Är du värd kärlek?

Tidigare har jag varit ganska dålig på att visa mig själv både kärlek och respekt. Det var inte så bra och slutade med att jag blev utmattad. Inget vidare när kroppen tvingas dra i nödbromsen, men samtidigt blev det en viktig vändpunkt. Sedan dess har jag fokuserat väldigt mycket på att bli bättre på att visa mig själv kärlek. Jag försöker vara snällare mot mig själv, att göra saker jag mår bra av och tycker om. Äta bra, sova ordentligt, röra på mig, vistas i naturen, yoga, dansa, läsa böcker, rida, umgås med nära och kära… Kort och gott ta hand om både kropp och själ. Jag har insett att jag är värd kärlek, även om det tagit tid. Du förtjänar också kärlek! Alla förtjänar kärlek.

Jag har en hård röst inombords som pressar och dömer mig, men det finns också en vänligare röst. En som tröstar och säger allt ordnar sig. När jag gör något ‘fel’ brukar den vänliga rösten be mig fundera över hur jag hade reagerat om min bästa vän hade gjort samma sak – då hade jag inte alls tyckt att det var lika farligt eller varit så hård. Då kommer insikten att jag inte vill döma mig själv hårdare än min bästa vän. Varför inte enbart försöka behandla sig själv som om man vore sin egen bästa vän?

 

You owe yourself the love that you so freely give to other people.

– Anonymous

 

Hur uttrycker du din sanning till andra? Vad är sant för dig?

Faktum är att jag under större delen av mitt liv ofta varit rädd för att uttrycka min sanning, i stort som smått. Rädd för hur den ska mottas, för att den ska ogillas av omgivningen och för att inte bli omtyckt om jag uttrycker den. Och framförallt rädd för att den ska såra någon. Därför har jag många gånger tryckt ner min sanning, hållit tillbaka den eller bara berättat halva sanningen. Jag har sagt och till och med levt som det ‘förväntats’ av mig. Tills det inte var hållbart längre.

Jag började successivt uttrycka min sanning allt mer. Största vändpunkten kom i samband med utmattning, då insikten att jag inte levde mitt liv sjönk in. Jag sa upp mig från jobbet, vi sålde vårt hus och flyttade. Galet läskigt, men samtidigt otroligt frigörande! Nu renoverar vi ett torp i skogen och jobbar på att närma oss vår sanning – ett enklare liv, nära och i samklang med naturen. Där vi i största möjliga mån styr vad vi lägger tiden på själva. (Har skrivit en del om detta tidigare här på bloggen)

Nu tränar jag på att bli mer sann mot mig själv och andra i vardagen. Jag fick en fråga igår av en person i min närhet, om jag ville följa med på en grej. Jag kände verkligen inte alls för det! I vanliga fall skulle jag antingen följt med iallafall (för att inte såra den andra) eller hittat på en ursäkt varför jag inte kunde. Men igår sa jag som det var ‘Jag känner inte riktigt för det, men det var jättegulligt att du frågade! En annan gång kanske’. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig var det ett jättestort steg. Hen blev inte arg och jag överlevde trots att det var läskigt.

 

 

Vad har du för relation till din kropp? Dömer du din kropp?

Aj, aj aj… Min relation till kroppen har varit komplicerad och ohälsosam under många år. Från smärre ätstörningar i tonåren, till att successivt må allt bättre – mycket tack vare yogan och meditationen. Jag har som sagt alltid haft väldigt höga krav på mig själv och kan vara extremt självkritisk, men jobbar sedan en tid tillbaka extra hårt på att sänka kraven och bli snällare mot mig själv. Det underlättar verkligen att ha en viss distans till sina tankar, att inte tro på allt man tänker. Jag påminner mig själv dagligen om det; alla tankar är inte sanna.

En annan sak som kan hjälpa är att fokusera på allt kroppen kan göra, istället för hur den ser ut. Jag är tacksam för att jag har en kropp som fungerar, för att jag har två armar och två ben, bra syn och hörsel. För alla saker som min kropp fixar och klarar av! Det är så lätt att ta såna saker för givet, men det är ingen självklarhet. Ibland ’krånglar’ kroppen och många gånger med full rätt. Det säger sig egentligen självt att det inte fungerar i längden att äta dåligt, slarva med sömn och träning eller konstant stressa, utan att kroppen säger ifrån. Jag vill ta hand om min kropp! Ett första steg är att ge den rätt bränsle (mat), för vi skulle ju aldrig tanka en dieselbil med bensin eller hur?

 

 

Vad är du tacksam över i ditt liv?

Jag har i princip börjat varje morgon i flera års tid med att skriva ned saker som jag är tacksam för. Det kan vara stort som smått, många eller några få saker. Det spelar egentligen inte så stor roll, det fina är att vi ALLTID har något att vara tacksamma för! ♥ Den insikten har verkligen förändrat mitt liv. Det är så lätt att fastna i negativa tankar och vardagens problem, att vi liksom glömmer bort allt det där som är bra och härligt. Det är också lätt hänt att vi tar saker och ting för givet. Så var det åtminstone för mig tidigare.

Genom att börja dagen med att fokusera på sånt jag är tacksam för har jag blivit mycket gladare och mer ödmjuk. Att varje dag skriva ned ett par saker som man är tacksam för, kan verka simpelt, men kan verkligen göra stor skillnad!

Idag är jag tacksam för yogan och meditationen – för alla fina stunder och insikter de gett mig. Jag är tacksam för livet, för all kärlek, för frihet och flow. Jag är tacksam för nära och kära, att ha hälsan och att vi har det så bra här i Sverige. För alla vackra men också tuffa stunder, som lett till den plats jag står idag. För promenader i naturen, fågelkvitter, frisk luft och solens värmande strålar. För en god kopp té, inspirerande böcker, musik och poddar. Jag har massor att vara tacksam för ♥

 

Det var alla tio frågor! Fundera som sagt gärna över dina egna svar på dessa. Kanske är det dags för att förändra något? Eller att uttrycka lite mer tacksamhet i vardagen?

Jag tänkte faktiskt avsluta detta inlägg med att dela med mig av en bild ’bakom kulisserna’. Så här såg jag ut när jag kom hem efter att fotograferat bilderna ovan:

Hahaha, blöt var bara förnamnet!

Jag önskar alla en riktigt fin dag. KRAM på er! ♥

 

Relaterade inlägg:

Att hoppa av ekorrhjulet

Utmattning & vägen tillbaka

Den osminkade sanningen

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

En perfektionists bekännelser

Jag vill bara kort börja det här inlägget med att förtydliga en sak gällande föregående inlägg, om mat och kost: Jag lägger ingen värdering i vad någon annan äter! Jag åt själv kött de drygt 20 första åren av mitt liv, så jag dömer ingen.

Eftersom jag vill att andra ska acceptera och respektera mitt val, måste jag självklart även acceptera och respektera deras. Med det sagt, är jag övertygad om att de allra flesta skulle må bra av att äta mer grönt, men det är som sagt upp till var och en.

Det här gäller egentligen generellt för den här bloggen, jag är aldrig ute efter att säga vad som är rätt eller fel. Jag vill kort och gott dela med mig av tankar, av tips och idéer som jag funnit värdefulla och intressanta – kanske kan de även inspirera även dig ♥️

Men nu drar vi igång det här inlägget, som ska handla om…. perfektionism! Japp, jag är faktiskt något av en specialist på området – eftersom jag själv på gott och ont är en. För att ge er ett litet smakprov, kommer här en lista med fem ganska komiska tecken på att du eventuellt är perfektionistisk. (Ja, jag gör samtliga saker nedan och började själv asgarva när jag skrev listan)

– Du kommer på dig själv med att springa runt som en skållad iller hemma för att var sak måste vara på sin plats. Du kan nämligen varken fokusera eller koppla av, när det är rörigt omkring dig.

– Du har fler gånger än du någonsin skulle erkänna, renskrivit dina ’att göra’- och ’kom ihåg’-listor, av den anledningen att du knappt klarar av att se din egen handstil när du skrivit något fort och slarvigt.

– Du är en riktig språkpolis och dina ögon dras direkt (som två supermagneter) till felstavade ord.

– Ibland blir du trött och frustrerad på dig själv för att du lägger ned orimligt mycket tid på saker, men samtidigt kan du inte förmå dig själv att sluta förrän det är bra nog (perfekt).

– Du kontrolläser och finjusterar samtliga blogginlägg typ 15 gånger, innan du publicerar dem.

Även om ovanstående punkter är ganska komiska, finns det också en mörkare sida av att vara perfektionistisk (ärligt talat kan det vara något av en förbannelse ibland!). När vi strävar efter att allt vi gör ska vara perfekt, är det nämligen lätt hänt att vi pressar oss själva för hårt. Det resulterar också ofta i en känsla av att inte räcka till, att aldrig vara eller prestera bra nog. Och det spelar ingen roll vad omgivningen tycker eller säger, allt annat än perfektion är nämligen oacceptabelt i en perfektionists värld.

Problemet är bara att perfektion i de allra flesta fall är ouppnåeligt – om då allt som är mindre än perfektion inte duger, kommer vi aldrig bli nöjda! Rent krasst dömer vi då oss själva till ständiga ”misslyckanden” och otillfredsställelse. Det låter ju inte så lockande, eller hur? Jag har under många år jobbat på att sänka mina krav på mig själv, att bli mindre perfektionistisk. Ärligt talat är det inte lätt (snarare jäkligt svårt!) och det är något jag fortfarande får jobba hårt med. På vissa områden är det enklare att sänka kraven, på andra är det betydligt kämpigare.

Jag tror att de allra flesta människor har en ’inre kritiker’, som ständigt kommenterar och värderar allt vi säger och gör. Den här kritikern är inte att leka med, i synnerhet inte om du är perfektionist! Jösses vad hen tjatar och ältar ibland, snacka om turbulens i huvudkontoret. Därför tror jag verkligen att det är guld värt att hitta metoder som kan stilla tankarna och skapa lite distans till allt det där tjattrandet i huvudet. Det är här yogan och meditationen kommer in i mitt liv. Genom att lägga fokus på olika kroppsförnimmelser och andningen, får sinnet en välförtjänt paus.

Det fina är att yogan och meditationen inte enbart hjälper för stunden, successivt påverkar det oss allt mer även i vardagen. Har du ännu inte testat, kan jag varmt rekommendera att du gör det. Sedan kanske yoga och meditation inte passar alla, det är okej, det viktigaste är att hitta sin egen grej. En promenad, att måla eller vistas i naturen kanske passar dig bättre?

Jag vill dela med mig av några råd som jag fått ta del av och funnit värdefulla. Förhoppningsvis kan de även inspirera dig!

Tro inte på allt du tänker. Det är nämligen inte säkert att alla dina tankar är sanna. Påståendet kan verka lite märkligt vid första anblick, men insikten kan verkligen göra stor skillnad. Det skapar en sund distans till alla tankar. (Tack Björn Natthiko Lindeblad)

– Byt ut tankar som ’jag är misslyckad/jag har misslyckats’ till ’jag har inte lärt mig än’. Eller ännu hellre – ’jag håller på att lära mig’. Det tar bort prestationskrav och strävan efter perfektion – vilket gör det betydligt roligare (och enklare) att våga testa nya saker. (Tack Kjell Enhager)

– Något som många gånger kan hjälpa är humor – det ger självdistans och gör dessutom livet betydligt roligare.

– Det är ganska vanligt att vi får höra att vi ska lära sig säga nej. Det gäller faktiskt även till sig själv! Många människor ställer nämligen orimligt höga krav på sig själva, mycket högre krav än de ställer på andra. Öva därför på att säga nej till dig själv ibland. (Tack Stefan Ekberg)

– Om du är perfektionist och vill släppa lite på kraven: tillåt dig själv att lägga ner den tid och energi du vill på de saker du verkligen tycker är kul! Sänk kraven för resterande grejer och gör dem bara så att de är ’good enough’. Är du osäker på vad som är ’bra nog’, fråga en person i din omgivning som du litar på.

 

”We were born to be real, not perfect”

 

Önskar alla en riktigt fin vecka! Kram på er ♥

 

 

Relaterade inlägg:

Utmattning & vägen tillbaka
Den osminkade sanningen
Förändring & mentalt bagage

 

Kommentarer

 

Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Min resa mot ett mer hållbart liv

Något som jag har eftersträvat och jobbat för under många år ett ett mer hållbart liv. Med hållbart syftar jag såklart både på miljö- och klimatmässiga punkter, men även på ett mer personligt plan. Hållbarhet för mig är att hushålla både med mina egna och externa resurser, att använda dem så klokt som möjligt och på så sätt skapa en livsstil som bär – förhoppningsvis både idag, imorgon och om 30 år. På ett personligt plan kan det handla om hur jag spenderar resurser som tid, energi och pengar. Men det handlar också om hur jag kan leva på ett sådant sätt att min kropp och själ mår så bra som möjligt och håller i längden.

Utöver de personliga och miljömässiga bitarna, omfattar hållbarhetstänket även andra människor (och varelser) för mig. Hur stor del av jordens resurser kan jag ta, utan att andra får lida för det? Är det rimligt att människor blir sjuka, får sin närmiljö förstörd eller arbetar under hemska förhållanden – för att jag som lever i västvärlden roffar åt mig för stor del av kakan? Nej, jag tycker inte det. Jag vill (och gör mitt bästa för att) bidra till en bättre värld.

Med den bakgrunden tänkte jag dela med mig av min resa fram till idag, i en slags serie där jag lyfter ett ämne åt gången, i separata inlägg. Det kan till exempel handla om mat, konsumtion, prylar och produkter, men även om träning, yoga och personlig utveckling. Jag tänkte berätta om hur dessa ämnen har sett ut för mig genom åren – hur jag successivt jobbat för att de ska bli mer hållbara, var jag står idag och hur mina mål framöver ser ut.

Jag är inte ute efter att säga vad som är rätt eller fel – nej, tanken är kort och gott att dela med mig av mina erfarenheter. Det är nog också säkrast att jag är tydlig med att även om jag kommit en bit på vägen, så finns det fortfarande saker att jobba på – varken jag eller min livsstil är perfekt! Hur som helst så vill jag belysa att ett mer hållbart liv inte behöver vara varken krångligt eller tråkigt, tvärtom kan det vara både utvecklande, roligt och förvånansvärt enkelt!

Jag tänkte att vi drar igång den här serien redan denna vecka. Först ut kör vi ett omtalat och omdebatterat ämne – nämligen mat och kost! Så här kommer nu den första delen;

Min resa mot ett mer hållbart liv – Del 1. Maten & kosten

Jag är uppväxt på typisk svensk/västerländsk kost; mycket mejeri- och spannmålsprodukter, en hel del halvfabrikat och kött, alldeles för mycket sötsaker och på tok för lite grönt. Det är ingen kritik till mina föräldrar, utan mer ett konstaterande av verkligheten – det var så normen såg ut.

Jag har funderat över när mitt intresse för miljöfrågor och en hållbar livsstil väcktes, men kan inte komma på någon specifik händelse. Jag tror att det alltid funnits där på något sätt. Men det var egentligen först när jag flyttade hemifrån, 18 år gammal, som jag på allvar påbörjade min resa mot en mer hållbar livsstil. Maten var det första området där jag började göra aktiva val.

Snart kom jag i kontakt med begrepp som säsongsbetonade mat och läste böcker som Majas klimatmat. Jag blev allt mer mån om vad jag stoppade i kundvagnen och framförallt min kropp, samtidigt insåg jag allt mer hur mina val inte enbart påverkar mig själv utan också resten av världen. Jag började handla ekologiska och kravmärkta produkter, för att slippa alla otäcka bekämpningsmedel. Djurhållningen var också en viktig aspekt i mitt val, självklart ville jag att djuren skulle ha ett så bra liv som möjligt! Grisar ska inte stå på betonggolv, utan möjlighet att böka i jorden. Och visst ska höns få gå fritt och picka maskar, istället för att vara instängda i små burar.

Under den här tiden levde jag som student, med den budget som det innebär. Trots det köpte jag i princip uteslutande ekologisk och kravmärkt mat. Hur är det möjligt kanske du undrar då? Jo, en genomsnittlig svensk matkasse innehåller 40 % tomma kalorier – dvs godis, läsk, kaffebröd, chips, glass och andra onyttigheter. Genom att kraftigt minimera dessa 40 %, hade jag råd att handla schysst mat utan att det blev dyrare. Bra för både plånboken och hälsan med andra ord!

Successivt skar jag dessutom ner alltmer på mängden kött, vilket inte bara är bra för hälsan och plånboken utan även för miljön och klimatet. Runt årsskiftet 2015/2016 övergick jag helt till en lakto-ovo-vegetarisk kost, dvs jag åt fortfarande ägg och mejeriprodukter men inga andra animaliska produkter såsom kött, fisk, kyckling eller liknande.

Ungefär ett år senare testade jag av en händelse att även utesluta ägg- och mejeriprodukter under en månads tid, jag åt alltså en strikt vegetarisk/vegansk kost – och jösses vilken skillnad det var rent fysiskt! Plötsligt var det som att min kropp fattade galoppen – min mage har aldrig fungerat så bra som då, och min vanligtvis ganska dåliga hy blev plötsligt klar och fri från blemmor.

För tydlighetens skull kanske jag ska nämna att det var något som kallas för ’plant based whole food’ som jag testade under den här månaden. Strikt vegetarisk eller vegansk kost är nämligen inte automatiskt hälsosam, det beror på vad man äter – chips och läsk är till exempel veganskt, men inte direkt hälsosamt…

Alla kanske inte är bekanta med begreppet ’plant based whole food’, det finns inte direkt någon bra översättning till svenska – men växtbaserad naturlig mat är väl så nära vi kan komma. Det innebär en kost där råvarorna är så naturliga (dvs oprocessade) som möjligt. ’Plant based whole food’ består av frukt, bär, grönsaker, rotfrukter, baljväxter (kikärtor, bönor, linser mm), fullkorns spannmål (hirs, quinoa, korn, ris, havre, vete), samt frön och nötter. Kosten är inte detsamma som raw food, utan det går fint att äta maten både tillagad och rå.

Hur som helst, sedan den där månaden slutade jag helt att köpa hem ägg- och mejeriprodukter, eftersom jag märkte att jag mådde så mycket bättre utan dem. Därefter åt jag minst 95 % strikt vegetarisk/vegansk kost under en tid, men behöll ca 5 % lakto-ovo-vegetariskt av praktiska skäl. Det kändes helt enkelt lättare i sociala sammanhang, när man var bortbjuden eller skulle äta ute.

Dock fick min stackars kropp en smärre chock varje gång jag åt ägg eller mejeriprodukter vid dessa tillfällen och jag mådde dåligt i flera dagar efteråt. Så efter en tid bestämde jag mig för att det inte var värt det, att mitt välmående måste få gå före enstaka obekväma sociala situationer. Sedan dess äter jag uteslutande vegansk kost.

Framöver är ambitionen att öka mängden ’whole foods’ dvs oprocessad mat i min kost. Drömmen vore också att bli något sånär självförsörjande på frukt och grönsaker i framtiden. 

Det var en väldigt övergripande sammanfattning av min resa så långt, när det gäller mat och kost. Såhär i backspegeln känns det som en väldigt naturlig utveckling, jag har justerat riktningen allt eftersom jag tagit del av en mängd fakta i form av artiklar, böcker, filmer och dokumentärer under årens lopp.

Framöver tänkte jag eventuellt dela med mig utav några av mina absoluta favoritrecept och vad jag äter under en dag – förhoppningsvis kan det inspirera någon till att våga testa/äta lite mer grönt. Det är nämligen inte bara hälsosamt och miljövänligt, utan också galet gott!

Har du några tankar eller frågor? Är det något speciellt ämne ni vill att jag lyfter framöver i serien ’min resa mot ett mer hållbart liv’? Lämna gärna en kommentar!

Ta hand om er. Kramar ♥

UPDATE: Vill förtydliga att jag inte lägger någon värdering i vad andra äter. Jag åt själv kött de drygt 20 första åren i mitt liv, så jag dömer ingen. Jag vill att andra ska acceptera och respektera mitt val, och då måste jag såklart även acceptera och respektera deras val. Som jag nämnde ovan är jag inte ute efter att säga vad som är rätt eller fel, utan kort och gott dela med mig av mina erfarenheter och tankar.

Relaterade inlägg:

Att hoppa av ekorrhjulet
Tiden är inne
Pengar är tid

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥