?>

Livets kontraster & att våga vara sårbar

Jodå jag lever, även om det onekligen varit ganska tyst här ett tag. Livet har en förmåga att ”komma emellan” och det nya året har fortsatt i samma anda som 2019 – dvs det händer mycket på många plan…

Just nu känns det som att den här bilden illustrerar mitt liv ganska så bra:

Å ena sidan en hel del röra, förändring och transformation (representeras av flyttkartongerna) och å andra sidan lugn, stillhet och harmoni mitt i alltsammans (representeras av yogamattan och ljusen).

Så, vad händer?

Well, till att börja med så ska jag flytta. Det är ju liksom hög tid att börja nu om jag ska hinna matcha fjolårets fyra flyttar… 😉 Nejdå, skämt åsido så trivs jag väldigt bra i min nuvarande lägenhet.

Fast jag ska flytta, hela 200 meter, till en mindre lägenhet. Ärligt talat byter jag ner mig både i standard och mysighetsfaktor, men 2000 kr mindre i hyra varje månad är värt en del. I synnerhet om man jobbar halvtid och står i startgroparna för att bygga ett litet hus på hjul.

Så i helgen går flyttlasset!

Jobbmässigt då?
Det är fortfarande väldigt mycket att göra, vilket i praktiken innebär att det är mer regel än undantag att jag jobbar 4 dagar i veckan (istället för 3). Det skulle lätt gå att fylla en heltidstjänst och mer därtill, men med tanke på tidigare erfarenheter är jag väldigt mån om att hålla det på en nivå jag orkar med.

I övrigt är jobbet väldigt utvecklande för tillfället, jag gör en hel del nya saker/moment som jag inte riktigt har hundra koll på sen tidigare… vilket resulterar i någon form av skräckblandad förtjusning. Det pendlar liksom mellan att kännas oöverkomligt ena stunden och tämligen tillfredsställande nästa.

Kontraster var det…

För övrigt så är det ju onekligen en ganska stor kontrast mellan ingenjörsjobbet på dagarna och att instruera kundaliniyogaklasser på kvällen…

På det privata planet händer det också en hel del… Som vanligt, tänkte jag skriva – eftersom det ofta blir så när man lägger mycket tid och energi på sin personliga och andliga utveckling.

Intuitivt känner jag starkt att jag ska dela med mig av det här, även om huvudet går in och hittar på väldigt många anledningar till att låta bli…

Nåväl. Sedan en tid tillbaka har jag valt att helt pausa kontakten med mina föräldrar. Tråkigt och smärtsamt… men för tillfället ser jag ingen annan lösning.

Är inte ute efter att hänga ut någon eller söka sympati. En del av mig är bara så trött på alla tillrättalagda fasader, på att saker och ting ofta framstår på ett sätt – när verkligheten är en annan.
Eller är det kanske återstående delar av mina egna fasader som jag är trött på?

Det finns så många tabun och ämnen som vi inte vågar prata om – och av rädsla håller vi dessa saker för oss själva (så även jag). För det kan onekligen vara skrämmande att blotta sig.

Jag har (bla. genom yogan) skalat av många masker och lager inför mig själv, men inte vågat visa så mycket av det för omvärlden, ännu. Men jag vill göra det. Och jag gör det alltmer. Ett litet trevande steg i taget.

På temat sårbarhet:

Så här ser min hy ut för tillfället. Den gör det emellanåt, vilket stundtals känts tufft.

…Från det ena till det andra, så är ni många som undrat hur det går med mitt tiny house.
I ärlighetens namn har det stått ganska still. Dels med tanke på allt annat som hänt/händer i mitt liv just nu, samtidigt som det inte känts lockande att greja med det när jag suttit framför datorn (med byggrelaterade saker) på jobbet hela dagarna/veckan…

Men, jag har köpt ett mini-badkar till huset! Haha, japp det gäller att börja i rätt ordning och med det viktigaste 😉 Sen är ju faktiskt flytten till en mindre och billigare lägenhet på sätt och vis ett steg på vägen, eftersom det förhoppningsvis kommer frigöra en del tid, energi och pengar. Många bäckar små brukar det ju heta.

På sistone har faktiskt längtan efter att komma igång växt sig allt starkare, så förhoppningsvis infinner sig inspirationen och energin när jag hunnit landa och komma iordning i min nya lägenhet.

Den här godingen tar det mesta med ro, så även flyttstök

Det nya året har onekligen varit både innehålls- och kontrastrikt såhär långt. Humöret, känslorna och energin har åkt berg-och-dal-bana ordentligt.

Livet, med alla dessa kontraster… utmanande och vackert på samma gång.

Hur har 2020 börjat för er?

Vad väckte inlägget för tankar/känslor hos dig? Berätta gärna i en kommentar!

Ta hand om er ♥ Kramar

Relaterade inlägg:
Att börja jobba efter utmattning
Glimtar från yogamattan
Trött på ideal, dieter & kroppshets
Du är inte ensam

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

18 thoughts on “Livets kontraster & att våga vara sårbar

  1. Tack för ett ärligt inlägg. Alltid lika intressant att läsa dina tankar 😊 Jag har också just brutit med en familjemedlem, dock ett syskon. Vi har aldrig haft någon nära relation och jag kände att jag förväntades gå in i en roll som skrivits åt mig som jag inte passade in i, om du förstår? Mycket drama och ilska som riktades mot mig. Inget är viktigare än sin inre frid, tycker jag. Jag hoppas du inte fokuserar alltför mycket på din hy (tro mig jag känner igen det) för du är otroligt vacker, det var det enda jag tänkte när jag såg bilden. Många kramar till dig 🌸

    1. Tack snälla för dina vänliga och uppmuntrande ord! Åh, ja jag förstår precis vad du menar. Det är både tråkigt och smärtsamt när omgivningen saknar förmågan och/eller viljan att acceptera och omfamna oss som vi är. Vad fint sagt, tack. Stor kram! ♥

  2. Hej!
    Det väckte tankar om min egen situation och om familjen. Har brutit med familjen sedan förra året, kände inte att jag kunde vara mig själv med dem. Det kändes som att det var viktigare med hur det såg ut utifrån och vad man sa än vad man faktiskt gjorde och om man menade vad man sa. Att normen var viktig. Och jag är inte så normig.
    Är högkänslig, kreativ, håller på med personlig utveckling, återhämtar mig från utmattning, kopparöverskott och annan ohälsa.
    Det har varit väldigt mycket förändringar förra året och jag tycker att det fortsätter även detta året.
    Det är mest att jag skalar av, som att skala en lök.
    Men det har stundtals kännts förvirrande och jag har undrat, vad är jag? När saker som jag trodde var jag och en del av min personlighet har skalats bort.
    Hur känner du?
    När det är så mycket som har förändrats har jag, och känner fortfarande mig vilsen då och då.

    Har läst mycket om narcissister, psykologi, hälsa, kost och olika sätt att äta. För att hitta något som gör att jag mår bättre, och det går åt rätt håll. Men dipparna är fortfarande djupa och svåra när de kommer.

    Modigt att du vågade skriva om hur du har det och familj etc.

    Tack för en bra blogg och ha en fin dag! 🙂

    1. Hej Sara!
      Åh vad tråkigt att höra. Känner igen mig i och kan relatera till mycket av det du skriver. Förstår precis vad du menar med lök-känslan, att man skalar av det ena lagret efter det andra. Det finns en lättnad, men också en viss förvirring och sårbarhet i det. Man kan känna sig lite ’naken’ och hudlös…
      Jag känner att jag närmar mig min kärna, mitt sanna jag – bortom alla masker, präglingar och villkor som omgivningen/samhället lagt på mig (och alla andra) i form av bla normer. Det som bär mig när det är tufft är yogan, att vistas i naturen samt de vackra själar som står mig närmst. Hälsa, kost och liknande är såklart också väldigt viktigt för välmåendet. Hoppas du har/hittar något som hjälper och lyfter just dig när det är tungt.
      Tack så mycket för dina vänliga och sårbara rader.
      Ta hand om dig ♥

  3. Tack fina och inspirerande Sandra!
    Kontraster är något även jag upplever och börjat uppskatta mer och mer i mitt liv. Senaste året har jag växlat mellan stad och land, arbetat både mitt på Östermalm och nu befinner jag mig i trakterna av Dalsland, bland sjöar och fjäll. Söker hitta en balans, både inuti och utanpå, få lite av allt 🙂 Relationen till oss själva avgör hur fria, energifyllda och motiverade vi blir, hur vi förmår driva våra projekt framåt eller hur? Tack för att du visar dig sårbar, så befriande och vackert att se! Vill säga dig att ha pausat relationer är ingen lätt sak, inget lätt beslut att ta, har själv haft års långa pauser från mina föräldrar för att hitta (tillbaka) till mig själv, processa den jag blivit, en gång kom ifrån, omskapa, omstarta.. Då mina föräldrar inte kunde eller var villiga att vara delaktiga i den processen har jag fått acceptera och respektera det, men även fått visa mig själv den självrespekt jag förtjänar – och distansera mig. Det tar sig det uttryck som behövs, och tiden. Inget som går att skyndas på. Jag hade inte varit den jag är eller där jag är idag om jag inte lyssnat på det! Så modigt av dig att dela dessa erfarenheter, jag ser det som ett (gott) tecken i tiden, att vi blir mer öppna och ärliga, hjälper varandra att lyfta bort skam och skuld, det är så vi skapar nära, ärliga, respekt- och kärleksfulla relationer.
    Lycka till med flytten, din tillvaro och dina planer! :-))

    1. Åh, tack snälla för dina varma, stöttande och uppmuntrande ord! Ja visst hänger kontraster och balans ihop. Det låter ljuvligt att vistas i Dalsland bland sjöar och fjäll 😍
      Absolut, relationen till oss själva är så viktig – rent av den viktigaste relationen skulle jag säga, den påverkar allt annat i livet.
      Nej, det är inget lätt beslut. Vad fint du sätter ord på det, känner igen och kan relatera till det du skriver. Precis, det måste få ta den tid det tar.
      Ja men eller hur, hoppas och tror att vi håller på att gå in i en ny tid.
      TACK, dina rader berör mig på djupet ♥

  4. Hej Sandra! Blir alltid så glad när du uppdaterat bloggen! 😀 Måste berätta en väldigt ärlig grej… när jag började följa dig så fattade jag inte riktigt varför jag gjorde det, jämfört med andra bloggar jag följde tyckte jag att din var ganska vag och lite hmmm långsam? Vet inte hur jag ska uttrycka det, men strunt samma för det var ändå något i det du förmedlade som höll mig kvar, hela tiden. Och nu har jag nog fattat vad, det är en känsla du förmedlar som jag vill åt tror jag. Det där jag tolkade som lite tråkigt först är ju inte det, utan ett lugn och en stillhet som jag haft svårt att nå själv. Så intressant att komma på mig själv med detta! 🙂

    Jag tycker så mycket om att följa din resa, och ta del av sådant som du modigt delar, som med dina föräldrar här. Känner att jag är väldigt långt ifrån dig men ändå kan relatera på något vis. Tycker om när människor vågar vara mänskliga och erkänna att allt inte är kärnfamilj och raka vägen framåt. Då känns ens egna trassel inte lika obekvämt.

    Apropå hy, i min värld är du så fantastisk modig som publicerar en bild där du känner som du gör och visar något du tycker är jobbigt. Har själv haft/har problemhy, lidit helvete av rosacea som blommade upp efter graviditeter. Hade mycket finnar när jag var yngre och får fortfarande. Ens ansikte är en spegel som ständigt ska visa ens person, och det blir så så jobbigt när hyn inte är vad man vill. Herregud vad jag sminkat över… men det var ju knappast hälsosamt. Testat alla världens krämer, äntligen upptäckt att less is more. Märkt stor förbättring när jag slutat sminka mig med onaturliga produkter men även accepterat och försökt tycka om mig själv ändå. Hård grej att jobba på. Men vet du, porträttbilden här där du skriver om det, den första med texten under ”På temat sårbarhet”… min första tanke var att det var ett så bra och fint porträtt! Naket, skarpt och det kändes som att den bilden verkligen visade DIG på ett rent och äkta vis.

    Oj vad jag babblat på nu. Ha en superfin kväll! ^_^

    1. Hej Johanna!
      Åh, vad roligt att höra 😄 Och vad fint att du vände fokus inåt och på så sätt kom i kontakt med den insikten. Modigt också att dela den, heja dig!
      Tack snälla för dina vänliga, ärliga och uppmuntrande ord – de värmer. Fint att du landat i att less is more samt accepterar och försöker tycka om dig själv ändå, har gjort/gör en snarlik resa. Upplever att det är en del ’dagsform’ också, vissa dagar känner jag mig fin oavsett och andra dagar vill jag bara dra en sopsäck över huvudet… 🤦‍♀️😅 Innerst inne vet jag ju att det är helt orelevant hur min hy ser ut, men ja, ibland känns det trots allt utmanande.
      Tack, önskar dig detsamma!

  5. Hi Sandra, how nice to hear from you after so much time. I’m not writing much on blogs, but reading the previous comments, there are many things that I fully agree, there are no ”perfect” people, we are all vulnerable in one way or another, and as you show yourself is a sign of honesty, very rare today in a society and culture of success and hypocrisy with oneself…

    I wish you a lot of encouragement and courage for the next steps, and obviously I will be attentive to your new news, as well as your mobile home project…

    A hug and a greeting from a distance.

    P.S. That cat takes my sleep away, it makes me want to bite it. Hahaha…

    1. Hi Fernando,
      Yes the previous comments are so beautiful. You’re right, there are no perfect people – and yet, at the same time we are all perfect with all of our imperfections.
      Thank you! Hugs & greetings

  6. Väldigt passande för mig att läsa om detta med sårbarhet och kontraster nu. Jag kämpar med att försöka hitta nån balans i jobb och i livet men oj så svårt det är! Det är ofta liksom ketchupeffekten – ingenting eller allt på en gång. Ofta utan min kontroll. Känner mig ofta sårbar och utlämnad. Försöker att hitta vad just jag mår bra av. Att ha modet att våga tänka mer på vad jag behöver och även modet att visa mer vem jag är, flera sidor. Att våga stå för mina erfarenheter av utmattning och depressioner, vilket jag tycker är väldigt svårt i vissa sammanhang eftersom det finns många som har fördomar kring detta och jag riskerar att de ser annorlunda på mig. Särskilt svårt i söka-jobb-situationer och på arbetsplatser. Har man ett fast jobb så har man ju något att komma tillbaka till, i alla fall i teorin. Ofta kan man behöva byta arbetsplats för att inte hamna i samma situation som gjorde en utmattad.
    Hur har du Sandra upplevt reaktioner från människor ikring dig, som t.ex. arbetsgivare, kring att du varit utmattad? Undrar också om det går bra för dig att ständigt jobba mertid, om det är tillfälligt eller om du funderar på att gå upp i tid på din anställning? Avslutar med att säga att det krävs stort mod att pausa kontakt med t.ex. föräldrar som du gjort. Det måste ha varit ett svårt men nödvändigt beslut att ta. Sköt om dig! 💕

    1. Åh, förstår precis! Tror vi är många som kämpar med det och känner igen oss i ketchupeffekten…
      Det låter klokt och fint att du försöker hitta vad just du mår bra av, och stå upp för dig själv och dina erfarenheter ♥
      Mm, visst möts man av fördomar ibland – vilket (precis som du skriver) kan vara väldigt utmanande. Jag har fått lite blandade reaktioner, men just i arbetssammanhang kan jag kanske inte direkt uttala mig. Jag har ju inte direkt sökt några jobb sen jag blev utmattad, utan kontaktade bara en av mina tidigare arbetsgivare som tog emot mig med öppna armar. (Det var dock inte på den arbetsplatsen jag blev utmattad)
      Att jobba mertid har gått ganska bra sålänge jag tagit det lugnt på helgerna, när jag inte kunnat ladda batterierna under mina lediga dagar har det varit kämpigare. Förra helgen flyttstädade jag själv två dagar, efter att ha jobbat föregående fyra dagar – det var en DÅLIG idé kan jag säga. Var lipfärdig och helt slut efteråt.
      Har inga planer på att ändra min anställning utan kommer ligga kvar på min halvtid, men jobba extra när det behövs och jag känner att jag orkar med.
      Tack för dina vänliga och sårbara rader. Ta hand om dig! ♥

      1. Tack för ditt fina svar, 💕 Åh, jag förstår precis det där med att bli helt slut och gråtig då man kört på och inte fått sin välbehövliga återhämtning. Så blir det ibland. Försök att känna medkänsla med dig själv i såna lägen. Och att se det som en erfarenhet, inte ett misstag.

  7. Du är så modig och underbar. Fint att du delar med dig, och jag känner igen mig så mycket i att inte orka upprättahålla en fasad – skådespela – med familjen. Jag har sagt upp kontakten med min mamma sedan ett par år av den anledningen. Det är såklart, som du skriver, smärtsamt och sorgligt. Att inte nå fram till varandra. Men det finns också en känsla av frihet och uppriktighet i att slippa skådespela en fasad. Livet är för kort för sånt. Att vara uppriktig mot sig själv är viktigt.

    Ser fram emot att följa ditt tiny house projekt framöver. Härligt att ett mini-badkar är inköpt. 🙂 🙂

    Allt gott! Kram.

    1. Åh, tack snälla för dina varma, vänliga och uppmuntrande ord!
      Absolut, det har du helt rätt i, kan inte annat än instämma i dina kloka rader.
      Vad roligt att höra!
      Tack detsamma, kram ♥

  8. Åh så många fina, sårbara och modiga själar som samlats här. Vilken plats du skapat Sandra!
    Fint inlägg. Du inspirerar stort, som vanligt ❤

    1. Men eller hur, så himla fint! Blir så berörd av både din och tidigare kommentarer.
      Ååh, TACK snälla! ❤

  9. Dina barn tillhör dig inte

    Dina barn tillhör dig inte
    de är söner och döttrar av själva livets längtan
    De kommer genom dig, men inte från dig
    och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.Du kan ge dem din kärlek, men inte
    dina tankar, ty de har egna tankar.

    Du kan hysa deras kroppar, men inte
    deras själar, ty deras själar befinner sig i
    morgondagens land, som du inte
    kan besöka, inte ens i dina drömmar.
    Du kan sträva efter att likna dem
    men försök inte att göra dem lika dig själv
    Ty livet går inte tillbaks
    och dröjer inte vid igår.
    ~ Kahlil Gibran

Lämna ett svar till :) Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.