Förtrollad av skogen

När dagen gryr,

och skogen vaknar,

då sjunger fåglar,

och månen saknar.

 

Nattens mörker,

som fridfullt ger vika,

gör plats för solens

strålar så rika.

Bli stilla, andas,

låt själen få ro.

Låt din längtan växa,

och drömmarna gro.

Långt bortom fakta,

kunskap och krav,

finns något annat;

ett ändlöst hav.

Tänk om, bryt upp,

våga tro,

bevis är viktigt,

men kan stundtals bero.

Förundras, prova,

upptäck på nytt,

ständig förändring,

saker som flytt. 

Vid skogens tjärn,

bland trädens dimma,

står tiden stilla,

minut som timma.

Stora mirakel

i det minsta bor,

magin finns där,

för de som ser och tror.

Hoppas ni har en fin helg allesammans! Ta hand om er. Kramar ♥

 

 

Relaterade inlägg:

Att möta sina rädslor
Tid – det mest dyrbara vi har?
Attraktionslagen & tankens kraft
Att nå sina mål & drömmar

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Du är inte ensam

Har du någon gång känt dig ensam, som att du är den enda som tampas med vissa tankar, känslor, rädslor eller problem? Och kanske samtidigt upplevt att det inte direkt finns någon som du kan dela detta med, eftersom de ‘ändå inte skulle förstå’?

Jag förstår, för jag har också varit där. Faktum är, att jag tror att de allra flesta har varit där någon gång. För även om vi alla är unika och har olika bagage, så tycks vi många gånger ha mer gemensamt än vad vi tror. I mångt och mycket tror jag att vi kämpar med samma frågor och funderingar, har liknande rädslor och oroar oss över snarlika saker.

Det kan handla om rädslan för att bli lämnad ensam, eller för att inte räcka till – dvs känslan av att inte vara eller göra bra nog. Det kan handla om att vi på olika sätt presterar för att få uppskattning, att vi funderar kring om vi gör ‘rätt’ val, eller kanske över vad andra kommer att tycka och tänka.

Det kan vara kämpigt om personer i ens närhet inte alls verkar dela samma tankar, mål, drömmar eller värderingar som en själv – eftersom det spär på känslan av att vara annorlunda och ensam. Men det som är så fint är, att även om man känner sig ensam så behöver det inte betyda att man är det. Jag menar, bara för att närmsta omgivningen kanske inte förstår eller håller med, så är det ju inte detsamma som att ingen gör det.

I de allra flesta fall finns det troligen åtminstone någon eller några som tänker/känner/funderar över exakt samma saker. Det gäller bara att hitta dem. Men även om man inte gjort det (ännu), så kan vetskapen om just detta (att vi inte är ensamma) vara nog så trösterik ibland.

Anledningen till att jag skriver om detta ämne just nu, är att jag blev påmind om det häromveckan när jag var på 25-års kalas för en av mina vänner. Det kanske låter märkligt att bli påmind om något sådant under ett födelsedagskalas, men jag ska snart förklara mer. Först vill jag bara berätta lite kort om firandet, eftersom det var så himla fint på flera sätt.

Min vän valde nämligen att fira sin 25-års dag som hon ville, och struntade i det lite mer traditionella firandet (heja heja!). Hon gjorde helt enkelt sin egen grej och det blev verkligen så himla bra!

Vi var ett gäng tjejer som hade picknick, yogade och mediterade ute i en park, drack hälsoshots, åt en supergod vego-buffé och mumsade raw-fika. Under dagen hann vi avhandla både högt och lågt, det var fin stämning och blev många skratt. Helt klart ett av de mest avslappnade och mysiga kalas jag varit på! (Och då kände hälften av oss inte ens varandra sedan tidigare.)

Hursomhelst blev jag som sagt påmind om att, även om vi människor vid en första anblick kan verka väldigt olika, så är vi många gånger mer lika än vad vi tror. Under kalaset gjorde vi en övning där vi besvarade ett antal frågor, som exempelvis vad man ville släppa taget om. Och så fick var och en berätta det, medan de andra lyssnade. Alltså utan att vare sig kommentera, instämma, ifrågasätta, döma eller komma med några tips eller råd.

Det var så himla fint! Dels eftersom det ofta är befriande att få uttrycka sig, att få sätta ord på sina tankar och känslor. Samtidigt som det känns fint när de man pratar med är helt närvarande och verkligen lyssnar.

Vi blev alla väldigt berörda av varandras berättelser, och insåg snabbt att vi faktiskt i mångt och mycket kämpar med samma problem och funderingar. Att vi oroar oss över liknande saker. Och på något sätt blir det lite lättare då. När man vet att man inte är ensam.

Jag tror att vi alla bär på en inre längtan om att bli accepterade och älskade precis som vi är. Att vi vill känna oss trygga och fria på samma gång. Fria att själva styra över vårt liv.

Men det är svårt att fullt ut gå sin egen väg och att vara sig själv – många av oss vet inte ens själva vem vi är, bakom alla masker vi bär och roller vi spelar. Det är verkligen svårt, av flera anledningar. Bland annat eftersom vi alla (mer eller mindre) är påverkade av den kultur och de normer vi lever i… På gott och ont såklart.

Vore det inte fint om vi kunde acceptera och omfamna varandras olikheter, och på samma gång se alla våra likheter? ♥

Jag tycker det är så himla kul och spännande att höra vad ni tycker och tänker. Lämna gärna en kommentar och berätta vad inlägget väckte för tankar hos dig!

Hoppas ni får en fin kväll allesammans, ta hand om er! Kramar ♥

 

Relaterade inlägg:

Tankar kring att skaffa barn
Högkänslig, introvert & extrovert
Att möta sina rädslor
Den osminkade sanningen

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Tankar kring normer, otillräcklighet & reklam

Är det inte lite spännande ändå hur vissa dagar eller stunder kan kännas fantastiska, ja nästintill magiska, för att sedan i nästa stund ha ersatts av något helt annat, något som inte alls upplevs som lika härligt och underbart?

Förstå mig rätt, självklart har livet både toppar och dalar. Men ibland fascineras jag bara över hur snabbt det kan svänga ifrån det ena till det andra. Jag misstänker att dessa skiftningar blir extra påtagliga för oss som är högkänsliga. Samtidigt tänker jag ibland att jag borde ha vant mig vid dessa skarpa kontraster efter drygt 26 år i detta liv, men icke!

Ibland kan jag verkligen uppskatta livets kontraster, det mörka och det ljusa, det tunga och det lätta. Jag ser att det ena inte kan existera utan det andra, att de framhäver och kompletterar varandra på samma gång. Andra dagar gör dessa kontraster mig helt matt…

Just nu kämpar jag med en känsla av otillräcklighet. Jag upplever krav och förväntningar både utifrån och inifrån. Det är fasen inte lätt att försöka gå sin egen väg i en likriktad värld! Att bryta mot normer och följa sitt hjärta, är verkligen svårt när vi ständigt bombarderas av budskap om hur vi ska vara och vad vi ska göra för att passa in. För att vara framgångsrik och en i gänget.

Just nu är de här bitarna extra tydliga på jobbfronten för mig. Jag vill så gärna göra saker jag brinner för – vara kreativ och skapa, få uttrycka och inspirera, och samtidigt (på mitt eget sätt) bidra till en lite bättre och mer hållbar värld. Framöver hoppas och önskar jag kunna försörja mig på mina passioner och uppfylla min dharma.

Jag vet att det går. Inom mig har jag en stark och orubblig röst som säger att det är helt och fullt möjligt. Det svåra är bara att lyssna till den rösten, när omgivningen uttrycker tvivel. När det hintas om att jag borde skaffa mig ett vanligt jobb och leva som alla andra. När jag möts av ifrågasättande och tvivel, eller när undertonen i en konversation är: ’Du är lat, är det inte dags att du tar dig samman och gör rätt för dig? Dra ditt strå till stacken och jobba heltid som alla andra!’

Ibland är det svårt att inte påverkas av omgivningen. Välmenade (?) kommentarer sprider frön av oro, och det är livsfarligt (men ack så lätt) att låta dem slå rot. Då börjar man nämligen ifrågasätta sig själv. ’De kanske har rätt trots allt? Jag är nog lite lat ändå… Det kanske inte går att försörja sig på sin passion?’

Samtidigt blir en del inom mig förbannad. Hon väser: ’Okej, du är lat alltså – är det därför du varit en högpresterare i alla dessa år?! Blir man utmattad, som du, om man är lat kanske? Nej, just det!’ Det blir liksom en inre konflikt på flera plan, men framförallt mellan omgivningens förväntningar och mina drömmar.

Det allra lättaste vore såklart att räta in sig i ledet och göra som omgivningen tycker. Men då skulle en del av mig dö inombords… och det känns bara hemskt fel. Därför tänker jag fortsätta kämpa! Jag tänker fortsätta göra det jag älskar och försöka omvandla det till mitt jobb.

Drömmen vore att kunna leva på bloggen och den webbutik jag planerar att öppna framöver. Eller som ett alternativ; satsa mer på yogan och/eller fotograferandet… Det konstiga är att mitt i allt tvivel, så känner jag samtidigt ett enormt lugn. Tillit och tacksamhet.

Jag är tacksam för att jag har möjligheten att prova mina vingar just nu, och hoppas för allt i världen att de bär. Och gör de inte det, ja men då får jag väl ta det då. Om inte annat så lär jag ju vara en erfarenhet rikare.

Men om vi går tillbaka till bloggen, så växer den successivt – vilket såklart är jättekul! ♥ Det öppnar ju även upp nya möjligheter. Jag har fått en del förfrågningar om samarbeten med företag, men tackat nej till de flesta – eftersom jag är mån om er läsare. Det måste kännas rätt. Jag skulle aldrig lägga upp några blinkande banners med reklam för nätcasinon eller liknande.

Med det sagt, kan jag absolut tänka mig att göra fler samarbeten framöver – men då ska det självklart vara relevanta saker. Det vill säga produkter och företag som stämmer överens med mina värderingar, och samtidigt kan bidra med värde till er som läser. Jag tänker att det måste vara schyssta, hållbara och miljövänliga produkter eller tjänster, av hög kvalitet.

Jag vet att en del tycker att det är lite tråkigt med reklam, och tro mig jag förstår. Samtidigt lägger jag ner otroligt mycket tid och energi på mina inlägg – missförstå mig rätt, jag klagar inte, utan älskar det verkligen! ♥ Men rent krasst kan man ju inte betala räkningar med ‘lycka’, utan de allra flesta av oss behöver ha någon form av inkomst. Det är ju så vårt samhälle är uppbyggt (och jag är tyvärr inte undantaget som bekräftar den regeln).

Vad det innebär i praktiken (åtminstone på sikt) är att bloggen behöver generera någon form av inkomst, för att jag ska kunna fortsätta dela med mig av tankar, tips, inspiration, bilder och annat innehåll. Om inte, kommer jag bli tvungen att hitta en inkomst (jobb) på annat håll – vilket såklart skulle påverka bloggen negativt…

Mot den bakgrunden hoppas jag att ni tycker att det känns okej med sponsrade inlägg och adlinks ibland! Som sagt är jag mån om att vid dessa tillfällen tipsa om och lyfta schyssta produkter (som jag själv gillar och/eller använder mig av).

Ett annat alternativ eller komplement till annonser och samarbeten, är Patreon och Swish, vilket några av er läsare tipsat om. Just Patreon och Swish har blivit allt vanligare för såväl bloggar, poddar, youtube-kanaler och andra kreatörer. Det innebär alltså att läsarna/lyssnarna/följarna går in och stöttar kreatören ekonomiskt med valfritt belopp – antingen månadsvis eller vid enstaka tillfällen, för att hen ska kunna fortsätta skapa innehåll på sina kanaler. (Obs! Det är alltså frivilligt i så fall.)

Men jämförelsevis är det lite som att man köper eller prenumererar på en tidning, Spotify, Netflix eller liknande.

Om ni vill, får ni jättegärna skriva några rader och berätta hur ni tänker kring det här med sponsrade samarbeten, adlinks, patreon, osv (så blir jag oerhört glad och tacksam! ♥)
Sedan är jag ju såklart också nyfiken på om ni känner igen er i det här med att det kan vara svårt att gå sin egen väg och bryta mot normer? Finns det fler som tampas med inre konflikter och en känsla av otillräcklighet? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas ni har en fin dag allesammans. Ta hand om er! Kramar ♥

 

Relaterade inlägg:

Högkänslig, introvert & extrovert
Att följa sin passion & leva ut sina drömmar
Slow living
Tankar kring att skaffa barn

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Attraktionslagen & tankens kraft

Du vet de där dagarna när du har perfekt tajming, när allt flyter på och allt bara går så himla bra. När du är i flow. Visst vore det härligt om alla dagar var så!

Tyvärr är det kanske inte riktigt möjligt i praktiken att enbart ha sådana dagar. Och kanske är det tur. Jag tror verkligen att vi behöver kontrasterna, både topparna och dalarna. Att de liksom gör det lättare att uppskatta saker och ting, ja rent av livet i stort.

Men på samma gång är det ju inte speciellt roligt de där dagarna när allt istället tycks gå snett. När saker krånglar eller går sönder, när förseningar av olika slag gör livet kämpigt, osv. När allt som kan gå fel, gör det.

Jag tror att många kan känna igen sig i båda dessa typer av dagar – alltså dels när allt flyter på, men också raka motsatsen. Som sagt går det nog inte att vara på topp jämt, men är det något som jag blivit alltmer övertygad om, så är det att vår inställning till saker och ting verkligen är så himla viktig. Liksom våra tankar.

”Life isn’t about waiting for the storm to pass. It’s about learning to dance in the rain.”

– Vivian Greene

De flesta har nog hört uttrycket ”dina tankar skapar din verklighet” och det kan verka klyschigt, men det ligger mycket i det. Personligen är jag helt övertygad om att det vi sänder ut, också är det vi får tillbaka. För att göra det lite tydligare, tänkte jag ta ett exempel:

Möter du en människa med ett leende, får du nästan alltid ett leende tillbaka. Går du däremot in med en aggressiv eller tråkig attityd, kan du räkna med att omgivningen svarar med samma mynt. Våra liv och vår omgivning reflekterar oss själva och våra tankar, på samma sätt som vår egen spegelbild.

I mångt och mycket drar vi alltså till oss mer av det vi fokuserar på. Så om vi lägger fokus på det som har gått eller kan komma att gå fel – så är sannolikheten större att fler saker går åt skogen. ‘En olycka kommer sällan ensam’ brukar det ju heta.

”Most people spend more time and energy going around problems than in trying to solve them.”

– Henry Ford

Ni som hört talas om attraktionslagen tidigare, är troligen bekanta med det här tankesättet. Vissa menar att attraktionslagen bara är hittepå, att det inte finns några bevis för att den existerar. Men det finns ju många saker som vi inte kan se – men som likväl finns där. Ta till exempel vinden, kärlek eller gravitationskraften. Dessa kan vi ju inte se i sig, däremot kan vi se deras verkan – tex att träden svajar i vinden.

Saken är den att vinden, gravitationskraften osv, finns där och gäller – alldeles oavsett om vi tror på dem eller inte. Detsamma gäller attraktionslagen! Med det sagt ska det tilläggas att det förmodligen inte räcker med att önska sig en Porsche och så står det en på garageuppfarten nästa dag (vilket ibland förmedlas på olika håll).

Om någon har svårt att ta till sig attraktionslagen, går det ju alltid försöka välja sina tankar väl ändå – om inte annat för att vi mår bättre av det. Hursomhelst är jag inte ute efter att säga att vi bör vara överdrivet eller ’jobbigt’ positiva, om ni förstår hur jag menar? Ni vet sådär klatschigt käcka att man inte ens tror på det själv. Nej, självklart måste vi också få vara ledsna, arga och besvikna ibland (och uttrycka det).

Vad jag är ute efter, är snarare att jag tror att vi mår bra av att bli lite mer medvetna om våra tankar och att inte fastna för länge i det som är dåligt eller har gått snett. Att älta problem och tråkigheter, eller att oroa sig över vad som kan tänkas gå fel framöver – det blir ju ingen gladare av.

”Failure is simply the oppurtunity to begin again, this time more intelligently.”

– Henry Ford

Just de här bitarna är något jag har fått jobba jättemycket med, och något jag fortfarande kämpar med ibland. Dels att se ”misstag” som lärdomar, att acceptera saker och gå vidare. Men också att fokusera mer på vad jag är tacksam för och vad som är bra, samt på hur jag skulle vilja att saker blir (snarare än att oroa mig över olika ‘katastrof-scenarion’). Det är verkligen inte lätt alla gånger, men just att förändra inställningen och mina tankar, har verkligen gjort enorm skillnad i mitt liv.

En vän till mig sa en så himla klok sak för några år sedan, som liksom följt mig sedan dess. Nu kommer jag inte ihåg den exakta ordföljden, men undermeningen var ungefär denna:

Om du har ett problem eller något som känns jobbigt, finns det bara två alternativ. Och att klaga är inget av dem, eftersom det inte hjälper på något sätt.

Det första alternativet är att försöka göra något åt problemet eller situationen. Om det inte känns aktuellt eller möjligt, finns det bara ett alternativ till – och det är att acceptera situationen som den är.

Lika klokt som det är sant!

…Men vad gör man då om personer i ens omgivning är väldigt negativa? Personligen kan jag tycka att det är ganska klurigt att dels lyssna på, men också att bemöta människor som fokuserar på allt som har gått fel. Ni vet när någon lägger närmare 90% av all tid på att klaga över allt som är dåligt… Det tar så oerhört mycket energi! Kraften sugs liksom ur en mer och mer för var minut som går. Förstå mig rätt, självklart måste man få (och kunna) prata om det som är jobbigt eller tungt. Ibland vore det dock skönt om vi kunde göra det på ett mer konstruktivt sätt.

Om fler var medvetna om att vi får mer av det vi fokuserar på, så kanske många samtal skulle se annorlunda ut? Eller vad tror ni?

Och hur bemöter man egentligen den här typen av överdriven negativitet och okonstruktiv klagan? I vissa fall går det kanske att gå undan, eller försöka att byta samtalsämne – men inte alltid. Att uppmana personen/personerna till att vara mer positiva, eller att rent ut säga ”jag är ledsen, men det här samtalet suger kraften ur mig” mottas troligen inte så väl… Så, vad gör man?

Hur går man tillväga när man inte vill vara taskig eller oartig, men samtidigt inte orkar med ett extremt negativt samtal? Går det kanske att ställa vänliga och konstruktiva frågor – som skiftar fokus från klagan och negativitet, till något mer givande och positivt? Hur tänker ni? Har du några tips eller råd?

Jag inser att det blir lite tragik-komik att lyfta den här frågan på ett sätt, eftersom de allra flesta troligen inte vill attrahera mer av dessa negativa samtal eller människor. Men samtidigt upplever jag att det är en viktig fråga, eftersom många fokuserar mer på det som är negativt än det som är positivt… Eller så är det bara min uppfattning? Haha, hmm det kanske är jag som är negativ då? 😅

Avslutningsvis tänkte jag iallafall dela med mig av 7 tips och trix, som har hjälpt mig att dels bli mer medveten om mina tankar, men också att fokusera mer på det jag faktiskt vill attrahera.

1. Själva vetskapen om att vi attraherar mer av det vi fokuserar på, gör ju att man (eller åtminstone jag) blir mer mån om vad en fokuserar på. För självklart vill vi ju dra till oss mer av det som får en att må bra!

2. Bli medveten om negativa och nedvärderande tankar, typ ‘jag kan inte’ eller ‘jag kommer misslyckas’ osv. För att sedan istället jobba med:

3. Positiva affirmationer, som exempelvis ‘jag fixar det här!’ eller ‘det där gjorde jag bra’ osv. Alltså att dels försöka hitta saker som man genuint är stolt över (det kan tex vara egenskaper eller handlingar) men också att gå in med inställningen att man faktiskt duger och är bra, att man klarar saker och ting. Peppa sig själv helt enkelt!

4. Uttrycka och fokusera på det man är tacksam för, minst ett par gånger om dagen. Det kan vara stort som smått! Men att fokusera på och verkligen uppskatta det som är bra, gör stor skillnad – dels eftersom vi då ’bjuder in’ mer bra saker till våra liv, men det har också en tendens att boosta humöret och välmåendet.

5. Träna på att möta det som är jobbigt på ett konstruktivt (och lite mer nyfiket) sätt. Alltså inte trycka undan eller försöka förtränga det som är tufft, men samtidigt inte älta eller förstora upp det. Att se ”misstag” som lärdomar.

6. Yoga och meditation kan hjälpa till att tysta tankebruset och liksom ‘lugna ner hela systemet’. Då blir det lättare att få perspektiv på saker och ting. Dessutom upplever jag personligen att yogan/meditationen kan göra att en blir vänligare (alltså inte fullt lika hård eller dömande) och mer ödmjuk.

7. Fundera över vad du vill med ditt liv, vad du önskar dig mer av och skulle vilja uppnå och bidra med. Träna även på tillit – dels till dig själv och andra, men också till livet i stort.

Uppdatering: Efter flera kommentarer kände jag att det var läge att förtydliga mitt resonemang lite. En av er läsare gjorde en så himla bra liknelse, som tydligt illustrerar vad jag var ute efter att förmedla (men som kanske inte riktigt blev så tydligt som jag önskat). Därför tänkte jag dela med mig av den;

Man kan se på sina tankar som en radio som står på och skrålar dagarna i ända. Vi kan inte kontrollera vad som sänds på radion (alltså våra tankar) men däremot kan vi välja vilka ’program’ vi lyssnar mer eller mindre på, och framförallt vad vi väljer att tro på. Långt ifrån allt vi tänker är ju sant eller relevant. 

Vad har ni för tankar kring attraktionslagen? Tror du att vi attraherar mer av det vi fokuserar på? Har du tips på hur man kan hantera överdrivet negativa diskussioner, eller fler idéer som kan bidra till bjuda in mer positiva saker i ens liv? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas ni har en underbar dag allesammans! Kram på er ♥

 

Relaterade inlägg:

Tacksamhet
Förändring & mentalt bagage
Meningsfullhet & lycka
Tillit, tacksamhet & hoppfulla tankar

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Tankar kring konsumtion – 7 anledningar till att vi shoppar

Varför köper och konsumerar vi saker? Och hur kommer det sig egentligen att vi fortsätter att shoppa, trots att våra hem många gånger redan är till bredden fyllda av diverse prylar? Personligen tycker jag att dessa frågor är väldigt intressanta, och har därför funderat en hel del kring dem de senaste åren.

Denna månad är ju temat, som tidigare nämnt, köpstopp och i samband med det reflekterar jag lite extra kring konsumtion och shoppingvanor här på bloggen. Ni som läst min blogg en tid, vet ju att jag och min man är ganska minimalistiska, men för nya läsare kan jag bara passa på att tipsa om det här och det här inlägget på temat minimalism.

Hursomhelst tänkte jag i detta inlägg lyfta sju anledningar till varför vi konsumerar prylar. Enligt min mening finns det egentligen bara en legitim anledning till att köpa materiella saker, och det är den första punkten i nedanstående lista. Resterande sex anledningar är… mer tveksamma (men förvånansvärt vanliga!)

Tanken är dock inte att komma med några pekpinnar eller att säga vad som är rätt eller fel, utan jag vill snarare lyfta ämnet och kanske (förhoppningsvis) bidra till sundare och mer hållbara konsumtionsvanor. Men nu kör vi igång!

7 anledningar till att vi köper materiella saker:

1. För att möta ett behov

Det mest uppenbara (och legitima) skälet att köpa något, är ju för att saken i fråga fyller en funktion och samtidigt tillgodoser ett faktiskt behov.

Sedan är det ju inte alltid helt lätt att avgöra vad vi verkligen behöver och inte – alltså vad som är ett behov och vad vi bara vill ha.

2. För att det är billigt

De allra flesta av oss älskar att fynda, dvs att köpa saker till extra bra pris. Men frågan är om det verkligen är ett ’fynd’ om saken i fråga ändå inte används? Äsch, det spelar väl ingen roll? Kanske någon tänker då. ’Den var ju så billig, så det gör ju ingenting’. Nej kanske inte, åtminstone inte för oss här i väst, där många av oss ‘har råd med’ felköp.

Men det spelar stor roll i många andra led – bland annat för miljön, i form av tex utsläpp, råvaror och kemikalier. För arbetarna (som troligen inte fått skäligt betalt pga det låga priset) samt för att produkten i fråga troligen transporterats runt halva jordklotet.

Jag säger inte att det är fel att passa på och köpa saker till extrapris, men att köpa saker enbart för att de är billiga, det tycker åtminstone jag känns onödigt. Det går ju faktiskt aldrig att spara pengar på att köpa något – oavsett hur billigt eller nedsatt priset är. Enda sättet att spara pengar, är ju rent krasst att låta bli att handla. Alltså, skippa att köpa saker bara för att de är billiga! På så sätt sparar vi verkligen pengar (och miljön).

Psst! Jag har tidigare skrivit om rea här, samt om ‘vad varje konsument bör veta’ här.

3. För att vi uppmuntras till det

Vi uppmuntras (hjärntvättas?) ständigt till att konsumera, bland annat genom reklam och annonser. Men också indirekt genom exempelvis filmer, musik och andra medier.

Ibland uppmuntrar till och med politiker till konsumtion (!) Jag tänker exempelvis på George W Bush som vid flera tillfällen i sina tal, uppmanade människor till att ’ta sitt ansvar för den ekonomiska tillväxten’ genom att shoppa… (Nu är det visserligen några år sedan, men det var första klockrena exemplet jag kom att tänka på.)

4. På grund av statusjakt & grupptryck

Jag tror att de allra flesta av oss (medvetet eller omedvetet) sneglar på vad ‘alla andra’ har, och självklart vill vi inte vara sämre själva! Många av oss har en önskan om att passa in och vara en i (det coola) gänget.

Och hur fixar man det på smidigaste sätt? Jo, genom att konsumera! Eller ja, det är ju åtminstone vad många företag/reklam vill få oss att tro. De spelar därför på vår osäkerhet och önskan om att passa in, följt av en lösning: att köpa deras produkt!

I ett försök att göra hål på den myten, skulle jag vilja att du tänker på de personer du tycker om. Det kan vara familjemedlemmar, vänner osv. Varför tycker du om dem? Vad är det i första hand som gör att du gillar dem? Är det deras kläder? Hur de ser ut? Vilka prylar de äger? Svaret är nej, eller hur? Många gånger ger vi de materiella tingen större betydelse, än vad de i själva verket har.

5. I jakten på lycka

Många konsumerar och handlar saker i jakten på lycka. ’För när jag väl har det där jag drömmer om (fyll i valfritt objekt) då kommer jag att bli lycklig’. Vi inbillar oss liksom att vi inte kan vara lyckliga förrän livet är ’perfekt’ och vi har allt det där vi drömmer om. Men, med det tänket dömer vi oss själva till att aldrig vara lycklig. För mycket vill som bekant ha mer…

Men det här med att vi konsumerar i jakten på lycka behöver inte bara gälla stora saker. Det kan också handla om att shoppa småsaker i vardagen för att få en ’kick’ eller för att tillfälligt muntra upp sig själv. Hursomhelst är konsumtion varken en speciellt långsiktig eller bra lösning för att bli lycklig. (Jag har tidigare skrivit mer på temat här.)

6. För att vi kan/har råd

Det är väl inte direkt någon nyhet att vi generellt sett konsumerar mer, ju bättre ställt vi har det. Inkomster föder/ger upphov till utgifter så att säga. (Tydligaste exemplet är troligen skillnaden mellan västvärlden och utvecklingsländerna.)

Men det faktum att vi konsumerar mer ju bättre ställt vi har det, hänger även ihop en hel del med statusjakten och grupptrycket som jag nämnde här ovan. För i takt med att vi klättrar på lönestegen, förväntas vi också höja vår levnadsstandard – alltså köpa fler och dyrare saker. Inkomst och levnadsstandard ’måste’ liksom matcha.

Det är även här som arbetstid kommer in i bilden. För arbetstid, inkomst och konsumtion hänger ju onekligen ihop:

Ökar du en av de tre delarna, ökar generellt sett även de andra två. Till exempel: mer arbetstid = större inkomst = högre konsumtion/levnadsstandard. Men det fungerar ju även åt andra hållet (vilket man ofta utnyttjar vid downshifting) – dvs minskad konsumtion/levnadsstandard = klarar sig på mindre inkomst = kan gå ner i arbetstid.

Figuren ovan är såklart schematisk och en något förenklad bild av verkligheten, men jag tycker ändå att den på ett tydligt sätt illustrerar sambandet mellan de tre delarna.

7. I önskan att möta ett annat (icke materiellt) behov

De allra flesta vill vara lyckliga, leva ett bra liv och samtidigt känna sig trygga. Och många gånger ser vi pengar och materiell framgång som synonymt med just dessa saker. Men frågan är om det stämmer? Visst kan pengar bidra med en viss trygghet och skapa goda förutsättningar för ett bra liv – men det är verkligen inte allt.

Problemet uppstår när vi försöker fylla icke materiella behov med materiella saker, som exempelvis:
– När vi känner oss ensamma eller nere, och köper något för att trösta/muntra upp oss själva (istället för att ringa en vän).
– När vi längtar efter kärlek och uppskattning, men har svårt att uttrycka det, och istället trycker ned känslan med att shoppa.
– När vi köper ännu en gitarr (eller vad det nu må vara) fast vi inte har tid att använda oss av den/de vi redan har. Längtan är ju troligen att spela mer gitarr, men det yttrar sig som ett inköp fast det mest troliga är att tiden fattas, snarare än ett nytt instrument.

Ja, jag tror ni förstår hur jag menar. Det blir problematiskt när vår materiella strävan blir en flykt eller ett substitut för vad vi egentligen drömmer om helt enkelt.

Där hade vi alla sju anledningar till att vi konsumerar. Kommer ni på fler? Och hur har det gått för er som hakat på köpstoppet såhär långt? Berätta gärna i en kommentar här nedan! För mig har köpstoppet gått fint än så länge. Eftersom jag vanligtvis inte konsumerar så mycket har jag ärligt talat inte känt av någon större skillnad än. Jag har dock köpt två presenter, till ett dop/bröllop vi ska på nu i maj. (Presenterna är såklart valda med omsorg, dels utifrån vad mottagarna önskar sig, men också ur kvalitets- och hållbarhetssynpunkt.)

Jag kommer dock inte köpa några nya skor, kläder, accessoarer eller liknande till dopet/bröllopet – utan använda mig av det jag redan har. Det känns faktiskt inte som någon uppoffring överhuvudtaget! Det är snarare skönt att slippa jaga en outfit. Varför ska jag köpa nya grejer, när jag har plagg som jag känner mig fin i och som passar tillställningen? Nej, det känns helt onödigt! (Både för plånboken och planeten.)

Som sagt, berätta gärna hur köpstoppet gått för er såhär långt, eller om du kommer på några fler anledningar till att vi shoppar! Självklart går det också fint att ställa frågor, om ni undrar över något.

Hoppas ni har en underbar dag allesammans. Ta hand om er! Kramar ♥

 

Ps. Samtliga bilder i detta inlägg kommer från Pexels.

 

Relaterade inlägg:

Pengar är tid
Meningsfullhet & lycka
Rea = skynda fynda?
Vad varje konsument bör veta
Tid – det mest dyrbara vi har?

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Trött på ideal, dieter och kroppshets

Är det någon mer än jag som är innerligt trött på alla ideal och dieter? Som lessnat på kroppshetsen? Jag inser att jag har varit så elak mot mig själv och min kropp genom åren. Jag har haft komplex, bantat, försökt förbättra och förbannat den ena kroppsdelen efter den andra.

”Varför måste just jag ha fräknar och liten byst? Usch, vad jag hatar min raka, stora näsa! Du är nog lite ’tjock’ ändå, inte tillräckligt vältränad. Varför har inte jag sådär perfekt hy, fri från finnar och celluliter?” 

Kritiken och de hårda orden har inte haft något slut. Och mina ögon fylls med tårar bara jag tänker på det. Varför är vi så elaka mot oss själva? Varför är det så svårt att uppskatta sig själv och sin kropp?

Matchande ålder och BMI – båda runt 15…
Det skiljer 7 år och någonstans mellan 10-14 kg på dessa bilder. Till vänster 2011 och till höger idag.

Varför letar vi efter fel och brister, snarare än att hylla och uppskatta det som är bra? Och varför anses egentligen vissa kroppar bättre eller finare än andra?

Är det inte hög tid att vara tacksam för allt det kroppen klarar av och gör för oss varje dag? För allt den uthärdar, och för att den fungerar? För att den bär oss genom livet?

Lyckan i att vara frisk och ha en fungerande kropp är underskattad. Det är ju fantastiskt att vi kan se, höra, känna, smaka och röra på oss!

Varför finns det förresten en massa kroppsideal? Och varför strävar så många av oss (medvetet och omedvetet) efter att nå dessa? Ärligt talat vore det ju sjukt tråkigt om alla såg precis likadana ut. Så varför kan vi inte bara hylla mångfalden och uppskatta att vi är olika?

De senaste åren har jag blivit lite bättre på att inte vara så hård mot mig själv. Jag har börjat acceptera och uppskatta min kropp mer. Men det är SVÅRT. Är inte det sjukt egentligen, att det är svårt att uppskatta sin kropp!? Varför är det så?

Eller är det kanske bara jag som tycker att det är svårt? Nej, min känsla säger mig att det är fler som tampas med liknande tankar… Men ärligt talat, varför går så många av oss omkring och känner att vi inte räcker till eller duger som vi är?

Ytterligare ett ideal jag är trött på: som kvinna förväntas du alltid le och se glad ut. Fuck it!

Det måste gått snett någonstans, för meningen med livet kan ju knappast vara att vi ska gå runt och ha ångest över våra kroppar? Eller att vi ska klanka ner på och bestraffa oss själva? Har det att göra med media och all reklam vi bombarderas med?

Vi kanske inte kan beskylla dem för allt, men jag tror att det är en starkt bidragande faktor. För en missnöjd människa är en bra konsument. Och det är ju vad mycket tycks handla om idag, eller hur? Att vi ska konsumera.

Vi är ilurade att vi kan shoppa oss till hälsa, skönhet och lycka. Är du trött? Köp dessa piller! Vill du bli snyggare? Köp denna kräm eller dessa kläder! Vill du bli lycklig? Se till att jobba häcken av dig, så kan du köpa en fin bil, vackert hus och allt det där andra du önskar dig!

Men frågan är om vi verkligen kan köpa hälsa, skönhet eller lycka? Jag menar inte att pengar är oviktiga. Ingen mår bra av att inte ha mat på bordet, tak över huvudet eller den grundläggande trygghet som en viss mängd pengar kan bidra med. Men vilken nivå är egentligen rimlig och lagom? Svaret kan såklart variera mellan olika personer, men vad jag är ute efter, är att var och en kanske kan försöka hitta sin egen nivå – snarare än att försöka uppnå någon form av norm eller ideal.

Men det var ett sidospår, för tanken med det här inlägget var ju främst att fokusera på kroppen, dieter och skönhetsideal. Som jag varit inne på tidigare här på bloggen, så har yogan varit en viktig pusselbit för mig. Den har bidragit med mer acceptans och kärlek, både gentemot mig själv och andra.

”Just because you don’t look like somebody who you think is attractive doesn’t mean you aren’t attractive. Flowers are pretty, but so are sunsets and they look nothing alike.”

– Unknown

Numera trivs jag med mina fräknar 

Jag har också insett att vi i första hand behöver förändra våra tankar och förhållningssätt – snarare än att åtgärda de fysiska ”bristerna”. Vi blir inte lyckligare eller mer nöjda för att vi går ner 3 kg, jo kanske för stunden, men sedan är vi snart missnöjda igen. Det finns liksom alltid något annat som ”behöver” fixas. Många av oss blir aldrig nöjda, vilket egentligen är ganska tragiskt.

Som ett exempel kan jag ju säga att jag mådde lika dåligt och var lika missnöjd på båda bilderna här ovan – alltså dels när jag var 15 och ohälsosamt smal, men också 2011 när jag var lite rundare. En stor del av vårt välmående sitter i huvudet och vad vi tänker om oss själva!

Det är främst tack vare yogan som jag mår bättre och är sundare än någonsin tidigare i mitt liv.

Som sagt upplever jag att min inre kritiker har mjuknat något, och att jag blivit snällare mot mig själv. Men vissa dagar är det lättare, och andra dagar har jag fortfarande lust att dra en sopsäck över huvudet… 🙊😂

Vad jag vill komma fram till är att jag skulle önska att vi alla kunde gräva ner stridsyxan gentemot oss själva. Att vi skippade alla dieter och träning med avsikten att förändra kroppen. Kan vi inte istället äta hälsosamt och motionera för att må bra? För att ta hand om oss själva?

Att välja en hälsosam och sund livsstil av kärlek till sig själv, blir så mycket härligare och sundare – än att göra något för att vi känner att vi måste eller borde.

Eller vad säger ni? Jag är så nyfiken på att höra vad ni tycker och tänker! Vad tror du är anledningen till att vi har en massa kroppsideal? Är det fler som tampas med en inre röst som är väldigt självkritisk ibland? Berätta gärna!

Förresten, vill du se/höra mer på temat? Då kan jag varmt rekommendera följande:
– Dokumentären Embrace som handlar om kroppsideal. Finns bland annat på Netflix.
– Avsnittet Kvinnan & idealet i tv-serien ‘Den fantastiska historian med Berg & Meltzer’ som bland annat finns på Dplay.
Tjockisavsnittet i en Underbar podd, med Clara Lidström och Erica Dahlgren.

Ha en fin dag allesammans! Och ni, kan vi inte försöka lova att vara lite snällare mot kroppen och oss själva? Den (och vi) förtjänar verkligen det! ♥ Kram på er

 

Fler inlägg:

En perfektionists bekännelser
Yoga, meditation & hållbar livsstil
Tid för eftertanke
Högkänslig, introvert & extrovet

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Att släppa taget

Just nu har jag så himla mycket tankar, idéer och projekt som jag vill sätta igång med och dela med mig av. Det är såklart jättehärligt att känna sig inspirerad och peppad! Saken är bara den att jag liksom vill lite för mycket, och då blir det svårt (okej omöjligt) att genomföra allt när jag vill – dvs på en gång 😂

Därför var det lite klurigt att veta vad jag skulle skriva om idag, inte för att jag saknade idéer, utan tvärtom – problemet låg i att bara välja ett ämne.

Ofta känner jag väldigt tydligt vad jag ska skriva om, det bara kommer till mig på något sätt. Jag brukar ta ett djupt andetag och så poppar det upp. Idag var det inte lika tydligt som det brukar vara, så jag bestämde för att kollade igenom sista tidens bilder istället – valde ut ett gäng och började redigera dem.

När jag sedan bestämde mig för att börja skriva inlägget, tog jag det där djupa andetaget, slöt ögonen och väntade. Två sekunder senare dör datorn! Bara sådär. Hahaha, så himla klockrent! Istället för att starta om den igen, bestämde jag mig för att ta en promenad. Kände att det liksom inte var meningen att jag skulle skriva just då.

Under promenaden kom svaret till mig: Släpp taget!

Saken är den att när jag vill alltför mycket, försöker jag kontrollera saker och ting. I synnerhet om jag känner att jag ‘måste’ eller väldigt gärna vill prestera bra. Då låser det sig. Tänk dig en knuten näve som krampaktigt försöker tvinga fram något, eller en avslappnad hand som bara låter saker och ting ske, så förstår du skillnaden.

Nu kom jag precis in igen efter en underbar promenad, och fingrarna dansar mer eller mindre av sig självt över tangentbordet. Så himla häftigt! Samtidigt känns det lite komiskt, för jag skriver ju inte alls om något av de ämnena som jag hade tänkt mig… Men det finns nog någon mening med det med.

Kanske är det fler där ute som, precis som jag, behöver en påminnelse om ta ett steg tillbaka och släppa taget lite ibland. Som också behöver komma ut i naturen en stund ♥

Ofta när jag är ute och går träffar jag på vilda djur; rådjur, harar och tranor är vanligast just nu. Men relativt ofta ser jag även älgar och hjortar. Idag träffade jag faktiskt på en räv! Tycker det är så himla spännande och rogivande att bara stå och iaktta djuren, det är nämligen inte alltid de ser eller hör mig.

Jag kan inte låta bli att fascineras och förundras över naturen, och över hur otroligt komplex den är. Hur allting liksom hänger ihop. Men jag blir också ledsen och förtvivlad när jag tänker på att människan många gånger klampar in och rubbar balansen. Att vi bland annat introducerar arter på nya platser och på så sätt sabbar ekosystemet totalt, eller jagar/fångar/skövlar arter tills de är på randen till utrotning.

Genom historien har det många gånger visat sig att vi människor överskattat vår förmåga och förståelse för hur saker och ting hänger ihop. Vissa verkar dessutom helt ha tappat respekten och ödmjukheten inför naturen… Och det gör mig så ledsen!

…Men oj vilken deppig vändning det inlägget fick nu känner jag.

Men det finns hopp! Visste du till exempel att valarna (som art) kan vara en viktig del i att vända klimatkrisen? Om de bara ges möjlighet att återhämta sig (från utrotningshotet) kan de bland annat reducera miljontals ton koldioxid från atmosfären varje år.

Om du är nyfiken på hur, kan jag varmt rekommendera nedanstående filmklipp! Det är väl sevärt (och bara ca fem minuter långt).

Vad har ni för tankar, tips eller funderingar på temat natur? Eller kanske på att släppa taget? Lämna gärna en kommentar!

Önskar alla en fin kväll! Ta hand om er. Kramar ♥

 

Relaterade inlägg:

Vikten av närhet till naturen
Tiden är inne
Vad varje konsument bör veta
9 miljoner människor dör årligen av miljöföroreningar

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Tankar kring att skaffa barn

Girl in White Long Sleeve Shirt and Black Skirt Sitting on Swing during Day Time

Jag har länge funderat på att skriva det här inlägget, men varit lite osäker på hur det skulle mottas. För det här med barn kan vara ett känsligt ämne, som dessutom ofta är förknippat med oerhört starka åsikter… För att inte tala om hur stark normen att skaffa barn är.

Innan jag skriver något mer, vill jag vara väldigt tydlig med att jag inte är ute efter att säga vad som är rätt eller fel. Min avsikt är inte heller att döma eller såra någon. Jag vill kort och gott dela med mig av mina tankar.

Alltså, var och en gör som de själva vill! ♥ Med det sagt, drar vi igång.

Måste man verkligen skaffa barn?

Egentligen gillar jag inte riktigt uttrycket ”att skaffa barn”, eller det är nog framförallt ordet skaffa som jag hänger upp mig på. Det låter så enkelt och lättvindigt på något sätt, som om det är något man gör bara sådär. (Men det är ju oftast inte fallet.)

Hursomhelst, som jag nämnde i början av inlägget finns det en väldigt stark norm i samhället att man ska skaffa barn. Det ses närmast som en självklarhet. Och uttrycker någon att de inte vill ha barn, möts det ofta med höjda ögonbryn och förbluffade ansiktsuttryck. ‘Men, varför inte då?’

Att bli förälder är för många den största händelsen i livet, och majoriteten verkar ha svårt att tänka sig ett liv utan barn. Jag kan på sätt och vis förstå det. Men samtidigt, bara för att något känns rätt och naturligt för en själv, behöver det ju inte betyda att det är lika självklart för andra.

Personligen tycker jag inte att det är det minsta konstigt att vissa vill ha barn och andra inte. Snarare känns det väldigt logiskt, eftersom vi alla är olika och har varierande mål och drömmar i livet.

Så för att besvara frågan i rubriken; måste man verkligen skaffa barn? Nej, självklart inte. Man ska göra det som känns rätt för en själv.

Att inte vilja ha barn

Jag vet inte om det kanske redan lyst igenom texten, men varken jag eller min man vill ha barn. Det är inte så att vi känner att ”vi vill inte ha barn just nu, men kanske framöver” utan snarare att vi vill inte ha barn alls.

”Ni är inte så gamla än, ni hinner ändra er” kanske någon säger då. Visst, vi är inte jättegamla (jag blir 27 i år, och min man är 31) och vad vet jag, det kanske vi gör. Men i dagsläget känns det väldigt osannolikt.

Ärligt talat kan jag bli lite frustrerad på den här typen av kommentarer. Eller egentligen är det inte kommentaren som sådan som stör mig, utan snarare när det finns en underton i den, i stil med: ”Jaja lilla flicka, du kommer ändra dig ska du se.” Det är så förminskande!

På samma sätt finner jag det aningen roande att vi människor generellt är så oerhört inrutade i normer, och hur saker och ting ska vara. Att vi, så fort någon tar ett litet steg utanför ledet, är snabba med att kommentera detta. Jösses vilket liv det kan bli i luckan!

Nåväl, anledningen till att jag skriver det här inlägget, är att jag vill belysa att det kanske inte finns en lösning som passar alla. Jag vill lyfta att vissa inte vill ha barn, och att det är minst lika okej som att vilja det. Min förhoppning är att andra som inte heller vill ha barn, ska känna sig mindre ensamma och/eller utsatta. Men också att (förhoppningsvis) bidra med ökad förståelse.

Jag upplever nämligen att vissa har väldigt svårt att förstå när andra inte vill bli föräldrar. Därför tänkte jag lyfta några anledningar till varför man kanske inte vill ha barn. (Nu är det ju inte så att jag sitter på några allmängiltiga svar, utan jag kan ju bara utgå från mig själv).

För självklart kan anledningarna till att man inte vill bli förälder variera, och egentligen behöver man ju inte ens ha några anledningar eller förklaringar, om man inte vill. Hursomhelst, nedan följer några av mina/våra tankar.

Fem anledningar till att jag/vi inte vill ha barn

1. Ingen barnlängtan

Jag känner flera stycken som sedan de mer eller mindre själva var barn, har drömt om att skaffa egna. Som älskar bebisar och har en genuin längtan efter att en dag själva få bli föräldrar.

Varken jag eller min man har den där längtan, och har aldrig haft den. Det skulle ju teoretiskt sätt kunna ändra sig framöver (även om det känns väldigt osannolikt).

Men bristen på den här längtan är alltså den absolut främsta anledningen till att vi inte vill ha några barn. (Kommande punkter väger således inte lika tungt.)

2. Min personlighet

Som jag tidigare nämnt i detta inlägg har jag en introvert och högkänslig personlighetstyp, vilket innebär att jag trivs bäst i lugna och stillsamma miljöer, med ordning och reda. Samtidigt mår jag dåligt av röra, höga ljud och intensiva miljöer – det blir liksom för mycket intryck för mig.

Barn är vanligtvis tämligen livliga, delvis högljudda och sällan särskilt stillsamma eller städade… Det hör liksom till, och självklart måste barn få vara just barn!

Det kan verka själviskt att sätta sig själv först, men jag tänker snarare att det är omtänksamt att inte skaffa några barn i mitt fall – man kan helt enkelt vara mer eller mindre lämpad som förälder. (Sedan skulle jag säkert klara av det, men ja…)

belly button, birth, family

3. Fysiska aspekter

Okej, det här kommer kanske verka märkligt eller absurt, men jag tänker skriva det ändå: Bara tanken på att min mage skulle växa till gigantisk storlek, ger mig ångest. Alltså inte på ett fåfängt sätt, utan mer på ett psykologiskt plan tror jag… Eeh ja, det är lite svårt att förklara, så jag tror helt enkelt att jag lämnar det där.

Men det kanske är lättare att förstå att ‘le grand finale’ (förlossningen) inte känns särskilt lockande. Tack men nej tack, jag avstår gärna. Med det sagt, är jag grymt imponerad av alla mammor där ute – ni är grymma!

Bild baserad på uppgifter från ’Environmental Research Letters’.

4. Miljön

Okej, det här kan vara lite känsligt och kontroversiellt. Men rent krasst är det absolut sämsta man kan göra för miljön, att skaffa barn. (Se ovanstående bild, notera även skalan…)

Innan någon går i taket nu, vill jag vara tydlig med att jag såklart tycker att man ska skaffa barn ändå om man vill det. Och för tydlighetens skull: nej, ovanstående text är inte avsett som kritik till er som redan har eller planerar att skaffa barn. ♥

Men, om man (som vi) inte är så sugen på att skaffa barn till att börja med, kanske miljöaspekten kan vara ännu en anledningen till att låta bli.

Update: Vill lägga till en annan intressant och tänkvärd aspekt från en av er läsare (väldigt förenklat och kortfattat): Om ingen av oss som värnar om miljön (genom kost, livstil osv) skaffar barn, så kommer planeten framöver populeras av barn vars föräldrar inte bryr sig – vilket medför en risk att barnen inte heller får med sig miljö-/hållbarhetstänket (och det är ju inte så bra).

5.  Ansvar, begränsad frihet, pengar & relationen

Det här är väl inte direkt någon nyhet, men det är ett enormt ansvar att skaffa/ha barn. Att bli förälder är att ’binda upp sig’ åtminstone de kommande 18 åren… och det är ju ingen liten grej precis.

Samtidigt tenderar friheten (att göra vad man vill, när man vill) att bli begränsad.

Att ha barn är inte heller helt gratis. Enligt denna artikel kostar ett barn drygt 1 miljon kronor, från att de föds till den dag de fyller 19 år. Behöver man dessutom en större bil alternativt en extra bil under dessa 19 år, tillkommer ytterligare ca 1 miljon kronor…

Sedan sliter småbarnsåren ofta hårt på förhållandet… Sömnbrist och mindre tid med sin partner på tu man hand, är några av anledningarna till det.

Ja, där hade vi några av mina/våra anledningar till varför vi inte vill bli föräldrar.

Sedan kan jag tänka mig att det ger enormt mycket, på många plan, att ha barn. Vilket såklart kan vara svårt att förstå fullt ut, när man inte själv har några. Men jag tror ändå inte att det är något för alla.

Jag är bara tacksam för att vi lever i en tid där de allra flesta av oss själva kan välja, om vi vill ha barn eller inte (normer till trots). Det har ju inte alltid varit fallet.

Sedan är det oerhört skönt att jag och min man tänker/känner lika i detta. För just frågan kring barn, är nog en av de viktigaste sakerna att vara överens om i ett förhållande.

Slutligen vill jag bara förtydliga några saker:

– Både jag och min man har syskonbarn, som vi älskar, och gärna umgås med ♥ (Även om jag alltid är helt slut efteråt, haha!)

– Bara för att jag inte själv vill ha barn, betyder det inte att jag inte kan glädjas med andra. Självklart blir jag jätteglad för alla de som väntar eller redan fått barn och har drömt om det.

– Jag känner mig ödmjuk inför att jag/vi kan komma att ändra oss längre fram. För ärligt talat kan man ju omöjligen veta nu, hur man känner om ett, fem eller tio år framöver (oavsett vad det gäller). Men, det känns verkligen osannolikt.

– Jag accepterar att människor har olika åsikter och värderingar. (Och förväntar mig därför också att andra accepterar mina, även om vi tycker olika.)

Så mina vänner, nu är jag nyfiken på vad ni tycker och tänker! Vad har du för tankar kring det här med barn? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas att ni har en underbar dag allesammans ♥ Kram på er

 

Ps. Av förklarliga skäl är ingen av bilderna i detta inlägg mina egna, utan samtliga kommer från Pexels.

 

Lästips:

Högkänslig, introvert & extrovert
Att förlåta – hur gör man?
Psykisk ohälsa & utmattning
Hoppa av ekorrhjulet – mina tips & erfarenheter

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Att ge utrymme även för det som inte är perfekt

Det här inlägget skulle egentligen handlat om något helt annat och dessutom kommit ut igår, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Istället för att tvinga fram något så bestämde jag mig för att bara släppa taget och gå på vad som kändes rätt.

Och idag kändes det naturligt att berätta om min dag. Inte för att den varit fancy på något sätt (snarare motsatsen), men ibland kan det vara skönt att se/dela med sig av det också. Att visa en glimt av det ‘verkliga’ livet, det som inte alltid är så tillrättalagt, perfekt eller instagram-vänligt.

Min dag började med att jag som vanligt vaknade strax innan klockan sex, men med halsont och huvudvärk. Trots att jag kände mig febrig, visade termometern ynka 35,9 grader! 😂

Hursomhelst valde jag att skippa träningen (kör oftast lite pilates på morgonen) och snoozade istället en timme. Men det blev lite lugn yoga och meditation innan frukost iallafall.

Till frukost blev det havregrynsgröt med gurkmeja, äpple, blåbär, solrosfrön och havremjölk, samt mitt eget ”förkylnings-té”.

Det består av riven ingefära, älggräs och torkat (ekologiskt) apelsinskal.

Älggräs innehåller naturligt salicylsyra (precis som huvudvärkstabletter) och har därför traditionellt använts som naturmedicin.

Hursomhelst, efter att vi plockat iordning lite, bestämde jag och min man oss för att gå upp en sväng till det lilla torp som vi renoverar.

Vid det här laget hade mitt halsont och min huvudvärk kompletterats med världens mensvärk. Haha, lika bra att ta allt på en gång liksom! 🙈😂 Men snödropparna som börjat titta fram kring torpet, lyste upp tillvaron en aning iallafall.

Vi passade på att ta en del mått på torpet…

Det var ganska skönt att komma ut en sväng trots allt! ♥

När vi kom hem igen, hjälptes vi åt att laga denna soppa. Vi passade på att göra fyra liter när vi ändå var igång, det är ju så himla skönt att ha några lunchlådor att ta av!

Jag tycker om att toppa soppan med knäckebröd (istället för krutonger), samt solrosfrön och persilja (alternativt groddar). Min man gillar också knäckebröds-toppingen, kolla in berget i hans skål i bakgrunden, haha!

Sedan satte jag mig vid datorn en stund och började rita upp torpet digitalt. Har tidigare bara gjort en del skisser för hand, men nu kände vi att det var dags att rita upp det i 3D.

(Gillar verkligen att man kan testa Autodesks produkter gratis en månad! Jag har ju ritat en del i dem tidigare genom jobbet, så det kändes som en smidig och bra lösning)

Och i skrivande stund sitter jag här och redigerar de sista bilderna till detta inlägg. Hela familjen är samlad, hihi, mannen sitter till vänster om mig och spelar, medan katten som vanligt dansar loss på mitt tangentbord 🙈

Nu ska jag snart ta kväll, dricka en sista kopp té och kanske läsa eller titta på någon tv-serie, innan det är dags att sova. Den här dagen blev ganska bra, trots att jag känner mig lite halvkrasslig. Kanske inte min mest effektiva dag, men tänker att det är okej att ta det lite lugnt när man inte mår riktigt hundra.

Hoppas att jag känner mig lite piggare imorgon och att ni mår fint allesammans! Gillar ni den här typen av inlägg någon gång ibland förresten? (Alltså att följa med mig en dag)

Hur har det gått för er som antagit reningsutmaningen under denna månad? Är det något speciellt på temat rensning som ni vill att jag lyfter innan mars är slut? Lämna gärna en kommentar!

Ha det fint hörrni! Kram på er ♥

 

Relaterade inlägg:

En dag i mitt liv
Den osminkade sanningen
Vikten av att stanna upp
Att välja frihet
Podd-debut

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Att följa sin passion & leva ut sina drömmar

Hur skulle ditt liv se ut om du kunde göra precis vad du vill? Vad skulle du fylla dina dagar med? Vilka saker tycker du så mycket om att göra, att du i teorin skulle kunna tänka dig att jobba med dem – utan att få betalt? Vad får dig att känna glädje, meningsfullhet och passion?

Stanna gärna upp och fundera lite över ovanstående frågor, innan du fortsätter att läsa.

Så, nu när du förhoppningsvis har funderat lite över vilka dina passioner är, kommer nästa fråga: Spenderar du så mycket tid du skulle önska på dessa saker? Om svaret är nej, deppa inte ihop – utan fortsätt att läsa!

I detta inlägg kommer jag nämligen dela med mig av ett gäng tankar och tips på temat att följa sitt hjärta och sin passion. Jag kommer även lyfta några av de vanligaste orsakerna till varför vi inte följer våra drömmar och hur vi kan börja välja annorlunda (om vi vill). Men allra först tänkte jag berätta lite om det österländska uttrycket ‘dharma’. Häng med!

Consider the idea that we all have an inner and an outer purpose. Our inner purpose is to grow, evolve and come to know our true potential. Our outer purpose is to use our talents to do our soul’s work.

To put it in another way, your life purpose is to enrich the world through your unique talents and gifts. When you do what you love and love what you do, while at the same time serving others, you’re fulfilling your highest purpose. In eastern philosphy, this is called dharma – your essential function or purpose in life.

– Utdrag ur boken Daily Greatness Yoga Journal av Lyndelle Palmer Clarke

Det är många år sedan jag läste ovanstående stycke för första gången, och jag måste säga att begreppet ‘dharma’ verkligen tilltalar mig. Tanken att vi alla har unika gåvor och talanger – något att bidra med, känns så himla fint. Som att vi alla är här av en anledning… ♥

Frågan blir ju då; vilken är just min (din) anledning? Jag har funderat mycket på detta, och över vilka mina gåvor och talanger kan tänkas vara. Vad kan jag bidra med? Vad är min dharma? Det är inga lätta frågor.

Men jag undrar om inte många av oss har en tendens att göra det lite svårare för oss själva än vad det egentligen är? Vi vågar liksom inte riktigt lyssna inåt och följa vårt hjärta, eller försöka förverkliga de där sakerna vi drömmer om… För tänk om jag misslyckas? Om jag blir till åtlöje och min omgivning skrattar åt mig? Om de hånfullt uttrycker ”vad var det jag sa?”

Nej, det är mycket lättare att göra något som är ”accepterat” men bara känns halvkul, och samtidigt intala sig själv att man är på rätt spår (trots en gnagande känsla inombords som pekar på motsatsen). För vi har ju trots allt räkningar som ska betalas och ett rykte att tänka på… eller?

Tänk om det bara är ursäkter? För att vi i själva verket är rädda? Det behöver ju inte vara så, men för mig personligen har det varit fallet. Jag har insett att jag hittat på diverse ursäkter och undanflykter, på grund av olika rädslor. Att jag fabricerat mängder av anledningar till varför jag inte kan lyckas, och varför det således inte ens är värt att försöka… Snacka om att sätta krokben för sig själv!

Men för en tid sedan kom jag till en punkt då jag tröttnade jag på det här. Eller rättare sagt, var det mer en känsla som kom smygande, för att till slut bli så stark att den inte längre gick att ignorera. Jag stod liksom inte längre ut med mina egna ursäkter, och trodde inte ens på dem själv.

Under en tid inbillade jag mig dessutom att jag inte visste vilka mina passioner, styrkor och gåvor är (jag inbillar mig fortfarande det ibland) – men det är inte sant! För innerst inne så vet jag, och har alltid vetat. Många av de saker jag brinner för idag, var saker jag älskade redan som barn. Vissa av dem har bara fått ett annat uttryck.

Sedan en tid tillbaka är jag fast besluten att försöka uppfylla min dharma – att ta till vara på mina gåvor och talanger, göra det jag älskar, och samtidigt försöka bidra till en lite bättre värld.

Jag vill göra saker jag känner mig passionerad för och försöka nå mina drömmar. Samtidigt har jag accepterat att jag kanske inte kommer nå alla mina drömmar, men livet är banne mig för kort för att inte ens försöka!

”What if I fall? Oh, but my darling, what if you fly?”

– Erin Hanson

Jag är övertygad om att du, jag och alla andra människor innerst inne vet vilka gåvor vi har. Att vi vet vilka som är våra största talanger och passioner. Vi behöver bara lyssna inåt och ta vår intuition på allvar. Eller bara och bara förresten, det är ju inte så ‘bara’.

Jag försöker alltså inte på något sätt säga att det är lätt, eller att rädslorna vi känner inte är reella. Dessutom är jag fullt medveten om att alla har olika förutsättningar och att livet inte alltid är rättvist… Men jag tror att många av oss har betydligt större frihet att välja annorlunda, än vad vi kanske tror.

Det handlar många gånger om att våga tro på sig själv och att satsa. Att vara beredd på att prioritera och jobba hårt, kanske rent av att välja bort vissa saker till förmån för andra. Men framförallt handlar det om att inte lyssna på alla de där tankarna och rädslorna som säger att det inte går. Att försöka se möjligheter, istället för problem.

Varför? Jo, för att det händer något när vi gör saker som vi känner passion för. Många gånger fullkomligt lyser det om de människor som gör saker de älskar! De är fulla av energi, ögonen glittrar och ansiktet strålar. Det är som att vi får tillgång till en extra turboväxel när vi gör saker som vi genuint brinner för.

Så, hur gör vi då för att försöka närma oss det liv vi drömmer om? Det finns ju såklart många vägar att gå, men nedan följer några saker som jag funnit värdefulla;

1. Insikten att tid är det mest dyrbara vi har, samt att pengar är tid.
2. Minimalism, frivillig enkelhet och downshifting är alla verktyg som kan göra det lättare att närma sig den livsstil man drömmer om.
3. Yoga & meditation – hjälper mig att stanna upp och reflektera över vad som verkligen betyder något, och gör det samtidigt lättare att lyssna inåt.

…Och vad det gäller ekonomin, gillar jag verkligen nedanstående citat.

”Chase your passions and money will come. Chase money and you may never find your passions.”

– Colin Wright

Vill du ha lite mer konkreta tips gällande privatekonomin, läs gärna det här inlägget, samt det här. Och för ytterligare tips och idéer kring att leva mer passionerat, kolla gärna in de relaterade inläggen här nedan!

Avslutningsvis blir jag superglad om ni har lust att lämna en kommentar! Vilka är dina passioner? Är ni också rädda för vad andra ska tycka och tänka om er ibland? Och vad tänker ni kring begreppet dharma? Har du fler tips? Berätta gärna!

Hoppas ni har en fin kväll allesammans! Kram på er ♥

 

Relaterade inlägg:

Att möta sina rädslor
Att nå sina mål & drömmar
Meningsfullhet & lycka
Att hoppa av ekorrhjulet – mina tips & erfarenheter

 

Följ mig gärna på Instagram (@sandrajunhammar) eller Bloglovin.

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥