?>

Tid för eftertanke

När vardagen rullar på i ett högt tempo och diverse saker ska hinnas med och uträttas, är det inte helt lätt att hinna stanna upp och fundera över livet. Det är synd, för vi riskerar att bli fartblinda och rusa på i ett rasande tempo – utan att kontrollera riktningen. Det spelar ju faktiskt ingen roll hur snabbt vi rör oss framåt, om vi springer åt fel håll! Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och fundera över vart vi är påväg, att justera siktet, så att vi rör oss mot rätt mål. Det kan också vara klokt att reflektera över lite djupare frågor emellanåt, eftersom de påverkar vardagen mer än vi kanske tror.

Just nu deltar jag i en 14 dagar lång yogautmaning med Josefine Bengtsson. Varje dag uppmuntras vi att, utöver de fysiska övningarna, reflektera kring en viss fråga. Det har varit så fina och viktiga frågor hittills att jag tänkte dela med mig utav dem. Det här blir ett ganska personligt inlägg, men det finns en anledning till att jag trots allt bestämt mig för att skriva om detta. Under de elva första dagarna har nämligen vi som deltar i utmaningen, insett att vi ofta kämpar med samma tankar och rädslor! Det är en oerhörd lättnad att inse att man inte är ensam, utan att de allra flesta tänker och känner likadant. Därför tror jag att många av er som läser detta också skulle ha nytta av att fundera över dessa frågor, alldeles oavsett om du är intresserad av yoga eller inte. Nedan följer 10 utav frågorna, med mina reflektioner kring dem. Fundera gärna över dina egna svar!

 

När känner du dig levande?

Jag känner mig som mest levande när jag gör saker jag älskar – som att vistas i naturen, dansa, yoga, meditera, fotografera, kramas och upptäcka nya platser. Gemensamt för dessa saker är att de gör mig helt och fullt närvarande i stunden, vilket för mig är förenat med lycka.

 

 

Vad behöver du släppa taget om, för att känna dig levande?

Det som håller mig tillbaka mest i livet är olika former av rädslor – rädsla för att misslyckas, att inte vara eller göra bra nog, för vad andra ska tycka och tänka, osv. Jag har blivit allt mer medveten om detta de senaste åren och jobbar på att utmana mina rädslor, samt mitt förhållningssätt till mig själv och mina tankar.

Även om det är läskigt att utmana sina rädslor och gå utanför sin ‘comfort zone’, kan det också vara otroligt frigörande och härligt! (Typ skräckblandad förtjusning) För att bli snällare mot mig själv och minska rädslan för att misslyckas, har mottot ‘att inte tro på allt man tänker’ verkligen underlättat. Och att försöka bli medveten om vad jag tänker, och skifta fokus (byta ut elaka tankar mot snälla).

Jag vill släppa taget om rädslan för att misslyckas, en gång för alla! Att se det som att jag lär mig, istället för att gå in med inställningen att resultatet är det enda som räknas och att det måste bli perfekt.

 

”Although the road is never ending, take a step and keep walking, do not look fearfully into the distance… On this path let the heart be your guide for the body is hesistant and full of fear”

– Rumi

 

 

Vad har du för relation till dina känslor?

Jag har insett att min relation till olika känslor varierar. De har varit (och är delvis fortfarande) ganska starkt färgade av samhällets sätt att se på dem – att det finns känslor som är bra/accepterade (typ glädje) och känslor som är dåliga/mindre accepterade (typ ilska, frustration och sorg). Jag tror att vi får lära oss det här redan från låg ålder. Häromdagen råkade jag överhöra en konversation mellan en mor och hennes lilla pojke som var ca två år gammal. Pojken var frustrerad och mamman sa till honom ”Neej, inte bli arg nu!”.

Vi är nog många som inte bara har svårt att hantera våra egna känslor, utan också andra människors. Jag känner själv ofta obehag inombords om någon blir arg, och vet inte riktigt hur jag ska hantera eller bemöta ilskan. Varför får vi inte lära oss sånt skolan? Det hade varit guld värt att redan som liten få lära sig att hantera och bemöta både sina egna och andra människors känslor – på ett öppet, accepterande och kärleksfullt sätt.

De sista åren har jag blivit allt mer medveten om min relation till olika känslor och jobbar på att bli mer accepterande mot allihop. Inte det lättaste, men jag försöker se känslor som olika färger på en färgpalett – och att alla behövs för att göra tavlan (livet) komplett.

 

 

Hur möter du dig själv i tystnad?

Jag har alltid varit en introvert person, som har ett stort behov av både tystnad och av att få vara ensam. I tystnaden finner jag lugnet och stillheten, där tankar jag energi och får perspektiv på saker och ting. Det är i tystnad jag finner svaren och sanningen, min sanning.

Har ni tänkt på att de engelska orden SILENT och LISTEN består av samma bokstäver? Det säger så himla mycket tycker jag. För att verkligen höra (dig själv eller någon annan) måste du vara tyst.

 

 

Hur dömer du dig själv?

Hur jag dömer mig själv? Hehe eeeh, ja. Jag har alltid varit extremt hård och dömande mot mig själv, perfektionistisk och sällan känt att jag räcker till eller duger som jag är. Men på sista tiden har jag blivit allt mer medveten om detta och jobbar stenhårt för att bli mer vänlig och accepterande mot mig själv. Yogan har hjälpt mig massor och när jag finner ett inre lugn kan jag verkligen känna att jag är bra nog, att jag duger som jag är. Den insikten försöker jag påminna mig själv om och integrera i vardagen.

Jag hörde en så fin historia för en tid sedan, en sägen från cherokeeindianerna. Den lyder ungefär såhär: Hövdingen talar med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom oss människor. Det är en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, berättar hövdingen. Den ena vargen lever på kärlek, glädje, hopp, vänskap, ödmjukhet, mod, empati och förlåtelse. Den andra vargen lever på avund, vrede, bitterhet, självförminskning, svartsjuka, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar mot varandra, det är livets kamp. Barnbarnet undrade vilken varg som vinner. Då svarade hövdingen; den du matar. Den varg du matar vinner. Sedan jag hörde den här historien påminner jag mig ständigt om att mata rätt varg.

 

 

Hur dömer du andra?

Nej jag är inte Moder Theresa tyvärr, så precis som de allra flesta människor dömer jag andra, fast jag inte vill. Men hur dömer jag då? Det korta svaret är att jag dömer andra på samma sätt som jag dömer mig själv – fast inte alls lika hårt.

För mig hänger dömandet ihop med jämförelser – det är ju det vi gör när vi dömer. Vi jämför oss själva och andra, med varandra, med normer och tidigare erfarenheter. Men också med önskemål och drömmar, med den vi har varit, den vi är och den vi vill bli. Kanske är lösningen att sluta jämföra så mycket? Eftersom vi alla är olika och har olika bagage, blir jämförelsen ändå aldrig rättvis. Om vi prompt måste jämföra, får vi väl jämföra med oss själva då – men förslagsvis bara i syfte att peppa och lyfta. Lättare sagt än gjort kanske, men jag tänker åtminstone försöka.

 

 

Hur ger du dig själv kärlek? Är du värd kärlek?

Tidigare har jag varit ganska dålig på att visa mig själv både kärlek och respekt. Det var inte så bra och slutade med att jag blev utmattad. Inget vidare när kroppen tvingas dra i nödbromsen, men samtidigt blev det en viktig vändpunkt. Sedan dess har jag fokuserat väldigt mycket på att bli bättre på att visa mig själv kärlek. Jag försöker vara snällare mot mig själv, att göra saker jag mår bra av och tycker om. Äta bra, sova ordentligt, röra på mig, vistas i naturen, yoga, dansa, läsa böcker, rida, umgås med nära och kära… Kort och gott ta hand om både kropp och själ. Jag har insett att jag är värd kärlek, även om det tagit tid. Du förtjänar också kärlek! Alla förtjänar kärlek.

Jag har en hård röst inombords som pressar och dömer mig, men det finns också en vänligare röst. En som tröstar och säger allt ordnar sig. När jag gör något ‘fel’ brukar den vänliga rösten be mig fundera över hur jag hade reagerat om min bästa vän hade gjort samma sak – då hade jag inte alls tyckt att det var lika farligt eller varit så hård. Då kommer insikten att jag inte vill döma mig själv hårdare än min bästa vän. Varför inte enbart försöka behandla sig själv som om man vore sin egen bästa vän?

 

You owe yourself the love that you so freely give to other people.

– Anonymous

 

Hur uttrycker du din sanning till andra? Vad är sant för dig?

Faktum är att jag under större delen av mitt liv ofta varit rädd för att uttrycka min sanning, i stort som smått. Rädd för hur den ska mottas, för att den ska ogillas av omgivningen och för att inte bli omtyckt om jag uttrycker den. Och framförallt rädd för att den ska såra någon. Därför har jag många gånger tryckt ner min sanning, hållit tillbaka den eller bara berättat halva sanningen. Jag har sagt och till och med levt som det ‘förväntats’ av mig. Tills det inte var hållbart längre.

Jag började successivt uttrycka min sanning allt mer. Största vändpunkten kom i samband med utmattning, då insikten att jag inte levde mitt liv sjönk in. Jag sa upp mig från jobbet, vi sålde vårt hus och flyttade. Galet läskigt, men samtidigt otroligt frigörande! Nu renoverar vi ett torp i skogen och jobbar på att närma oss vår sanning – ett enklare liv, nära och i samklang med naturen. Där vi i största möjliga mån styr vad vi lägger tiden på själva. (Har skrivit en del om detta tidigare här på bloggen)

Nu tränar jag på att bli mer sann mot mig själv och andra i vardagen. Jag fick en fråga igår av en person i min närhet, om jag ville följa med på en grej. Jag kände verkligen inte alls för det! I vanliga fall skulle jag antingen följt med iallafall (för att inte såra den andra) eller hittat på en ursäkt varför jag inte kunde. Men igår sa jag som det var ‘Jag känner inte riktigt för det, men det var jättegulligt att du frågade! En annan gång kanske’. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig var det ett jättestort steg. Hen blev inte arg och jag överlevde trots att det var läskigt.

 

 

Vad har du för relation till din kropp? Dömer du din kropp?

Aj, aj aj… Min relation till kroppen har varit komplicerad och ohälsosam under många år. Från smärre ätstörningar i tonåren, till att successivt må allt bättre – mycket tack vare yogan och meditationen. Jag har som sagt alltid haft väldigt höga krav på mig själv och kan vara extremt självkritisk, men jobbar sedan en tid tillbaka extra hårt på att sänka kraven och bli snällare mot mig själv. Det underlättar verkligen att ha en viss distans till sina tankar, att inte tro på allt man tänker. Jag påminner mig själv dagligen om det; alla tankar är inte sanna.

En annan sak som kan hjälpa är att fokusera på allt kroppen kan göra, istället för hur den ser ut. Jag är tacksam för att jag har en kropp som fungerar, för att jag har två armar och två ben, bra syn och hörsel. För alla saker som min kropp fixar och klarar av! Det är så lätt att ta såna saker för givet, men det är ingen självklarhet. Ibland ‘krånglar’ kroppen och många gånger med full rätt. Det säger sig egentligen självt att det inte fungerar i längden att äta dåligt, slarva med sömn och träning eller konstant stressa, utan att kroppen säger ifrån. Jag vill ta hand om min kropp! Ett första steg är att ge den rätt bränsle (mat), för vi skulle ju aldrig tanka en dieselbil med bensin eller hur?

 

 

Vad är du tacksam över i ditt liv?

Jag har i princip börjat varje morgon i flera års tid med att skriva ned saker som jag är tacksam för. Det kan vara stort som smått, många eller några få saker. Det spelar egentligen inte så stor roll, det fina är att vi ALLTID har något att vara tacksamma för! ♥ Den insikten har verkligen förändrat mitt liv. Det är så lätt att fastna i negativa tankar och vardagens problem, att vi liksom glömmer bort allt det där som är bra och härligt. Det är också lätt hänt att vi tar saker och ting för givet. Så var det åtminstone för mig tidigare.

Genom att börja dagen med att fokusera på sånt jag är tacksam för har jag blivit mycket gladare och mer ödmjuk. Att varje dag skriva ned ett par saker som man är tacksam för, kan verka simpelt, men kan verkligen göra stor skillnad!

Idag är jag tacksam för yogan och meditationen – för alla fina stunder och insikter de gett mig. Jag är tacksam för livet, för all kärlek, för frihet och flow. Jag är tacksam för nära och kära, att ha hälsan och att vi har det så bra här i Sverige. För alla vackra men också tuffa stunder, som lett till den plats jag står idag. För promenader i naturen, fågelkvitter, frisk luft och solens värmande strålar. För en god kopp té, inspirerande böcker, musik och poddar. Jag har massor att vara tacksam för ♥

 

Det var alla tio frågor! Fundera som sagt gärna över dina egna svar på dessa. Kanske är det dags för att förändra något? Eller att uttrycka lite mer tacksamhet i vardagen?

Jag tänkte faktiskt avsluta detta inlägg med att dela med mig av en bild ‘bakom kulisserna’. Så här såg jag ut när jag kom hem efter att fotograferat bilderna ovan:

Hahaha, blöt var bara förnamnet!

Jag önskar alla en riktigt fin dag. KRAM på er! ♥

 

Relaterade inlägg:

Att hoppa av ekorrhjulet

Utmattning & vägen tillbaka

Den osminkade sanningen

 

Kommentarer
Dela gärna:

2 thoughts on “Tid för eftertanke

  1. Så fint inlägg. ☺️✨ Jag känner speciellt igen mig i relationen till känslor. Jag tror vi är många som skulle slippa fastna i depressioner om vi tilläts mer att känna och acceptera vår sorg och ilska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *