?>

En oförglömlig resa

Jag hoppar högt och ger ifrån mig ett glädjetjut när jag avslutat telefonsamtalet. För att i nästa sekund inse att jag skrämt livet ur min stackars granne, som frågande tittar på mig genom fönstret.

Den sista pusselbiten föll precis på plats, och min glädje vet ingen gräns! Jag börjar skratta och studsar sedan runt som en bumbibjörn i lägenheten.

Insikten når mig: jag ska till Frankrike och den Europeiska Yogafestivalen!! Något jag drömt om det sedan jag påbörjade min yogalärarutbildning, men inte trott var möjligt. Inte nu, inte i år.

Men ibland händer det sig att de mest osannolika saker faller på plats. Och så står man där, förundrad, upprymd och överväldigad av tacksamhet – samtidigt som man knappt vågar tro att det är sant.

Ett par dagar senare är jag på väg.
På väg till Chateau de Fondjouan som ligger på den franska landsbygden, i närheten av Blois, ca 2,5 timmes tågfärd söder om Paris.

Varje år möts 2-3000 personer från hela världen här, för att under åtta dagar utöva kundaliniyoga tillsammans. Schemat är fullspäckat med yogaklasser, workshops, dans, konserter, meditation och mycket mer – från tidig morgon till sen kväll. (Vilket i praktiken innebär från kl 04 till 22… 😅)

Jag brukar vanligtvis känna att det är utmanande att vistas på platser med mycket människor, och blir lätt överväldigad av alla intryck. Men till min förvåning kände jag inte alls så under de här dagarna! Tvärtom, det var en väldigt fin upplevelse att vara omgiven av så många likasinnade, samt att yoga/meditera i en såpass stor grupp.

Vi ska inte ens prata om när 2000 människor sjunger ett mantra tillsammans – alltså JÖSSES vad kraftfullt det är! Det kändes som att varenda cell i hela kroppen vibrerade till ljudvågorna.

Apropå att vara många, så är jag imponerad över hur smidigt saker och ting flöt på rent praktiskt under veckan. Det är ju trots allt lite jobb med att tillgodose några tusen människors dagliga behov i form av bland annat mat och vatten.

Men det löstes genom att alla besökare delades in i olika seva-grupper. Seva betyder ’selfless service’ och innebär i praktiken att alla hjälps åt med det som behöver göras. Vissa grupper hade hand om städningen, andra om väckningen på morgonen. Några spelade musik eller lagade mat, medan andra tog hand om disken, osv.

Jag hamnade i ’vegetable chopping’ och min grupp hade seva varannan morgon. Vi var då ett ganska stort gäng som skalade och hackade alla grönsaker under några timmar.

Det blev en hel del, eftersom det som sagt skulle räcka till ett par tusen. Förmodligen skar jag lika mycket lök under dessa dagar som jag gjort totalt i mitt liv hittills! Men det kändes fint och var väldigt mysigt, rinnande lök-ögon till trots 😉

Middag bestående av mungbönsgryta med ’hot sauce’, sallad, kokta morötter och rödbetor – så gott! Samtliga måltider intogs utomhus i långa rader under träden

Trots att det var varmt under dagarna (säkert runt 30 grader) så sjönk temperaturen rejält under nätterna. Det var lite oväntat, jag har inte alls räknat med att det skulle vara 12-14 grader när vi vaknade i tältet på morgonen. (Brr!)

Hursomhelst, en av dessa kyliga morgnar la jag mig på rygg på yogamattan och betraktade stjärnhimlen, medan de andra reciterade Japji under sadhanans första del. Det var verkligen underbart – jag var så närvarande, tacksam och lycklig i den stunden.

Jag såg flera stjärnfall men insåg att jag inte önskade mig något alls – där och då hade jag ju redan allt. Det var en oerhört fin känsla, och en vacker påminnelse om att jag inte behöver en massa saker eller annat, för att vara lycklig.

Att betrakta stjärnorna, invirad i en varm filt, omgiven av sjungande människor – fyllde mig med en sådan enorm värme och kärlek. Enligt mig är dessa stunder de allra vackraste i livet, det vill säga när vi är så närvarande att vi kan se (och uppskatta) storheten i det lilla ♥

Apropå sång och sjungande medmänniskor, så är det förresten snart ett år sedan jag kom i kontakt med mantra-musik på allvar. Det var i samband med att jag påbörjade min yogalärarutbildning – och jag blev förälskad på stört! Sedan dess lyssnar jag nästan uteslutande på mantra-musik.

Hursomhelst fastnade jag ganska snabbt för Tera Nam / Hansu Jot och har lyssnat mycket på hans musik sedan dess. Därför blev jag väldigt glad när jag såg att han och Za Rah höll flera workshops under festivalen!

Hansu Jot, Za Rah och jag

Självklart besökte jag en av dem, och den var verkligen jättefin ♥

Är du nyfiken på hur mantra-musik / Hansu Jot låter? Lyssna här!

I övrigt ägnades tre utav festivaldagarna helt åt gruppmeditation, eller vit tantra som det kallas. Det är alltså en meditationsform som görs parvis i en större grupp. Varje meditation är 31-62 minuter lång och man gör 6-8 stycken per dag.

Tänk dig att du sitter i skräddarställning på golvet och placerar handflatorna mot öronen, med armbågarna pekande rakt ut åt sidorna. Sedan sitter du så i 62 minuter utan att röra dig, samtidigt som du hela tiden sjunger ett mantra och har ögonkontakt med personen som sitter mitt emot dig.

Där har ni ett exempel på en meditation vi gjorde. Det var lika utmanande som det låter kan jag lova! 😅 Sedan är det ju såklart inte så att det händer någonting om man tar ner armarna och vilar en liten stund. Men jag och min meditationspartner fixade faktiskt dessa 62 minuter utan paus, tillsammans. Känslan efteråt var fantastisk!

Under många av meditationerna (dvs i samband med den vita tantran) har man som sagt ofta ögonkontakt med sin partner hela tiden. Det kanske låter skrämmande, men min erfarenhet är att det är en väldigt vacker och läkande upplevelse.

Att möta en annan människa (och sig själv) på det djupet, spegla varandras tankar och känslor, samt stötta varandra igenom utmaningarna, är oerhört kraftfullt.

Vitklädd, hudlös och mitt i en läkningsprocessefter tre dagars vit tantra.

Jag är så otroligt tacksam över att jag fick göra den här resan, och framförallt att få dela den med några av de vackra själar jag gick yogalärarutbildningen med ♥

Det har onekligen varit intensiva dagar och en djupt transformerande upplevelse – kantad av smärta och sorg, men framförallt av kärlek, glädje och vackra möten. På många plan har det varit väldigt läkande och jag har fått många fina insikter till mig.

Efter åtta helt fantastiska dagar gick festivalen mot sitt slut, men inte vår resa. Vi hann nämligen med att spendera lite tid i Paris på hemvägen också. Men mer om det i ett kommande inlägg!

Är du nyfiken på kundaliniyoga och vill veta mer? Här hittar du några av de allra vanligaste frågorna och svaren.

Har du några frågor eller funderingar kring resan eller festivalen? Eller kanske något annat du undrar över eller vill dela med dig av? Lämna gärna en kommentar här nedan!

Önskar er allt gott, ta hand om er ♥ Kramar


Relaterade inlägg:
Glimtar från yogamattan
Kundaliniyoga & en inre resa
3 x Yogatips
Min yogaresa – nu, då & framöver
En röd tråd i livet – Hur yoga, kost & hållbar livsstil hänger ihop

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

5 thoughts on “En oförglömlig resa

  1. Fantastiskt inlägg om din resa och upplevelse! Sögs med. Visste inte att sådana här festivaler/samlingar fanns, men är väl givet egentligen. 🙂 Var alla besökare inbitna yogautövare, eller hur man ska säga? Jag menar väl… på vilken nivå var den generella kunskapen? Antar att inte en nybörjare åker på en sådan festival.

    Åkte du själv? Eller hade du kunnat tänka dig att göra det? 🙂

    1. Tack snälla, vad fint att höra! Hade heller inte hört talas om festivalen innan jag påbörjade min yogalärarutbildning 😊 Jag fick känslan av att de allra flesta hade utövat åtminstone lite (kundalini)yoga tidigare, men hur mycket varierade verkligen. Från nästintill nybörjare till de som utövat yoga under större delen av sina liv.
      Nej jag åkte och var där tillsammans med några från den yogalärarutbildning jag gått. Jag skulle kunna tänka mig att åka dit själv framöver, även om jag gärna har sällskap. Och det kändes väldigt fint och värdefullt att ha sällskap första gången, även om det säkert hade gått fint att åka själv med. (Man är ju långt ifrån ensam när man väl är på plats 💚)

  2. Jag är intresserad av att höra om du har några tankar kring relationer som blivit i obalans. Särskilt vänskapsrelationer.
    Tänker inte att du ska hitta nån lösning, bara ja liksom…Har du några kloka ord… (eller om några andra har).
    Jag har två nära vänner som inte alls mår bra, jag visar att jag finns där för dem men samtidigt respekterar att de vill dra sig undan och inte har ork till annat än att försöka samla energi nu. Så klart behöver det vara så ibland. (Å andra sidan kan man behöva kompistid ibland för att bearbeta eller för att tänka på annat.)
    Samtidigt känner jag mig förbisedd av dem – de verkar inte tänka på att jag får klara mig bäst jag kan under tiden – självklart ok om det var tillfälligt men de gör ofta så, är så i sitt eget att de inte frågar efter hur jag mår (eller ens ger respons då jag berättar), jag känner bristande tillit, de finns inte där för mig. Och jag hade också behövt dem nu, har det själv väldigt kämpigt.

    Känner att så ofta varit fallet för mig – att jag engagerar mig i vänner och det känns ömsesidigt, senare känns det som att de litar på mig (med all rätt) men jag kan inte förvänta mig nästan nåt tillbaka. Är så frustrerande! (Trodde verkligen att det var annorlunda med dessa båda.) Det är svårt att veta – när ska man bara ge upp att hoppas på att hitta tillbaka till varandra i ömsesidig vänskap och när ska man ha tålamod… och hur länge? Tack på förhand!

    1. Åh, ska fundera lite så kanske det kommer ett inlägg på temat framöver. Tråkigt att du känner dig förbisedd, har du uttryckt det till dina vänner? Tror att relationer (oavsett vilka) handlar mycket om kommunikation.

      Det är också viktigt hur man uttrycker sig – det är skillnad att sätta ord på sina känslor och att lägga skuld/skam på den man pratar med. Exempel: ”Du finns inte här för mig” tas förmodligen som ett påhopp/kritik, medan ”Jag saknar dig och skulle gärna vilja spendera mer tid tillsammans” med största sannolikhet tas emot bättre.

      Upplever verkligen att man kan uttrycka ”samma sak” på väldigt olika sätt, och att det kan underlätta mycket just att sätta ord på sina egna känslor/behov utan att kritisera motparten.

      I relationer handlar det också ofta om att man har (outtalade) förväntningar på varandra, vilket kan göra saker komplicerade. Kanske går det sätta ord på dessa förväntningar, eller att släppa dem helt och hållet?

      Det var några tankar av mina tankar. Hoppas att allt löser sig till det bästa! 💚

      1. Tack för ditt svar på min kommentar, 💕 det betyder mycket. Jag håller med om att kommunikation är viktigt och framförallt hur man uttrycker sig, som i dina exempel. De två vänner jag berättat om är båda i krissituationer nu och orkar typ bara med sig själva, knappt det. Så måste det få vara nu. Det är annars det är knepigt. Jo jag har då uttryckt att jag saknar dem, kommit med initiativ o.s.v. (får positiv respons).
        Problemet är att de sällan frågar efter hur jag har det, medan jag ofta frågar dem om hur de mår, hur det går med sånt de berättat om. Och jag tycker inte att jag kan säga nåt om det; antingen är de intresserade och då visar de det, eller också inte. Det är bara en sån sorg i att upptäcka det, att obalansen i relationen finns där. Särskilt som jag upplevt det förr. Att jag är uppskattad som en god vän men hos många inte får samma behandling tillbaka. Skönt att skriva av mig lite, 💕

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.