Tid för eftertanke

När vardagen rullar på i ett högt tempo och diverse saker ska hinnas med och uträttas, är det inte helt lätt att hinna stanna upp och fundera över livet. Det är synd, för vi riskerar att bli fartblinda och rusa på i ett rasande tempo – utan att kontrollera riktningen. Det spelar ju faktiskt ingen roll hur snabbt vi rör oss framåt, om vi springer åt fel håll! Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och fundera över vart vi är påväg, att justera siktet, så att vi rör oss mot rätt mål. Det kan också vara klokt att reflektera över lite djupare frågor emellanåt, eftersom de påverkar vardagen mer än vi kanske tror.

Just nu deltar jag i en 14 dagar lång yogautmaning med Josefine Bengtsson. Varje dag uppmuntras vi att, utöver de fysiska övningarna, reflektera kring en viss fråga. Det har varit så fina och viktiga frågor hittills att jag tänkte dela med mig utav dem. Det här blir ett ganska personligt inlägg, men det finns en anledning till att jag trots allt bestämt mig för att skriva om detta. Under de elva första dagarna har nämligen vi som deltar i utmaningen, insett att vi ofta kämpar med samma tankar och rädslor! Det är en oerhörd lättnad att inse att man inte är ensam, utan att de allra flesta tänker och känner likadant. Därför tror jag att många av er som läser detta också skulle ha nytta av att fundera över dessa frågor, alldeles oavsett om du är intresserad av yoga eller inte. Nedan följer 10 utav frågorna, med mina reflektioner kring dem. Fundera gärna över dina egna svar!

 

När känner du dig levande?

Jag känner mig som mest levande när jag gör saker jag älskar – som att vistas i naturen, dansa, yoga, meditera, fotografera, kramas och upptäcka nya platser. Gemensamt för dessa saker är att de gör mig helt och fullt närvarande i stunden, vilket för mig är förenat med lycka.

 

 

Vad behöver du släppa taget om, för att känna dig levande?

Det som håller mig tillbaka mest i livet är olika former av rädslor – rädsla för att misslyckas, att inte vara eller göra bra nog, för vad andra ska tycka och tänka, osv. Jag har blivit allt mer medveten om detta de senaste åren och jobbar på att utmana mina rädslor, samt mitt förhållningssätt till mig själv och mina tankar.

Även om det är läskigt att utmana sina rädslor och gå utanför sin ‘comfort zone’, kan det också vara otroligt frigörande och härligt! (Typ skräckblandad förtjusning) För att bli snällare mot mig själv och minska rädslan för att misslyckas, har mottot ‘att inte tro på allt man tänker’ verkligen underlättat. Och att försöka bli medveten om vad jag tänker, och skifta fokus (byta ut elaka tankar mot snälla).

Jag vill släppa taget om rädslan för att misslyckas, en gång för alla! Att se det som att jag lär mig, istället för att gå in med inställningen att resultatet är det enda som räknas och att det måste bli perfekt.

 

”Although the road is never ending, take a step and keep walking, do not look fearfully into the distance… On this path let the heart be your guide for the body is hesistant and full of fear”

– Rumi

 

 

Vad har du för relation till dina känslor?

Jag har insett att min relation till olika känslor varierar. De har varit (och är delvis fortfarande) ganska starkt färgade av samhällets sätt att se på dem – att det finns känslor som är bra/accepterade (typ glädje) och känslor som är dåliga/mindre accepterade (typ ilska, frustration och sorg). Jag tror att vi får lära oss det här redan från låg ålder. Häromdagen råkade jag överhöra en konversation mellan en mor och hennes lilla pojke som var ca två år gammal. Pojken var frustrerad och mamman sa till honom ”Neej, inte bli arg nu!”.

Vi är nog många som inte bara har svårt att hantera våra egna känslor, utan också andra människors. Jag känner själv ofta obehag inombords om någon blir arg, och vet inte riktigt hur jag ska hantera eller bemöta ilskan. Varför får vi inte lära oss sånt skolan? Det hade varit guld värt att redan som liten få lära sig att hantera och bemöta både sina egna och andra människors känslor – på ett öppet, accepterande och kärleksfullt sätt.

De sista åren har jag blivit allt mer medveten om min relation till olika känslor och jobbar på att bli mer accepterande mot allihop. Inte det lättaste, men jag försöker se känslor som olika färger på en färgpalett – och att alla behövs för att göra tavlan (livet) komplett.

 

 

Hur möter du dig själv i tystnad?

Jag har alltid varit en introvert person, som har ett stort behov av både tystnad och av att få vara ensam. I tystnaden finner jag lugnet och stillheten, där tankar jag energi och får perspektiv på saker och ting. Det är i tystnad jag finner svaren och sanningen, min sanning.

Har ni tänkt på att de engelska orden SILENT och LISTEN består av samma bokstäver? Det säger så himla mycket tycker jag. För att verkligen höra (dig själv eller någon annan) måste du vara tyst.

 

 

Hur dömer du dig själv?

Hur jag dömer mig själv? Hehe eeeh, ja. Jag har alltid varit extremt hård och dömande mot mig själv, perfektionistisk och sällan känt att jag räcker till eller duger som jag är. Men på sista tiden har jag blivit allt mer medveten om detta och jobbar stenhårt för att bli mer vänlig och accepterande mot mig själv. Yogan har hjälpt mig massor och när jag finner ett inre lugn kan jag verkligen känna att jag är bra nog, att jag duger som jag är. Den insikten försöker jag påminna mig själv om och integrera i vardagen.

Jag hörde en så fin historia för en tid sedan, en sägen från cherokeeindianerna. Den lyder ungefär såhär: Hövdingen talar med sitt barnbarn om den kamp som pågår inom oss människor. Det är en kamp mellan två vargar som finns i våra liv, berättar hövdingen. Den ena vargen lever på kärlek, glädje, hopp, vänskap, ödmjukhet, mod, empati och förlåtelse. Den andra vargen lever på avund, vrede, bitterhet, självförminskning, svartsjuka, självömkan, skam och skuld. Vargarna kämpar mot varandra, det är livets kamp. Barnbarnet undrade vilken varg som vinner. Då svarade hövdingen; den du matar. Den varg du matar vinner. Sedan jag hörde den här historien påminner jag mig ständigt om att mata rätt varg.

 

 

Hur dömer du andra?

Nej jag är inte Moder Theresa tyvärr, så precis som de allra flesta människor dömer jag andra, fast jag inte vill. Men hur dömer jag då? Det korta svaret är att jag dömer andra på samma sätt som jag dömer mig själv – fast inte alls lika hårt.

För mig hänger dömandet ihop med jämförelser – det är ju det vi gör när vi dömer. Vi jämför oss själva och andra, med varandra, med normer och tidigare erfarenheter. Men också med önskemål och drömmar, med den vi har varit, den vi är och den vi vill bli. Kanske är lösningen att sluta jämföra så mycket? Eftersom vi alla är olika och har olika bagage, blir jämförelsen ändå aldrig rättvis. Om vi prompt måste jämföra, får vi väl jämföra med oss själva då – men förslagsvis bara i syfte att peppa och lyfta. Lättare sagt än gjort kanske, men jag tänker åtminstone försöka.

 

 

Hur ger du dig själv kärlek? Är du värd kärlek?

Tidigare har jag varit ganska dålig på att visa mig själv både kärlek och respekt. Det var inte så bra och slutade med att jag blev utmattad. Inget vidare när kroppen tvingas dra i nödbromsen, men samtidigt blev det en viktig vändpunkt. Sedan dess har jag fokuserat väldigt mycket på att bli bättre på att visa mig själv kärlek. Jag försöker vara snällare mot mig själv, att göra saker jag mår bra av och tycker om. Äta bra, sova ordentligt, röra på mig, vistas i naturen, yoga, dansa, läsa böcker, rida, umgås med nära och kära… Kort och gott ta hand om både kropp och själ. Jag har insett att jag är värd kärlek, även om det tagit tid. Du förtjänar också kärlek! Alla förtjänar kärlek.

Jag har en hård röst inombords som pressar och dömer mig, men det finns också en vänligare röst. En som tröstar och säger allt ordnar sig. När jag gör något ‘fel’ brukar den vänliga rösten be mig fundera över hur jag hade reagerat om min bästa vän hade gjort samma sak – då hade jag inte alls tyckt att det var lika farligt eller varit så hård. Då kommer insikten att jag inte vill döma mig själv hårdare än min bästa vän. Varför inte enbart försöka behandla sig själv som om man vore sin egen bästa vän?

 

You owe yourself the love that you so freely give to other people.

– Anonymous

 

Hur uttrycker du din sanning till andra? Vad är sant för dig?

Faktum är att jag under större delen av mitt liv ofta varit rädd för att uttrycka min sanning, i stort som smått. Rädd för hur den ska mottas, för att den ska ogillas av omgivningen och för att inte bli omtyckt om jag uttrycker den. Och framförallt rädd för att den ska såra någon. Därför har jag många gånger tryckt ner min sanning, hållit tillbaka den eller bara berättat halva sanningen. Jag har sagt och till och med levt som det ‘förväntats’ av mig. Tills det inte var hållbart längre.

Jag började successivt uttrycka min sanning allt mer. Största vändpunkten kom i samband med utmattning, då insikten att jag inte levde mitt liv sjönk in. Jag sa upp mig från jobbet, vi sålde vårt hus och flyttade. Galet läskigt, men samtidigt otroligt frigörande! Nu renoverar vi ett torp i skogen och jobbar på att närma oss vår sanning – ett enklare liv, nära och i samklang med naturen. Där vi i största möjliga mån styr vad vi lägger tiden på själva. (Har skrivit en del om detta tidigare här på bloggen)

Nu tränar jag på att bli mer sann mot mig själv och andra i vardagen. Jag fick en fråga igår av en person i min närhet, om jag ville följa med på en grej. Jag kände verkligen inte alls för det! I vanliga fall skulle jag antingen följt med iallafall (för att inte såra den andra) eller hittat på en ursäkt varför jag inte kunde. Men igår sa jag som det var ‘Jag känner inte riktigt för det, men det var jättegulligt att du frågade! En annan gång kanske’. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mig var det ett jättestort steg. Hen blev inte arg och jag överlevde trots att det var läskigt.

 

 

Vad har du för relation till din kropp? Dömer du din kropp?

Aj, aj aj… Min relation till kroppen har varit komplicerad och ohälsosam under många år. Från smärre ätstörningar i tonåren, till att successivt må allt bättre – mycket tack vare yogan och meditationen. Jag har som sagt alltid haft väldigt höga krav på mig själv och kan vara extremt självkritisk, men jobbar sedan en tid tillbaka extra hårt på att sänka kraven och bli snällare mot mig själv. Det underlättar verkligen att ha en viss distans till sina tankar, att inte tro på allt man tänker. Jag påminner mig själv dagligen om det; alla tankar är inte sanna.

En annan sak som kan hjälpa är att fokusera på allt kroppen kan göra, istället för hur den ser ut. Jag är tacksam för att jag har en kropp som fungerar, för att jag har två armar och två ben, bra syn och hörsel. För alla saker som min kropp fixar och klarar av! Det är så lätt att ta såna saker för givet, men det är ingen självklarhet. Ibland ‘krånglar’ kroppen och många gånger med full rätt. Det säger sig egentligen självt att det inte fungerar i längden att äta dåligt, slarva med sömn och träning eller konstant stressa, utan att kroppen säger ifrån. Jag vill ta hand om min kropp! Ett första steg är att ge den rätt bränsle (mat), för vi skulle ju aldrig tanka en dieselbil med bensin eller hur?

 

 

Vad är du tacksam över i ditt liv?

Jag har i princip börjat varje morgon i flera års tid med att skriva ned saker som jag är tacksam för. Det kan vara stort som smått, många eller några få saker. Det spelar egentligen inte så stor roll, det fina är att vi ALLTID har något att vara tacksamma för! ♥ Den insikten har verkligen förändrat mitt liv. Det är så lätt att fastna i negativa tankar och vardagens problem, att vi liksom glömmer bort allt det där som är bra och härligt. Det är också lätt hänt att vi tar saker och ting för givet. Så var det åtminstone för mig tidigare.

Genom att börja dagen med att fokusera på sånt jag är tacksam för har jag blivit mycket gladare och mer ödmjuk. Att varje dag skriva ned ett par saker som man är tacksam för, kan verka simpelt, men kan verkligen göra stor skillnad!

Idag är jag tacksam för yogan och meditationen – för alla fina stunder och insikter de gett mig. Jag är tacksam för livet, för all kärlek, för frihet och flow. Jag är tacksam för nära och kära, att ha hälsan och att vi har det så bra här i Sverige. För alla vackra men också tuffa stunder, som lett till den plats jag står idag. För promenader i naturen, fågelkvitter, frisk luft och solens värmande strålar. För en god kopp té, inspirerande böcker, musik och poddar. Jag har massor att vara tacksam för ♥

 

Det var alla tio frågor! Fundera som sagt gärna över dina egna svar på dessa. Kanske är det dags för att förändra något? Eller att uttrycka lite mer tacksamhet i vardagen?

Jag tänkte faktiskt avsluta detta inlägg med att dela med mig av en bild ‘bakom kulisserna’. Så här såg jag ut när jag kom hem efter att fotograferat bilderna ovan:

Hahaha, blöt var bara förnamnet!

Jag önskar alla en riktigt fin dag. KRAM på er! ♥

 

Relaterade inlägg:

Att hoppa av ekorrhjulet

Utmattning & vägen tillbaka

Den osminkade sanningen

 

Kommentarer
Dela gärna:

En perfektionists bekännelser

Jag vill bara kort börja det här inlägget med att förtydliga en sak gällande föregående inlägg, om mat och kost: Jag lägger ingen värdering i vad någon annan äter! Jag åt själv kött de drygt 20 första åren av mitt liv, så jag dömer ingen.

Eftersom jag vill att andra ska acceptera och respektera mitt val, måste jag självklart även acceptera och respektera deras. Med det sagt, är jag övertygad om att de allra flesta skulle må bra av att äta mer grönt, men det är som sagt upp till var och en.

Det här gäller egentligen generellt för den här bloggen, jag är aldrig ute efter att säga vad som är rätt eller fel. Jag vill kort och gott dela med mig av tankar, av tips och idéer som jag funnit värdefulla och intressanta – kanske kan de även inspirera även dig ♥️

Men nu drar vi igång det här inlägget, som ska handla om…. perfektionism! Japp, jag är faktiskt något av en specialist på området – eftersom jag själv på gott och ont är en. För att ge er ett litet smakprov, kommer här en lista med fem ganska komiska tecken på att du eventuellt är perfektionistisk. (Ja, jag gör samtliga saker nedan och började själv asgarva när jag skrev listan)

– Du kommer på dig själv med att springa runt som en skållad iller hemma för att var sak måste vara på sin plats. Du kan nämligen varken fokusera eller koppla av, när det är rörigt omkring dig.

– Du har fler gånger än du någonsin skulle erkänna, renskrivit dina ‘att göra’- och ‘kom ihåg’-listor, av den anledningen att du knappt klarar av att se din egen handstil när du skrivit något fort och slarvigt.

– Du är en riktig språkpolis och dina ögon dras direkt (som två supermagneter) till felstavade ord.

– Ibland blir du trött och frustrerad på dig själv för att du lägger ned orimligt mycket tid på saker, men samtidigt kan du inte förmå dig själv att sluta förrän det är bra nog (perfekt).

– Du kontrolläser och finjusterar samtliga blogginlägg typ 15 gånger, innan du publicerar dem.

Även om ovanstående punkter är ganska komiska, finns det också en mörkare sida av att vara perfektionistisk (ärligt talat kan det vara något av en förbannelse ibland!). När vi strävar efter att allt vi gör ska vara perfekt, är det nämligen lätt hänt att vi pressar oss själva för hårt. Det resulterar också ofta i en känsla av att inte räcka till, att aldrig vara eller prestera bra nog. Och det spelar ingen roll vad omgivningen tycker eller säger, allt annat än perfektion är nämligen oacceptabelt i en perfektionists värld.

Problemet är bara att perfektion i de allra flesta fall är ouppnåeligt – om då allt som är mindre än perfektion inte duger, kommer vi aldrig bli nöjda! Rent krasst dömer vi då oss själva till ständiga ”misslyckanden” och otillfredsställelse. Det låter ju inte så lockande, eller hur? Jag har under många år jobbat på att sänka mina krav på mig själv, att bli mindre perfektionistisk. Ärligt talat är det inte lätt (snarare jäkligt svårt!) och det är något jag fortfarande får jobba hårt med. På vissa områden är det enklare att sänka kraven, på andra är det betydligt kämpigare.

Jag tror att de allra flesta människor har en ‘inre kritiker’, som ständigt kommenterar och värderar allt vi säger och gör. Den här kritikern är inte att leka med, i synnerhet inte om du är perfektionist! Jösses vad hen tjatar och ältar ibland, snacka om turbulens i huvudkontoret. Därför tror jag verkligen att det är guld värt att hitta metoder som kan stilla tankarna och skapa lite distans till allt det där tjattrandet i huvudet. Det är här yogan och meditationen kommer in i mitt liv. Genom att lägga fokus på olika kroppsförnimmelser och andningen, får sinnet en välförtjänt paus.

Det fina är att yogan och meditationen inte enbart hjälper för stunden, successivt påverkar det oss allt mer även i vardagen. Har du ännu inte testat, kan jag varmt rekommendera att du gör det. Sedan kanske yoga och meditation inte passar alla, det är okej, det viktigaste är att hitta sin egen grej. En promenad, att måla eller vistas i naturen kanske passar dig bättre?

Jag vill dela med mig av några råd som jag fått ta del av och funnit värdefulla. Förhoppningsvis kan de även inspirera dig!

Tro inte på allt du tänker. Det är nämligen inte säkert att alla dina tankar är sanna. Påståendet kan verka lite märkligt vid första anblick, men insikten kan verkligen göra stor skillnad. Det skapar en sund distans till alla tankar. (Tack Björn Natthiko Lindeblad)

– Byt ut tankar som ‘jag är misslyckad/jag har misslyckats’ till ‘jag har inte lärt mig än’. Eller ännu hellre – ‘jag håller på att lära mig’. Det tar bort prestationskrav och strävan efter perfektion – vilket gör det betydligt roligare (och enklare) att våga testa nya saker. (Tack Kjell Enhager)

– Något som många gånger kan hjälpa är humor – det ger självdistans och gör dessutom livet betydligt roligare.

– Det är ganska vanligt att vi får höra att vi ska lära sig säga nej. Det gäller faktiskt även till sig själv! Många människor ställer nämligen orimligt höga krav på sig själva, mycket högre krav än de ställer på andra. Öva därför på att säga nej till dig själv ibland. (Tack Stefan Ekberg)

– Om du är perfektionist och vill släppa lite på kraven: tillåt dig själv att lägga ner den tid och energi du vill på de saker du verkligen tycker är kul! Sänk kraven för resterande grejer och gör dem bara så att de är ‘good enough’. Är du osäker på vad som är ‘bra nog’, fråga en person i din omgivning som du litar på.

 

”We were born to be real, not perfect”

 

Önskar alla en riktigt fin vecka! Kram på er ♥

 

 

Relaterade inlägg:

Utmattning & vägen tillbaka
Den osminkade sanningen
Förändring & mentalt bagage

 

Kommentarer

 

Dela gärna:

Meningsfullhet & lycka

Något som jag funderat mycket kring på sista tiden är meningsfullhet. Jag tror att det är nyckeln till många områden, kanske rent av till det de allra flesta av oss eftersträvar – nämligen ett lyckligt liv.

Men vad är meningsfullhet? Många förväxlar det med tillfredsställelse eftersom de påminner om varandra, men de är inte samma sak. Tillfreddsställelse är en tillfällig känsla, som oftast uppnås med hjälp av yttre saker. Meningsfullhet däremot är betydligt djupare och mer varaktigt, det är inte kopplat till materiella ting. Att kunna skilja dem åt är verkligen avgörande, eftersom vi annars risker att söka efter lycka och mening på fel ställe (och därmed inte hitta det vi söker).

De allra flesta får en kick och känner tillfredsställelse när de precis köpt något; det kan vara en ny tröja, en mobil, inredning eller vad som helst. Men oavsett vad det är, så lägger sig tillfredsställelsen snabbt och vi börjar snart sukta efter nya saker – i hopp om fler kickar och yttre bekräftelse. Det är faktiskt fullt möjligt att dämpa ‘jobbiga’ känslor som sorg eller meningslöshet, med något som ger oss tillfredsställelse – åtminstone för stunden. Vissa shoppar, andra byter ständigt partner och några missbrukar mat eller alkohol.

Det finns en väl utbredd myt – att lyckad är detsamma som lycklig. Denna åtföljs av en snäv mall som definierar kriterierna för att vara just lyckad och framgångsrik. Vi tror att vi ska bli lyckliga bara vi har den perfekta kroppen, en fräsig sportbil, den kompletta garderoben och ett stort belopp på bankkontot – och det är precis vad marknaden vill att vi ska tro! Problemet är bara att känslan av otillfredsställelse som många av oss bär på alltid kommer inifrån, och därför inte kan lösas med något yttre substitut.

 

”Trying to be happy by accumulating possessions is like trying to satisfy hunger by taping sandwiches all over your body.”

– George Carlin

 

Vi försöker kort och gott fylla våra inre behov med ytliga och materiella saker. Men om du är lycklig eller inte, beror inte på hur du ser ut, vad du äger, hur framgångsrik du är, eller några andra yttre faktorer. Det finns många framgångsrika och förmögna människor som är olyckliga. Samtidigt finns det de som till synes lever väldigt enkelt och ändå är lyckliga. De yttre faktorerna är inte avgörande, verklig lycka är oberoende av dem.

Yttre faktorer omfattar inte bara materiella ting, utan allt utanför oss själva – det vill även säga andra människor. Det spelar det ingen roll om en annan människa gör allt som står i deras makt för att vi ska bli lyckliga, så länge vi inte känner oss värdiga det. Vi behöver alltså finna en inre övertygelse om att vi är värda bra saker (och då syftar jag inte på prylar). För att nå dit måste vi först inse vårt eget värde och att det inte baseras på yttre faktorer. Så länge vi inte ser vårt eget värde, kan ingen/inget annat kompensera för det och vi förblir olyckliga.

 

”It’s not easy to find happiness in ourselves and it’s not possible to find it elsewhere.”

– Agnes Repplier

 

Som jag varit inne på tidigare är det många av oss som omedvetet söker efter lyckan på fel ställen. Jag tror genuint inte att det finns någon som vill vara olycklig, men det är lätt att göra en tankevurpa. Istället för att fundera över vad som gör oss lyckliga, fokuserar vi ofta på att hitta anledningar till varför vi är olyckliga. Då blir svaret ofta yttre omständigheter som dålig ekonomi, övervikt, trassliga relationer eller ett hektiskt jobb. Men frågan ”varför är jag inte lycklig?” är felställd, och ställer vi fel fråga får vi också fel svar. Om vi istället frågar oss ”vad gör mig lycklig?” skiftar vi automatiskt fokus från yttre faktorer till inre.

När vi känner en djup mening med det vi gör, slipper vi jaga yttre bekräftelse. Då upplever vi ofta även andra känslor som till exempel tacksamhet och tillit – vilka är fundamentala för lycka.

 

”Money is numbers and numbers never ends. If it takes money to be happy, your search for happiness never ends.”

– Bob Marley

 

Inledningsvis ställde jag frågan ”vad är meningsfullhet?” och det kan såklart variera mellan olika personer, men till stor del handlar det om saker som ger ett långsiktigt och genuint värde. Det kan till exempel vara att:

– spendera tid på sånt som gör dig riktigt glad
– sprida glädje omkring sig
– acceptera sig själv
– vara tillåtande och flexibel
– uttrycka tacksamhet
– inte kritisera och döma
– vårda nära relationer
– visa uppskattning och berömma
– förlåta sig själv och andra
– utvecklas och lära sig nya saker
– ta sig tid för stillhet/att ‘bara vara’
– ha ett öppet sinne
– uppleva kärlek
– leva efter sina värderingar

Det finns såklart fler saker, att ‘vistas i naturen’ är till exempel en viktig punkt för mig.

Slutligen vill jag dela med mig av några tankar och tips som jag tagit del av under åren:

Eftertanke: Fundera över vad som känns meningsfullt för just dig. Vilka utav ovanstående punkter tycker du är viktiga? Och hur kan du integrera dem mer i ditt liv?

Tacksamhet: Tänk på (eller skriv helst ned) minst tre saker varje kväll innan du ska sova, som du är tacksam för. Du kan förstås göra det när som helst under dagen, men det underlättar att göra det ungefär vid samma tid varje dag för få rutin på det. Att träna hjärnan på att fokusera på tacksamhet har förvånansvärt stor (positiv) påverkan. Det kan verkligen skifta riktningen i livet! Vi har alltid något att vara tacksamma för, det kan vara stort som smått.

Stanna upp: Ibland behöver vi ta en paus i vår ständiga strävan mot ett mål eller framtiden, kort och gott för att vänta in lyckan. Ofta infinner den sig nämligen när vi släpper taget om allt, och bara är helt och fullt närvarande i stunden.

 

”The meaning of life is to give life meaning”

 

Önskar alla en riktigt fin vecka, ta hand om er. Kramar ♥

 

 

Relaterade inlägg:

Den osminkade sanningen

Tiden är inne

 

Kommentarer
Dela gärna:

Förändring & mentalt bagage

Allt förändras över tid, så även människor. Troligen är du inte samma person nu, som du var för ett, fem eller tio år sedan. Nya upplevelser och erfarenheter formar oss alla genom livet, vi växer och utvecklas. Förändring är naturligt, men inte alltid lätt.

 

”The only thing that is constant is change.”

– Heraclitus

 

Ordet förändring har ofta en ganska negativ klang, det är liksom lite obekvämt och jobbigt. Många är rädda för just förändring, troligen för att nya och okända saker upplevs som lite otäckt – samtidigt som det vi är vana vid, är tryggt och bekvämt. Men förändring är många gånger bra! Tänk om hela livet såg likadant ut, jösses vad tråkigt. Och om du inte gillar ditt liv, ditt sätt att vara eller olika omständigheter – är ju nyckeln just förändring.

Personligen tycker jag att en av de svåraste sakerna med att förändras, är att möta de människor som kände ditt ‘gamla jag’. De förväntar sig ofta att du ska vara på ett visst sätt, så som ”du alltid varit”. I såna situationer är det lätt att falla in i gamla hjulspår, åtminstone för stunden. Det behöver kanske inte vara ett problem, men det kan leda till något av en inre konflikt – i synnerhet om du inte riktigt trivs med den du varit tidigare. Det kan ju faktiskt vara så att personen du trodde du var i alla år, inte alls var du. Kanske har du inte vågar visa ditt sanna jag? Eller så kanske du inte ens vetat vem du verkligen är förrän nu?

 

”Isn’t it funny how day by day nothing changes, but when you look back, everything is different..”

– C.S. Lewis

 

Det är lätt att fastna i det som varit. Att älta saker som hänt; ”om jag bara hade gjort så här istället…” eller ”tänk om…”, men det är inte konstruktivt. Alexander Bard sa en klok sak i en podd för en tid sedan, ”Det som har hänt har hänt. PUNKT.” Det är viktigt att sätta just en punkt på slutet och inte ett kommatecken. Bard menade att eftersom vi inte kan förändra det förflutna, finns det heller ingen anledning att gräva ner sig i det som varit. Att fokusera på nuet och navigera klokt framöver är både betydligt mer viktigt och intressant.

Det här med ånger då? Det är ju något som ofta är kopplat till just ältande av det förflutna. Även här hade Bard väldigt kloka tankar; För det första måste vi inse att alla gör misstag (även du och jag) det är en del av att vara människa. Det är dessutom genom våra ‘misstag’ (som snarare är lärdomar) som vi växer och utvecklas.

Ånger hänger ihop med att förändras. Saker som vi gjorde för ett, fem eller tio år sedan, skulle vi troligen gjort annorlunda idag. Den insikten finner åtminstone jag trösterik. Det finns ingen anledning att klanka ned på sig själv för gamla ‘misstag’, vi var en annan person då och saknade de erfarenheter vi har nu. Vi kan inte få saker ogjorda, men vi kan ta lärdom av dem. Acceptera, förlåt dig själv och gå vidare.

”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”

– Ian Maclaren

 

Något som kan vara lite klurig, är att det oftast inte går att se vad en annan människa har för bagage – men vi bär alla på en ryggsäck full av erfarenheter. Ju närmre relation vi har till någon, ju mer vet vi generellt om vad personen bär med sig. Men oavsett hur nära vi står varandra, är det omöjligt att veta allt. Därför kan vi aldrig helt förstå, eller ha full insikt i, varför någon agerar på ett visst sätt eller vad hen har gått igenom. Av samma anledning har vi heller aldrig rätt att döma en annan människa.

Det är lätt att kritisera någon annans sätt att vara eller agera. Tidigare kunde jag komma på mig själv med att tänka ‘jag önskar att hon var mer si eller att han gjorde mer så’ – tills jag insåg att problemet ofta låg hos mig själv. Vi har aldrig rätt att ändra på en annan människa. Det enda vi kan förändra är oss själva och vårt förhållningssätt.

Om jag blir provocerad av något som någon säger eller gör, försöker jag stanna upp och fråga mig själv varför. Det är verkligen inte lätt alla gånger, men när jag gör det, inser jag ofta att händelsen triggat något inom mig som jag inte är bekväm med. Då kan jag antingen ta ut min frustration på/försöka ändra den andra personen, eller så kan jag handskas med det verkliga problemet – alternativ två är helt klart mest schysst och konstruktivt. (Med det sagt menar jag inte att man ska acceptera vad som helst eller ta på sig någon annans problem) Men världen skulle vara en ljusare plats om vi alla var lite mer ödmjuka, mindre dömande och såg vår egen del mer objektivt.

Yogan är en av de saker som förändrat mig mest, på många olika plan. För de som inte själva utövar yoga själva kanske det här kan verka märkligt, det är svårt att förstå effekterna om man inte själv tagit del av dem. Men yoga är så mycket mer än de fysiska positionerna – det är ett fantastiskt verktyg för personlig utveckling, rent av en livsstil. Därför påverkas inte bara kroppen utan även sinnet och de mentala delarna.

Yogan har bland annat förändrat mitt förhållningssätt till mig själv och andra. Tidigare har jag varit extremt självkritisk, haft dåligt självförtroende och självkänsla. Jag har inte känt att jag räcker till eller duger som jag är – ‘jag är inte smart, snygg eller duktig nog’. Yogan har hjälpt mig att successivt acceptera mig själv som jag är, med alla fel och brister. Att omfamna hela mig själv, både bra och dåliga sidor. (Vissa dagar är det lättare, andra är det svårare)

Jag vet att det låter klyschigt att ‘du måste tycka om dig själv för att kunna tycka om någon annan’, men det är verkligen så. Tidigare kunde jag förstå det med intellektet, men det är en helt annan sak att förstå det med hjärtat, att verkligen känna det. När man accepterar sina egna fel och brister, blir det också lättare att acceptera andras. Ingen är perfekt och det är inte heller något att eftersträva. I ärlighetens namn är det perfekta ganska tråkigt och nästan lite otäckt, medan unika drag och egenheter är bra mycket mer intressant och vackert.

Vi behöver verkligen sluta med att jämföra både oss själva och andra, med varandra. Jämförelsen blir inte rättvis, av den anledning att vi alla har olika bagage och förutsättningar. Den enda vi möjligen kan jämföra oss med, är oss själva – och då bör det vara i syfte att lyfta och peppa, snarare än att sänka.

 

Stort tack för alla fina kommentarer på tidigare inlägg!

Kram på er ♥

 

 

Kommentarer
Dela gärna:

Att välja frihet

En kväll för några veckor sedan satt jag vid köksbordet och var väldigt inne i det jag höll på med. Efter en stund började jag bli trött och sneglade på klockan, det var hög tid att gå och lägga sig. Sedan tittade jag hastigt ut genom fönstret och tappade andan totalt – utanför var landskapet som förbytt! Det är väldigt vackert i vanliga fall, men nu var det magiskt. Dimman dansade över landskapet, himlen skiftade i otroliga färger och solen var på väg ned.

Min trötthet var som bortblåst, plötslig var jag hur pigg som helst och mitt inre fullkomligt bubblade av lycka och förundran. Gå och lägga sig? HA! Inte en chans! Snabbt som attan bytte jag kläder och slängde kameran över axeln och gick ut.

Det beslutet ångrade jag inte en sekund! Alltså åh, vilken kväll och natt jag fick ♥

Jag är egentligen den mindre spontana typen, som gillar att planera och ha läget under kontroll. Men på sista tiden har jag börjat släppa taget allt mer och bara… improvisera! Visserligen med någon form av skräckblandad förtjusning, men ändå.

Det är lite som att jag har två små figurer som sitter på vardera axel (tänk en tecknad serie, där huvudpersonen har en liten djävul på ena axeln och en ängel på den andra). Fast istället för en ängel och en djävul, så har jag på ena axeln en brysk tant med glasögonen långt ut på nästippen och på den andra en plirande busunge med slangbella. Hittills har jag i princip bara lyssnat på tanten (fröken duktig, ambitiös och plikttrogen) men på sista tiden har busungen fått ta allt mer plats – trots tantens högljudda protester. Och jag gillar’t, haha!

Jag tror att jag (och många med mig) mår bra av att släppa taget lite ibland. Att strunta i alla måsten och borden, och göra något som vi tycker om istället! Ingen har, såvitt jag vet iallafall, dött av lite dammråttor. Disken, tvätten och alla andra ‘måsten’ kan vänta – det gör däremot inte en solnedgång eller dimma till exempel.

 

”When I let go of what I am, I become what I might be”

– Lao Tzu

 

Jag älskar att ha naturen precis utanför dörren, och friheten att kunna slänga kameran över axeln och gå ut – trots att det är dags att sova.

 

”The secret of happiness is freedom, the secret of freedom is courage”

– Carrie Jones

 

Har jag nämnt att jag är lite mörkrädd förresten? Eller ja, jag är åtminstone inte helt bekväm med att vara ute själv när det skymmer. Men helt plötsligt insåg jag att det hade blivit ganska ordentligt mörkt. Jag hade varit så fokuserad på att fotografera och njuta av allt det vackra, att jag helt missat att kvällen successivt övergått till natt.

Mörker i kombination med dimma, fullmåne och en massa skällande rådjur, är inte optimalt när du är ensam i naturen och är mörkrädd kan jag säga, haha! Men det gick bra, det är nyttigt att utmana sina rädslor ibland.

Under natten insåg jag också att jag vill lära mig mer om fotografering och kamerans olika inställningar. Jag kunde nämligen inte fotografera den finaste vyn under hela kvällen; när månen speglade sig i en liten sjö och dimman svepte över landskapet i bakgrunden. Det var verkligen magiskt vackert. Men kameran tyckte att det var för mörkt (läs: jag fick inte till inställningarna) och den vägrade helt sonika ta en bild, hur många gånger jag än tryckte på utlösaren. Jag vill verkligen inte vara med om det igen – men det var bra för motivationen.

När jag kom hem var jag jätteblöt långt upp på låren, efter att gått hem i högt gräs. Jag somnade med benen sönderbrända av brännässlor, men med ett stort leende på läpparna – tacksam och glad över att jag släppt alla måsten och borden och gett mig ut.

När en lågmäld röst inom dig viskar något, lyssna – det är ditt hjärta som har ett budskap till dig ♥

 

 

Kommentarer
Dela gärna:

5 inspirerande poddar

På sista tiden har jag blivit väldigt förtjust i att lyssna på poddar! Perfekt när man vill tanka inspiration under pendling, promenader eller i samband med hushålls- och renoveringsarbete. Här kommer fem favoriter just nu, utan inbördes ordning.

 

1. Björn & Navid

En inspirerande podcast som lyfter existensiella frågor och ämnen, som lyssnarna önskat. Varje avsnitt har ett tema, exempelvis tvivel, intuition och döden. Bakom podden står Björn ‘Natthiko’ Lindeblad och Navid Modiri. Om någon inte känner till dessa herrar, så är Björn bland annat föreläsare, meditationslärare och har levt som buddhistmunk i 17 år, medan Navid är programledare, föreläsare och artist. De kompletterar verkligen varandra och bildar tillsammans en härlig duo. Podden är tankeväckande och full av insikter, värme, djup.

 

2. Klimatpodden

I denna podd intervjuar Ragnhild Larsson (journalist och storyteller) forskare, entreprenörer, aktivister och andra människor som engagerar sig för att minska klimatförändringarna. En mycket intressant podcast som troligen lyfter vår tids viktigaste ämne. I avsnitten varvas personliga resor med tips och idéer för en mer hållbar värld och livsstil. Som extra bonus har vackra musikstycken vävts in på ett par ställen i varje avsnitt. En podd som är klart värd att lyssna in.

 

3. Framgångspodden

Nej, det är nog ingen som har missat ‘Nordens största inspirationspodd’ med Alexander Pärleros (som är föreläsare och entreprenör). Men jösses vilka inspirerande människor han intervjuar! Mina favoritavsnitt är; Aron Andersson, Annelie Pompe, Lasse ‘Brandmannen’ Gustavsson, Henrik Fexeus, Björn Lindeblad, Mia Törnblom och Navid Modiri.

 

4. Andra sätt

En podcast som lyfter ämnen som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen downshifting, enkelhet och hållbarhet. Patrik Andersson (som driver bloggen downshift.se) intervjuar människor som på olika sätt bryter mot normer och lever ett alternativt liv. Väldigt spännande och inspirerande! Personligen är jag extra förtjust i avsnitt 01, 02, 06, 14, 15, 20, 22, 30, 31 och 33.

 

5. In your face with love

Podden som ger mig den där sparken i baken som jag så väl behöver ibland. Johannes Hansen (Sveriges främsta mentala rådgivare, föreläsare och författare av boken Fuck Your Fears) delar med sig av personliga reflektioner och påminner om att vi behöver utmana oss själva för att växa som människor. Peppande, inspirerande och delvis provocerande podd – med fokus på psykologi och ledarskap.

 

Där har ni dem, mina favoritpoddar just nu. Har du fler tips på bra podcasts? Lämna gärna en kommentar med dina favoriter! ♥

 

 

Kommentarer

 

Dela gärna:

Lev enklare

Lev enklare – det är något jag eftersträvat i många år nu, men det råkar också vara titeln på en av mina favoritböcker. Jag fann den en vårdag 2010, när jag strövade runt i en butik och plötsligt drogs till bokavdelningen. När jag lyfte ner den från hyllan visste jag direkt att jag var fast. Det kanske låter klyschigt, men boken förändrade mitt liv.

I efterhand har jag insett att den var ett utav mina allra första trevande steg mot att hitta en mer genuin riktning i livet, till att den ena puzzelbiten efter den andra så smått började falla på plats. Det var i Lev enklare som jag kom i kontakt med begreppen simple living, frivillig enkelhet och downshifting. Begrepp som i mångt och mycket förändrat (och numera även beskriver) min livsstil.

Boken är skriven av Giséla Linde och den kompletta titeln är Lev enklare – idéer för en hållbar livsstil. Den handlar om mycket utav det jag skriver om här på bloggen; att skala bort det onödiga, för att skapa mer utrymme för det som är viktigt i just ditt liv. Det är en bok med konkreta tips och övningar som kan hjälpa läsaren att hitta en livsstil som är hållbar, både på ett personligt och miljömässigt plan.

I boken uppmanar författarinnan till att göra medvetna val och till att prioritera hårt och personligt. Att släppa på måsten, borden, prylfixering och perfektionshets. Eller kort och gott att skaffa sig ett liv före döden.

 

Utdrag från boken:

” ”Allt är bra egentligen, men jag hinner liksom inte riktigt med.”

Var det du som sa det, eller var det jag? Det spelar ingen roll. För några sekunder värms vi båda av att vi inte är ensamma. Om både du och jag och alla vi känner är stressade och trötta, kan det inte var just vi som är odugliga. Då måste det finnas ett systemfel någonstans. Det är samhällets fel: kraven, tempot, perfektionshetsen, informationsskvalet. Men vänta. Du tänker väl inte slå dig till ro med den klena trösten? Du tänker väl inte nöja dig med att vara ett offer?”

Boken är otroligt välskriven. Giséla Linde lyckas med konststycket att avhandla viktiga frågor på ett inspirerande, lättsamt och bitvis mycket komiskt sätt. Skildringarna är träffsäkra och meningarna så välformulerade att jag nästan blir grön av avund, haha (eller imponerad och inspirerad kanske låter bättre).

Tack vare Lev enklare, fick jag även upp ögonen för ytterligare en bok som snabbt blev en favorit – nämligen Rensa i röran med feng shui av Karen Kingston. Har du ännu inte läst dessa böcker, kan jag varmt rekommendera dem. Perfekt läsning nu till sommaren!

Jag vill passa på att tacka för alla fina meddelanden och kommentarer som trillat in både här, på instagram och från andra håll – tack! Det värmer ska ni veta ♥ Har du en vän, nära eller kära som skulle tycka om mina inlägg? Tipsa dem gärna!

Framöver kommer jag berätta mer om bland annat simple living, frivillig enkelhet och downshifting.

Önskar alla en fin dag! Kramar ♥

 

 

Kommentarer
Dela gärna: