?>

Tankar kring att skaffa barn

Girl in White Long Sleeve Shirt and Black Skirt Sitting on Swing during Day Time

Jag har länge funderat på att skriva det här inlägget, men varit lite osäker på hur det skulle mottas. För det här med barn kan vara ett känsligt ämne, som dessutom ofta är förknippat med oerhört starka åsikter… För att inte tala om hur stark normen att skaffa barn är.

Innan jag skriver något mer, vill jag vara väldigt tydlig med att jag inte är ute efter att säga vad som är rätt eller fel. Min avsikt är inte heller att döma eller såra någon. Jag vill kort och gott dela med mig av mina tankar.

Alltså, var och en gör som de själva vill! ♥ Med det sagt, drar vi igång.

Måste man verkligen skaffa barn?

Egentligen gillar jag inte riktigt uttrycket ”att skaffa barn”, eller det är nog framförallt ordet skaffa som jag hänger upp mig på. Det låter så enkelt och lättvindigt på något sätt, som om det är något man gör bara sådär. (Men det är ju oftast inte fallet.)

Hursomhelst, som jag nämnde i början av inlägget finns det en väldigt stark norm i samhället att man ska skaffa barn. Det ses närmast som en självklarhet. Och uttrycker någon att de inte vill ha barn, möts det ofta med höjda ögonbryn och förbluffade ansiktsuttryck. ‘Men, varför inte då?’

Att bli förälder är för många den största händelsen i livet, och majoriteten verkar ha svårt att tänka sig ett liv utan barn. Jag kan på sätt och vis förstå det. Men samtidigt, bara för att något känns rätt och naturligt för en själv, behöver det ju inte betyda att det är lika självklart för andra.

Personligen tycker jag inte att det är det minsta konstigt att vissa vill ha barn och andra inte. Snarare känns det väldigt logiskt, eftersom vi alla är olika och har varierande mål och drömmar i livet.

Så för att besvara frågan i rubriken; måste man verkligen skaffa barn? Nej, självklart inte. Man ska göra det som känns rätt för en själv.

Att inte vilja ha barn

Jag vet inte om det kanske redan lyst igenom texten, men varken jag eller min man vill ha barn. Det är inte så att vi känner att ”vi vill inte ha barn just nu, men kanske framöver” utan snarare att vi vill inte ha barn alls.

”Ni är inte så gamla än, ni hinner ändra er” kanske någon säger då. Visst, vi är inte jättegamla (jag blir 27 i år, och min man är 31) och vad vet jag, det kanske vi gör. Men i dagsläget känns det väldigt osannolikt.

Ärligt talat kan jag bli lite frustrerad på den här typen av kommentarer. Eller egentligen är det inte kommentaren som sådan som stör mig, utan snarare när det finns en underton i den, i stil med: ”Jaja lilla flicka, du kommer ändra dig ska du se.” Det är så förminskande!

På samma sätt finner jag det aningen roande att vi människor generellt är så oerhört inrutade i normer, och hur saker och ting ska vara. Att vi, så fort någon tar ett litet steg utanför ledet, är snabba med att kommentera detta. Jösses vilket liv det kan bli i luckan!

Nåväl, anledningen till att jag skriver det här inlägget, är att jag vill belysa att det kanske inte finns en lösning som passar alla. Jag vill lyfta att vissa inte vill ha barn, och att det är minst lika okej som att vilja det. Min förhoppning är att andra som inte heller vill ha barn, ska känna sig mindre ensamma och/eller utsatta. Men också att (förhoppningsvis) bidra med ökad förståelse.

Jag upplever nämligen att vissa har väldigt svårt att förstå när andra inte vill bli föräldrar. Därför tänkte jag lyfta några anledningar till varför man kanske inte vill ha barn. (Nu är det ju inte så att jag sitter på några allmängiltiga svar, utan jag kan ju bara utgå från mig själv).

För självklart kan anledningarna till att man inte vill bli förälder variera, och egentligen behöver man ju inte ens ha några anledningar eller förklaringar, om man inte vill. Hursomhelst, nedan följer några av mina/våra tankar.

Fem anledningar till att jag/vi inte vill ha barn

1. Ingen barnlängtan

Jag känner flera stycken som sedan de mer eller mindre själva var barn, har drömt om att skaffa egna. Som älskar bebisar och har en genuin längtan efter att en dag själva få bli föräldrar.

Varken jag eller min man har den där längtan, och har aldrig haft den. Det skulle ju teoretiskt sätt kunna ändra sig framöver (även om det känns väldigt osannolikt).

Men bristen på den här längtan är alltså den absolut främsta anledningen till att vi inte vill ha några barn. (Kommande punkter väger således inte lika tungt.)

2. Min personlighet

Som jag tidigare nämnt i detta inlägg har jag en introvert och högkänslig personlighetstyp, vilket innebär att jag trivs bäst i lugna och stillsamma miljöer, med ordning och reda. Samtidigt mår jag dåligt av röra, höga ljud och intensiva miljöer – det blir liksom för mycket intryck för mig.

Barn är vanligtvis tämligen livliga, delvis högljudda och sällan särskilt stillsamma eller städade… Det hör liksom till, och självklart måste barn få vara just barn!

Det kan verka själviskt att sätta sig själv först, men jag tänker snarare att det är omtänksamt att inte skaffa några barn i mitt fall – man kan helt enkelt vara mer eller mindre lämpad som förälder. (Sedan skulle jag säkert klara av det, men ja…)

belly button, birth, family

3. Fysiska aspekter

Okej, det här kommer kanske verka märkligt eller absurt, men jag tänker skriva det ändå: Bara tanken på att min mage skulle växa till gigantisk storlek, ger mig ångest. Alltså inte på ett fåfängt sätt, utan mer på ett psykologiskt plan tror jag… Eeh ja, det är lite svårt att förklara, så jag tror helt enkelt att jag lämnar det där.

Men det kanske är lättare att förstå att ‘le grand finale’ (förlossningen) inte känns särskilt lockande. Tack men nej tack, jag avstår gärna. Med det sagt, är jag grymt imponerad av alla mammor där ute – ni är grymma!

Bild baserad på uppgifter från ’Environmental Research Letters’.

4. Miljön

Okej, det här kan vara lite känsligt och kontroversiellt. Men rent krasst är det absolut sämsta man kan göra för miljön, att skaffa barn. (Se ovanstående bild, notera även skalan…)

Innan någon går i taket nu, vill jag vara tydlig med att jag såklart tycker att man ska skaffa barn ändå om man vill det. Och för tydlighetens skull: nej, ovanstående text är inte avsett som kritik till er som redan har eller planerar att skaffa barn. ♥

Men, om man (som vi) inte är så sugen på att skaffa barn till att börja med, kanske miljöaspekten kan vara ännu en anledningen till att låta bli.

Update: Vill lägga till en annan intressant och tänkvärd aspekt från en av er läsare (väldigt förenklat och kortfattat): Om ingen av oss som värnar om miljön (genom kost, livstil osv) skaffar barn, så kommer planeten framöver populeras av barn vars föräldrar inte bryr sig – vilket medför en risk att barnen inte heller får med sig miljö-/hållbarhetstänket (och det är ju inte så bra).

5.  Ansvar, begränsad frihet, pengar & relationen

Det här är väl inte direkt någon nyhet, men det är ett enormt ansvar att skaffa/ha barn. Att bli förälder är att ’binda upp sig’ åtminstone de kommande 18 åren… och det är ju ingen liten grej precis.

Samtidigt tenderar friheten (att göra vad man vill, när man vill) att bli begränsad.

Att ha barn är inte heller helt gratis. Enligt denna artikel kostar ett barn drygt 1 miljon kronor, från att de föds till den dag de fyller 19 år. Behöver man dessutom en större bil alternativt en extra bil under dessa 19 år, tillkommer ytterligare ca 1 miljon kronor…

Sedan sliter småbarnsåren ofta hårt på förhållandet… Sömnbrist och mindre tid med sin partner på tu man hand, är några av anledningarna till det.

Ja, där hade vi några av mina/våra anledningar till varför vi inte vill bli föräldrar.

Sedan kan jag tänka mig att det ger enormt mycket, på många plan, att ha barn. Vilket såklart kan vara svårt att förstå fullt ut, när man inte själv har några. Men jag tror ändå inte att det är något för alla.

Jag är bara tacksam för att vi lever i en tid där de allra flesta av oss själva kan välja, om vi vill ha barn eller inte (normer till trots). Det har ju inte alltid varit fallet.

Sedan är det oerhört skönt att jag och min man tänker/känner lika i detta. För just frågan kring barn, är nog en av de viktigaste sakerna att vara överens om i ett förhållande.

Slutligen vill jag bara förtydliga några saker:

– Både jag och min man har syskonbarn, som vi älskar, och gärna umgås med ♥ (Även om jag alltid är helt slut efteråt, haha!)

– Bara för att jag inte själv vill ha barn, betyder det inte att jag inte kan glädjas med andra. Självklart blir jag jätteglad för alla de som väntar eller redan fått barn och har drömt om det.

– Jag känner mig ödmjuk inför att jag/vi kan komma att ändra oss längre fram. För ärligt talat kan man ju omöjligen veta nu, hur man känner om ett, fem eller tio år framöver (oavsett vad det gäller). Men, det känns verkligen osannolikt.

– Jag accepterar att människor har olika åsikter och värderingar. (Och förväntar mig därför också att andra accepterar mina, även om vi tycker olika.)

Så mina vänner, nu är jag nyfiken på vad ni tycker och tänker! Vad har du för tankar kring det här med barn? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas att ni har en underbar dag allesammans ♥ Kram på er

 

Ps. Av förklarliga skäl är ingen av bilderna i detta inlägg mina egna, utan samtliga kommer från Pexels.

 

Lästips:

Högkänslig, introvert & extrovert
Att förlåta – hur gör man?
Psykisk ohälsa & utmattning
Hoppa av ekorrhjulet – mina tips & erfarenheter

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

43 thoughts on “Tankar kring att skaffa barn

  1. Du skriver alltid så kloka saker. Givetvis är inte alla människor lika och har samma drömmar eller förutsättningar.
    Själv älskar jag barn och har hela (8) st!😊. Även då får man kommentarer om sina beslut.
    Efter första barnet blir alla lyriska, likaså efter tvåan och kanske trean. Får man som jag barn nummer fyra, fem, sex osv blir folk nästan irriterande och ifrågasätter mitt beslut. När jag sedan fick barn nr 8 fick jag till och med ursäkta mig🙄.
    Till saken är att jag alltid tagit hand om mina barn själv. Aldrig utnyttjat barnomsorgen ( förutom sista barnet som började förskola när han var fyra år). Jag har alltid haft dubbla förvärvs arbeten och ett stort hushåll och ta hand om. Jag och min man har arbetat i skift för att våra barn ska få chansen att vara hemma under sin uppväxt och vi har även velat ta hand om dom själv. Även ekonomiskt har vi fixat allt själv. Givetvis har vi barnbidrag som alla andra men inget mer bidrag utan vi har kämpat hårt för att våra barn ska ha det så bra som möjligt. Våra barn har fått allt som deras kompisar fått. Det har inte fattas något i deras liv. Mycket kärlek och föräldrarnärvaro, aktiviteter och semestrar osv.
    Om jag någon gång har sagt att det varit tungt så säger många ” som man bäddar får man ligga” osv. Om däremot en tvåbarns mamma beklagar sig, är det helt Ok.
    Jag älskar alla mina barn men inser att jag försakat mig själv många gånger. Nu är den yngsta snart 10 år och då är det min tur att vara ego.
    Tack för ett ärligt och fint inlägg !

    1. Men åh, tack snälla! ♥ Ja, men eller hur – så fort man går lite utanför normen så får man (generellt sett) höra det också…

      Alltså wow, så fint och grymt gjort av er! Jag är genuint imponerad. Ja, det är lite märkligt det där… Låter härligt att barnen börjar bli lite äldre och att du åter kan prioritera dig själv lite mer (för det behövs ju också emellanåt!)

      Tack själv för din fina och härliga kommentar!

  2. Vilket fint och väldigt ärligt inlägg. Tycker du verkligen är bra på att ta upp diskussionsfrågor och reflektionsfrågor utan att döma någon annan, Du bara berättar om dina orsaker och upplevelser inom ett speciellt tema.

    Tror likt dig att många (speciellt kvinnor) känner att barnfrågan kommer med ett slags krav och en allmän förväntan om att leva upp till normer. Människor blir ofta besvikna om en därför väljer att avstå från dessa.

    Finns också mycket strukturer kring kvinnlighet relaterat till denna fråga. Som att det är ett ansvar som kvinna att välja att fostra ett barn och dessvärre kan en kvinna som väljer att avstå kan ibland uppfattas som okärleksfull. Vilket föresten är helt absurt då valet att inte skaffa barn ”hatar också de utrycket” oftast är gjort med såååå enormt mycket kärlek.

    Som sagt ett mycket bra inlägg, som jag tror att många kan relatera till 🙂

    hoppas du får en fin vecka!

    1. Tack snälla Josefin, det värmer! ♥

      Ja men eller hur, upplever också att det är mer okej/accepterat att som man inte vilja ha barn, än vad det är för en kvinna. Märkligt det där egentligen…

      Precis, jag håller med dig. Tack så mycket, hoppas att du också får en fin vecka!

  3. Vilket otroligt bra inlägg. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag tror inte heller att jag vill ha barn och tycker det är skönt när jag hör att det finns fler. Jag känner mig ensam och annorlunda i detta. Jag känner ingen som valt bort barn frivilligt. Jag har aldrig heller längtat efter barn och känner även igen mig mycket i vad du skriver om både personlighet och fysiska aspekter. Jag får också ångest av att tänka på att vara gravid och föda barn. Det verkar så läskigt att ha ett barn i magen och att den växer. Nu är jag 35 år och funderar väldigt mycket på om jag ändå borde skaffa barn. Jag är rädd att ångra mig när det är för sent (om det inte redan är det) och tänker att jag kanske ändå missar något om jag inte skaffar barn. Jag kan ändå tycka att det verkar roligt att ha barn ibland men vet inte om det är värt alla uppoffringar. Min sambo känner likadant som mig. Jag tycker dock mycket om mina systerdöttrar och umgås gärna med dem som är 4 och 5 år gamla. Jag funderar även på om jag ens hade övervägt barn om normen att skaffa barn inte var så stark. Jag tycker det är svårt nu när jag är så ”gammal” att beslutet snart är definitivt.

    1. Men åh, tack! ♥ Ja men eller hur. Har också känt mig lite ensam och annorlunda, och det är verkligen skönt att det finns fler som tänker/känner likadant.

      Jag har också funderat på om jag kommer att ångra mig när jag blir äldre, men samtidigt känns det (för mig personligen) inte rätt att skaffa barn på de premisserna, dvs av rädsla för att jag eventuellt kanske ångrar mig framöver om jag inte gör det.

      Just nu är jag jättenöjd med att umgås med andras barn och tycker att det räcker fint. Jag tänker att skulle man ångra sig när det är för sent att få egna barn, finns det ju alltid andra alternativ. Tex kan man ju vara barnvakt, adoptera eller bli stödfamilj om man vill.

      Det är svårt att inte påverkas av normerna… Men gör det som känns rätt för dig/er. 🤗

  4. Vill bara skriva att det finns fler som känner precis som du därute, jag är en av dom. Har aldrig heller känt någon som helst barnlängtan, men tänkte ibland när jag var yngre att det kanske kommer sen? Nu är jag 38 och den där längtan har fortfarande inte dykt upp. Lever som lycklig sambo och har två syskonbarn jag gärna leker med, men brukar också kännas så skönt när jag får komma hem till lugn och ro efteråt. Ibland får man frågan, men tänk om du ångrar dig sen? Fast jag får nästan mer ångest av tanken att skaffa barn bara för den tankens skull..för då hade det ju verkligen inte känts rätt mot barnet. Eftersom det är så mycket jobb med att ha barn så känner iaf jag att en förutsättning borde vara att man verkligen vill, att man inte gör det bara för att det är något man ska göra eller för att alla andra gör det.
    Det var lite tankar från mig 😊

    1. Så himla skönt att höra, var ärligt talat lite orolig för vilka reaktioner jag skulle få på det här inlägget… Men du och alla andra har varit så himla förstående och uppmuntrande! Är så tacksam för det ♥

      Ja men eller hur, jag håller verkligen med dig. Tack snälla för dina vänliga ord, och för att du delade med dig av dina kloka tankar!

  5. Du skriver bra och utan pekpinnar. Själv har jag två och vill inte ha fler. Nu när de är i början av skolåldern är det riktigt härligt: de kan leka själva, är själva hos mor- och farföräldrar och vi kan umgås på ett annat sätt: utflykter och museer t.ex. Men jag hade i ärlighetens namn avstått graviditet och småbarnstiden – jag mådde verkligen inte bra under de åren. Nu vill jag inte avskräcka någon! Men även här får man höra att man ska vara glad att man har barn (”själv göra själv ha” som min svärmor sa) och inte beklaga sig när det är tufft. Det är så mycket tyckande kring barn – alla får göra som de vill och det är helt ok att tycka att det är slitigt!

    1. Tack! ♥ Tycker du är modig som vågar vara öppen/ärlig med att graviditeterna och småbarnsåren varit tuffa!
      Kan ibland känna att det här med att ha barn framställs som väldigt fluffigt och rosaskimrande, vilket det säkert delvis är – men troligen inte hela tiden. Det finns liksom inte så mycket utrymme för det som inte är lika ’instagram-vänligt’ (eller tufft) precis som du är inne på.
      Absolut, jag håller med dig!

  6. Åh, känner igen mig så mycket i allt detta! Så underbart att du vågar skriva om detta känsliga ämne och till och med lyckas göra det på ett helt fantastiskt, icke-dömande sätt. Jag och min man är nu 30 och för vart år som går har vi blivit mer och mer säkra på att beslutet att vara barnfria är helt rätt för oss. Så tvärtemot de alla sa ”ni kommer ändra er när ni blir äldre” så har vi snarare blivit ännu säkrare på vår sak. Nuförtiden är det ingen som kommenterar vårt val längre. Alla våra vänner har hunnit skaffa barn så vi har ändå barn i vårt liv, men för oss räcker det med den tiden vi har med dem. Är också som du skrev helt slut efteråt, haha.

    1. Men åh, tack snälla! ♥ Förstår precis hur du menar, hittills har det varit så för oss med – att ju mer tiden går, ju säkrare har vi känt oss. Vad skönt att ingen kommenterar ert val längre! Ja men precis, känner likadant. Haha, ja det tar på krafterna! (Även om det såklart är kul)

  7. Vilket intressant inlägg! Själv har jag barn men jag kan verkligen känna igen mig i att folk ifrågasätter en om man väljer att inte följa normen. Jag är en förhållandevis ung mamma och att jag har valt att leva mitt liv utan livspartner och har heller ingen önska om att träffa någon i framtiden (som du säger, allt kan självklart ändras) jag upplever det som att det som sticker mest i vissas ögon inte är hur man lever, utan att man faktiskt har valt det och är lycklig utan barn eller partner som i mitt fall. Att vi alla förväntas ha någon slags gemensam dröm om den ”perfekta kärnfamiljen” känns för mig helt galet, vi alla är ju så olika varför skulle inte våra drömmar och livsval få vara just olika.
    Ps. tycker att du skriver väldigt fint och inspirerande om hållbarhet!

    1. Tack! Ja men precis, tycker dock att det är lite märkligt egentligen (att det sticker i ögonen alltså). Undrar om det bara är så i Sverige, eller om detsamma gäller över hela världen..? Precis, jag håller med dig.

      Men åh vad glad jag blir, tack! ♥

  8. Oj, vilken fin upplevelse att läsa igenom både inlägget och alla kommentarerna här ovan! Heja alla som går sin egen väg med sina egna kroppar och i sina egna relationer <3 Det verkar som att just orden om att det är okej att göra som vi själva vill, och inte som normen eller mallen säger är lika viktiga i den här frågan som i många andra livsval.

    Jag känner också igen mig väldigt väl i tankegångarna. Många av mina vänner tar livsvägen att skaffa barn just nu. Själv väljer jag för tillfället att inte "skaffa" barn av ungefär de skäl som ni har, Sandra. Dels av hållbarhetsskäl för kroppen och knoppen, men också för att inte slita på relationen just nu och miljön i längden. Men "händer det så händer det" brukar vi säga till varandra (och frågvisa släktingar).

    Jag känner dessutom någonting som kanske kan liknas vid moderskärlek för massor av varelser som redan finns och som jag upplever har användning av min energi och stöttning. Att skaffa barn skulle ju definitivt skifta mitt fokus från "rädda världen" till enbart en individ, och det är jag inte alls intresserad av för min egen del just nu.

    Det är mycket intressant att upptäcka vad det finns för normer i familjebildningsfrågan, och inse att nog nästan alla bryter sig ur den normen på ett eller annat sätt. Det känns SÅ viktigt att våga prata om att vi inte är ensamma om att tänka annorlunda för att fler ska må bra i sina egna livsval!

    1. Men eller hur! Så himla kloka och fina kommentarer. Verkligen, kan bara instämma! ♥ Tycker du slår huvudet på spiken om att det viktiga är (att det är okej) att göra som man själv vill, oavsett vad det gäller.

      Förstår precis vad du menar med ’moderskärleken’ för andra varelser och planeten, känner likadant. Visst är det så. Tack snälla för att du delar med dig av dina kloka och insiktsfulla tankar! ♥

  9. Hej Sandra! Vilket bra inlägg, att du vågar lyfta ett ämne som är så känsligt och emot våra normer är modigt men också nödvändigt 🙂

    Jag har ett barn och vill absolut inte ha ett till. Att vi väljer att inte skaffa ett syskon är det många som har svårt att förstå. Jag får ideligen höra att jag kommer ändra mig om några år, jag får till och med frågor ibland om jag är gravid nu. Inget ont menat med det, men det är ganska tröttsamt i längden att hela tiden försvara sig och förklara att jag nöjer mig med ett barn.

    Hade jag vetat hur det är att vara gravid, att genomgå en förlossning och hur småbarnsåren är så skulle jag antagligen inte skaffat barn från första början. Men sånt vet man ju inte och att säga så kan verka stötande för många, som om att jag inte skulle älska mitt barn jag har nu. Jag älskar ju såklart mitt barn och skulle aldrig byta ut henne, men för den sakens skulle betyder inte det att jag vill ha ett till 🙂

    1. Hej Anna!

      Tack, det värmer ♥ Ja det där är så himla märkligt, att vissa tror sig veta vad som är bäst för andra (även om de säkert bara vill väl). Men jag kan förstå att det blir tröttsamt i längden att försvara och förklara sig, det är ju lite samma sak när man inte vill ha barn alls.

      Tycker du är modig som vågar säga det! Och visst har du helt rätt i att man aldrig innan kan veta hur något kommer att bli. Förstår hur du menar ♥

  10. Tack!! Du sätter verkligen ord på mina tankar 🙂 En sak som också verkar vara väldigt ”kontroversiell” i detta ämne (har jag upplevt iallafall) är den enkla anledningen att man inte tycker om barn…
    Man har ingen skyldighet som människa att tycka om barn, men när man berättar det för någon så framstår man som en avskyvärd utomjording typ, speciellt om man är kvinna!
    Menar såklart inte att jag hatar barn, men jag har överhuvudtaget inga speciellt varma känslor för dem.
    För mig är det dock inget konstigt, vi är som bekant alla olika – vissa tycker om barn, andra inte. Vissa tycker om chokladglass, andra inte. Osv…

    1. Vad härligt att höra, tack! ♥ Ja men verkligen, det har du rätt i och visst är det så! Märkligt som sagt att det (återigen) är sån skillnad mellan om en man eller en kvinna uttrycker en sak… Precis! Smaken är som baken – delad 😉

  11. Jag är ofta här på din blogg och läser men, har aldrig lämnat en kommentar, varför vet jag inte riktigt. Jag är betydligt äldre än du, har både vuxna barn och barnbarn. Jag vill tar upp något i det här med barn. När jag fött mitt första barn fyllde jag 29 år. Jag fick efter det höra på flera håll, oj då, vad gammal du var innan du skaffade barn. Jag tittade särskillt på en av dessa personer och frågade lungt och sakligt, tror du att det går att beställa barn vid en viss ålder och därmed kommer detta första barn. Barn är ingen beställningsvara fortsatte jag, de kommer när de kommer. Hade också haft ett tidigare förhållande i några år och vi fick aldrig några barn tillsammans. Förhållandet tog slut men inte på grund av det. Ett slag trodde jag att jag inte kunde få barn, som sagt det kom tre barn, efter hand. Det finns inget rätt eller fel i hur många barn man väljer att sätta till världen, eller avstå från att skaffa. Det kommer alltid finns människor som tror sig veta vad som är rätt eller fel. Att sedan var ensamstående mamm, det är ve och fasa enligt många. Har aldrig förstått varför människor är så fruktansvärt dömande, eller har så många synpunkter på hur andra ska leva sina liv. Vi föddes inte till denna värld som kopior av varandra. Ditt inlägg belyste mycket om och kring det här med barn.

    1. Vad kul att höra! Det är helt okej, man behöver inte kommentera om man inte vill! (Även om jag såklart tycker att det är kul ♥)

      Ja det här med normer och hur de förändras är verkligen spännande – idag är det ju inte ovanligt att man väljer att skaffa barn först efter 30 (och det anses inte speciellt gammalt). Visst är det så, det har du helt rätt i – barn är ingen beställningsvara, utan de kommer när de kommer.

      Precis, om och hur många barn är upp till var och en! Nej det är lite märkligt det där, förstår inte riktigt heller varför det är så. Det har du rätt i, tack!

  12. Bra inlägg! Tycker dock att du var lite för snäll.
    Självklart är det okej att inte vilja ha barn. Jag tycker det är coolt när folk lyssnar på sig själv och inte gör som alla andra bara för att ”det ska ju vara så”.
    Har aldrig tänkt på ordet skaffar i skaffa barn men du har rätt!! Finns det något annat vi kan säga istället?
    Jag vill gärna ha barn i framtiden, så fort jag är friskare och skulle orka, men jag är rädd pga hälsan och anledning nr 2 som du skrev är också en anledning hos mig. Min pojkvän vill vänta 5år (vi är 35 då)men det är inte han som behöver vara gravid. Men som min mamma sa hennes kompis fick barn när hon var 42. Jag får nog försöka släppa taget och lita på universum. Det blir som det blir och det blir bra när det blir.
    Kram!

    1. Tack! Hahaha, vad roligt att du skriver det – det var nämligen lite mer sting i inlägget från början 😉 Fegade dock ur lite och valde att ta bort/omformulera vissa bitar. Absolut, jag håller med dig!

      Hmm, jag funderade lite på det när jag skrev inlägget – vad vi skulle kunna byta ut ”skaffa” till. Kom dock inte riktigt på något bra…

      Jaa, det låter klokt tycker jag. ♥ Jobbar också mycket med att försöka släppa taget och lita på universum. Precis!

      Kramar

  13. Intressant inlägg. Jag har fått höra att många säger ”barn är meningen med livet” jag tror inte någon sagt det till mig. Men har då haft diskussion om det med en barnfri att det blir som att deras liv inte räknas eller är viktiga. Så jag försöker att inte säga det och vet inte om jag tycker det heller. På sätt och vis har ens liv ett tydligare syfte med barn, men känns inte som meningen med allt. Jag vill ha ett barn till, men jag ser inte fram emot graviditeten och typ första året. Förstår inte de som älskar bebisar, de behöver konstant passning, ger väldigt lite tillbaka, min bebis kändes inte som den märkte skillnad på mig och någon annan och den fruktansvärda sömnbristen. Då hade jag en snäll graviditet och bebis… Tycker inte nummer två lät själviskt, utan omtänksamt. Själviskt hade väl vara att ”skaffa barn” för att känna att du duger i samhällets ögon. Jag är ljudkänslig och kan känna mig självisk när vi inte har några leksaker som låter.

  14. Just glömde tipset om hejhejvardag om man vill läsa lite nyanserat om att ha barn som motpol till rosa instagramfluff.

    1. Tack! Okej, ja jag har också hört det. Jag tror att vad som är meningen med livet varierar från person till person, således kan barn vara meningen med livet för vissa – men absolut inte för alla. Tror jag förstår hur du menar.

      Nej det verkar vara lite olika det där, med vad människor tycker om både bebisar och barn. Tänker att det inte finns något rätt eller fel, så länge man inte är elak. Ja jo men precis, lite så tänker jag med. Förstår dig i övrigt med leksakerna! 😉

      Okej, tack för tipset!

  15. Min man och jag har pratat kring det här om barn rätt ofta. Jag tror att jag hade en större drivande kraft att vi skulle bli med barn tidigare, men jag kände mer att det skulle vara fint att bli med barn, ha en bebis, och bli mamma. Känns dock som att det är ganska själviskt. Nu så vet jag inte om jag vill ha barn, och min man känner ingen drivande kraft heller, men jag känner inte heller en starkt drivande kraft till att INTE bli med barn heller. Är det ett tecken på att man kanske inte borde bli med barn då? Sedan så har vi även tänkt på det där som du nämnde om hur dyrt det är att uppfostra ett barn, och sedan har vi även Seth Wynes och Kimberly Nicholas artikel (The climate mitigation gap: education and government recommendations miss the most effective individual actions) som bilden du har i inlägget är baserad på, där de ur miljösynpunkt skulle vara ”bättre” att ha ett barn mindre.

    1. Mmm det här med att skaffa barn eller ej, är ju ett ganska stort beslut. Vet inte riktigt om din fråga är retoriskt ställd, om inte känner jag inte riktigt att jag kan svara. Tänker att du och din man vet vad som blir bäst för er 🤗 Jo men precis, det finns många aspekter att ta hänsyn till. Samtidigt tänker jag nog personligen att den där längtan är allra viktigast.

  16. Intressant inlägg! Självklart ska alla få välja sin egen väg utan att ständigt bli ifrågasatta -det är sorgligt att det är på det viset. Något jag saknar i ”skaffa-barn” diskussionen är perspektivet att barn BLIR TILL och är en del av de flesta människors liv. Det är inte bara så att man inte kan beställa ett barn när man vill, utan det är också så att barn blir till av sig själva så att säga, och kräver något av en. Väldigt många barn är inte ”skaffade” utan blev helt enkelt till. I länder med fri abort är nog många i alla fall valda, men inte alla och de blir älskade ändå eftersom de flesta älskar sina barn. Det är inget konstigt med det utan det är så vi människor fungerar.

    För mig är barn en naturlig del av livet. Jag har alltid sett det så. Hade ingen extrem barnlängtan innan och är inte särskilt barnkär (utom gällande mitt eget barn, vilket också liksom hör till konceptet). Jag är gravid nu; det är sjukt jobbigt och lite mysigt men framför allt är det en naturlig del av mitt liv. Och om några månader kommer den delen vara över. Igen. Barn är inte allt, men det är en del av mitt sätt att vara människa.

    Jag tror det jag är inne på är att allt inte alltid behöver värderas. Vissa relationer är som de är (man behöver inte ”rensa ut” bland dem) och vissa saker blir som de blir. Barns vara eller icke vara kan ses som en sådan sak. Irriterar livet ur mig på de som säger att ”det är få förunnat” och förväntar sig att föräldrar ska känna sig särskilt utvalda. Det är ju inte sant! De flesta som vill kommer att bli föräldrar. Det är underbart och jobbigt och en del av ett vanligt liv för de flesta. Jag är sjukt tacksam för mitt underbara barn men inte nödvändigtvis för att jag är en av de 95% som kan bli förälder. Det är alltid bra att vara tacksam för möjligheten att skapa det liv man vill ha.

    Hoppas mitt resonemang inte verkar allt för virrigt. Tycker såklart det är vettigt att fatta ett beslut åt ena eller andra hållet om man känner att man vill det och man ska slippa bli ifrågasatt. Men att skaffa barn kan också bara vara en mänsklig aktivitet som att äta och sova liksom. Ibland är maten äcklig men man äter ändå, för att man är människa.

    1. Tack. Ja men precis! Jag tror att jag förstår hur du menar…

      Okej, jo men så är det nog för många – att barn är en naturlig del av livet.

      Håller med dig om att allt inte behöver värderas! Däremot upplever jag att det kan vara värdefullt att rensa ut ‘osunda’ relationer.

      Är inte riktigt säker på att jag håller med dig om det sista, det går ju att ha ‘vuxenmys’ utan att skaffa barn, om du förstår hur jag menar? (Det finns ju trots allt olika preventivmedel)

  17. Vet egentligen inte vad jag kan skriva som inte redan skrivits i kommentarerna ovan. Men jag har aldrig heller haft längtan efter barn. Känner att jag har liten tid till mig själv och att det är så mycket saker jag vill göra som kommer bli svårt med barn. Tror inte heller att jag skulle bli en särskilt bra förälder. Tur att det finns andra människor som vill ha barn och blir fantastiska föräldrar, tänker jag. Kanske i framtiden kan jag jag tänka mig att vara jourhem eller fosterförälder.
    Som sagt – du är inte ensam om dina funderingar. Och jag tror det är bra att det finns både de som vill och inte vill ha barn. Jag känner verkligen att samhällsdiskussionen har vänt. För tio år sedan kändes det inte alls lika accepterat att säga att en inte vill ha barn.

    1. Ja men eller hur, tänker detsamma! Att det är tur att det finns de som vill ha barn och blir fantastiska föräldrar, samt att vissa vill och andra inte vill ha barn. Jo men precis, det ligger nog en hel del i det – att samhällsdiskussionen har vänt. Det är nog mer accepterat nu, även om det troligen kan bli ännu lite bättre tänker jag 🙂

  18. Tack för ett superfint blogginlägg! Jag känner igen mig i nästan allt. När jag var runt 30 blev det oerhört tydligt hur stark skaffa-barn-normen är, och jag tvingades ständigt försvara att jag inte tänkte uppfylla den normen. Nu när jag är 43 vågar ingen säga något längre, och det är så skönt! 🙂 Men det är tråkigt att det ska krävas att jag anses för gammal för att få barn för att jag ska bli lämnad ifred, och särskilt tråkigt är det med tanke på att det kan vara precis lika känsligt för någon i 30-årsåldern som har försökt få barn i flera år att få frågor av typen ”är det inte dags snart?”. Jag tycker att vi helt enkelt bestämmer att alla låter var och en fatta sina egna livsbeslut! 🙂

    1. Tack snälla! 😊 Ja men eller hur, förstår precis vad du menar. Och visst är det så! Tänker att det klokaste är att inte ställa den typen av frågor överhuvudtaget, för det kan ju som sagt vara ett jobbigt/känsligt ämne för många. Tycker det låter klokt och bra! 👍

  19. hello Sandra, I have not written for a while, I read your post carefully, and I ”surprised”,
    I do not say it with false modesty or for ingratiating with you, but because I’m really surprised by your reflections, matures, and above all, and more scarce nowadays, ”responsibility”, it is difficult today to find ”responsible” people.

    both for those who want children and those who do not.

    I wish there were ”responsible” and sincere people like you in this world, I think, it would be different. unfortunately it is not the rule, I personally think, that children are not a game, or to fill a void, first you have to know yourself, and if you are serious in that personal work, you discover what is called responsibility.

    There are many reflections that I would like to write, but I think that, a few words, good listener.

    a hug from a distance, fernando.

    1. Hi Fernando,
      That’s ok, you write if and when you feel like it! Oh, I’ll take that as a compliment, thank you!

      Absolutely, I agree with you – to have kids is neither a game, nor to fill a void. Yes, I belive so to.

      Thanx for your comment Fernando, and take good care! Hugs

  20. Hi dear Sandra,

    What a curious and very needed topic you wrote about! It’s the first I read from your blog and I found your writing very interesting, clear and honest.

    Me and my husband are one of those who have decided not to have children. We are 18 years together, in our forties now and we are happy about this decision. Actually, in the beginning we always said we would have had children but in the future. Than as years passed, we said, maybe one kid but not now, in the future. Than, living our lives we realized more and more how pleasant and fulfilling it is to enjoy, struggle and create life in just two. Today, we are happy that we didn’t have kids. It was the right decision.

    We actually adore children and enjoy deeply being with our nephews and other kid. I even adore pregnancy and seeing other women pregnant. To me it’s really wonderful experience, the connection a mother can have with baby. It is contradictory because many can say: ”So if you love the feeling why don’t you have had a child?”

    I have my own little theory about this. I love being pregnant and being parent because I have been pregnant and have being a parent for so many lifetimes and in this lifetime I have chosen a lifetime of rest. A lifetime on focusing and completing some things I just couldn’t and cannot do if I have had children. And it’s not selfish. It’s selfless because if you work hard on bettering your self, recharging yourself, next lifetime you will be able to raise your child even better as an recharged and more mature being.

    So, being a woman or man without children or being a mother or father of one child or many is nonetheless the selfless act. There is nothing selfish in any decision for each decision sprouts from a previous one and creates the next one.

    Thank you for a wonderful post and for the opportunity to share my opinion.

    Hugs!

    1. Hi Ayumi! (Oh, what a beautiful name!)

      Thank you very much for your kind words, and your comment (which is so full of love and wisdom, that I barely now what to answer).

      It makes me happy to hear that you and your husband followed your feeling/intuition (not to have children) and that you are happy with that decision.

      I totally agree with you! And I feel like I have an old soul – just like you. Again, thank you so much for your beautiful comment! ♥

      Hugs!

  21. För några år sen satt jag och pratade med en kompis som väntade sitt första barn. Hon och hennes man hade kämpat med ivf för att nå dit. Där satt hon, som ääääääntligen var gravis, och jag som inte längtat efter barn alls och insåg att vi mötts av samma förutfattade meningar och normer. Att en vill ha barn, att en kan få barn och att en får barn.

    Nu är jag 41 och känner fortfarande att jag absolut inte vill ha barn. Och inte ens det faktum att det nu är helt kört för mig att få någon har ändrat på den inställningen. Jag är glad över att andra vill ha barn. Och att jag kan välja att slippa.

    1. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Ja men precis, det känns som att så fort man på något sätt (frivilligt eller ofrivillligt) går lite utanför normerna så får man höra det – vilket är lite synd.

      Vad härligt att din kompis fick barn, och att du är nöjd med ditt/ert beslut att inte skaffa några! Precis, samma här 😊

  22. Hej Sandra! Som alltid skriver du med stor ödmjukhet och ärlighet, vilket gör att man helt o fullt respekterar o förstår ditt/ erat beslut. Jag är själv tvåbarnsmamma o det är det mest underbara o absolut jobbigaste som hänt mig. Jag har vänner både med o utan barn. Det jag kan tänka om mina vänner utan barn är att deras liv framåt 40 års åldern kan kännas lite stagnerat. De fortsätter resa/ bygga karriärer/ downshifta/ köra ironman osv men på ngt vis stannar de i den personliga utvecklingen? Säkert väldigt järvt att säga men det är min upplevelse. Jag jobbar även inom palliativ vård o träffar många som står inför sin död. Har man inga barn är man ofta ganska ensam när man blir äldre och eller svårt sjuk. Jag önskar jag kunde säga att vänner o familj finns där o ställer upp, men så är det oftast inte i verkligheten. Jag frågar alltid mina patienter vad som varit viktigast i livet o det är till 99% som de svarar familjen. Med det sagt finns det många med en stor familj utan egna barn samt många äldre med nära vänner som inte blir ensamma. Självklart kan man inte skaffa barn för rädsla av att bli ensam! Eftersom du upplevs vara en så klok och eftertänksam människa hoppas jag du får dela med dig till yngre generationer ändå, om än inte som mamma. Finns många barn som behöver bra vuxna förebilder. Allt gott till dig Sandra!

    1. Hej Annelie!
      Tack snälla för dina vänliga ord. Kan tänka mig att det både är underbart och jobbigt på en och samma gång.
      Jag tror att jag förstår hur du menar, tänker dock att det kanske beror lite på hur man är som person – att vissa kanske stagnerar och andra fortsätter att utvecklas, alldeles oavsett om man har barn eller inte.
      Oj, jag kan tänka mig att det (att jobba med palliativ vård) ger mycket, samtidigt som det säkert påverkar hur man ser på livet. Förstår hur du menar! Och på samma sätt finns det ju inte någon garanti för att eventuella barn faktiskt finns där när man blir gammal och/eller sjuk.
      Nej men precis, att skaffa barn av rädsla för att bli ensam känns inte som någon bra idé. Tack snälla! ♥ Och detsamma!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.