En röd tråd i livet – Hur yoga, kost & hållbar livsstil hänger ihop

En sak som jag tycker är väldigt spännande, är när man tittar bakåt i tiden och inser hur saker och ting hänger ihop. När det blir tydligt att diverse händelser och möten faktiskt är sammankopplade, trots att det inte alls kändes så i stunden.

På något sätt är det lite fint när man i backspegeln ser liksom en röd tråd, och kanske även att det fanns en mening med allt.

Ibland får jag frågor om min resa, och om hur allting började. Hur gör man egentligen för att lämna ekorrhjulet? Hur finner man modet att följa sina drömmar? Och hur tar man steget mot att leva enklare, mer medvetet och hållbart?

Svaret på dessa frågor, är att det inte finns ett svar – utan många. Och det handlar om att hitta sina egna svar, eftersom vi alla har olika resor att göra. Men med det sagt, kan man ju såklart inspireras av andra.

I det här inlägget tänkte jag berätta lite om min röda tråd – om några av de stegen och hur de hänger ihop.

Jag har funderat över vad som var det egentliga startskottet på min resa (mot ett enklare, lyckligare och mer hållbart liv) och kommit fram till att det är svårt att hitta en enskild händelse, eftersom det är så mycket som spelar in.

Men några av de viktigaste aspekterna har varit kosten, yogan och minimalismen. För mig hänger dessa saker ihop, och de har alla bidragit med en ökad medvetenhet.

Det var genom yogan som jag började att vända blicken mer inåt, och därmed blev allt mer medveten om vad som är viktigt för mig. Tack vare yogan förändrades också relationen till mig själv, till andra och världen i stort.

Jag insåg alltmer att status och materiell framgång inte alls behöver vara synonymt med lycka. Det blev allt tydligare att våra prylar många gånger äger oss, istället för tvärtom. Jag började läsa om minimalism och frivillig enkelhet, om downshifting och slow living – och det kändes bara så tilltalande och rätt.

Successivt rensade jag ut prylar och skalade bort överflödet, lite i taget. Känslan av lätthet och tillfredsställelse som följde, gav mig ny energi och livslust. Samtidigt blev jag alltmer medveten om hur vår (över)konsumtion påverkar såväl planeten som dess invånare. Därför blev jag mer och mer selektiv med vad jag valde att köpa, och konsumerade allt mindre.

Tack vare yogan ville jag ta bättre hand om både mig själv och planeten. Jag började välja ekologiska matvaror (trots studentekonomi på den tiden) och skar successivt ner på mängden kött. Efter ett antal år gick jag över helt till (lakto-ovo)vegetarisk kost, för att sedan successivt fasa ut ägg och mejeri-produkter med.

Det miljövänliga tänket integrerades även på andra områden: på alltifrån hud- och hårvårdsprodukter, till rengöring, kläder och materialval i stort. Det kändes liksom fel att fortsätta utsätta min kropp och moder jord för en massa onödiga (och skadliga) kemikalier.

Det häftiga är att samtidigt som yogan har bidragit till sundare mat- och konsumtionsvanor, så har dessa saker i sin tur bidragit till en djupare förståelse inom yogan. Alltså, ju mer jag har kunnat släppa taget om det materiella och samtidigt ätit en renare och mer hälsosam kost, ju djupare har jag också kunnat möta mig själv.

Jag tänker att min resa kan jämföras med en lök, och ju fler lager jag har skalat av, ju närmare har jag kommit kärnan.

Kanske kan även livet som sådant jämföras med en lök? Många lever i de yttre lagren, det är normen och det behöver inte vara något fel med det. Var och en gör som de vill. Men, de yttre lagren är just det – ytliga. Där ligger status, pengar och materiell framgång i fokus.

I de yttre lagren är det också vanligt att vi dövar smärta och andra jobbiga känslor med olika former av missbruk – oavsett om det gäller mat, alkohol, spel, tv-serier, shopping eller något annat. Här är vi för det mesta ganska (eller helt) avstängda från vår innersta kärna. Till stor del beror det på den västerländska kosten, men också vår livsstil såklart.

Förstå mig rätt, jag är inte ute efter att kritisera någon. Jag har bara noterat att vi är ganska många som, i allt materiellt överflöd, är tämligen fattiga själsligt. Jag kan förstå om det här kanske verkar flummigt, och det är okej i så fall. Jag är ödmjuk inför att var och en har sin egen resa att göra, och vi har kommit olika långt på den. ♥

Hursomhelst har det blivit väldigt tydligt för mig att kosten, yogan och minimalismen har varit viktiga verktyg och pusselbitar på min resa såhär långt. De har som sagt gjort det lättare för mig att vända blicken mer inåt, och därmed bidragit till en ökad medvetenhet. Det har i sin tur gjort det lättare att urskilja vad som är viktigt för mig och att göra val därefter, istället för att styras av normer och förväntningar.

Att utforska det inre och närma sig kärnan, har också varit djupt transformerande för mig. Det har öppnat upp dörrar och förmågor som jag aldrig kunnat drömma om, och jag är så tacksam för det.

…Jag vet att min resa bara har börjat, och jag är så peppad på att fortsätta utforskandet!

Nu är jag nyfiken på att höra vad ni har för tankar kring detta! Kan ni se en röd tråd genom era liv, eller kanske att saker och ting hänger ihop i ett större perspektiv? Upplever ni att faktorer som exempelvis kosten påverkar ert liv i övrigt? Brukar ni vända ert fokus inåt emellanåt, och i så fall hur? Lämna gärna en kommentar här nedan!

Hoppas ni har en fin helg allesammans! Ta hand om er. Kramar ♥

 

Relaterade inlägg:

Yoga, meditation & hållbar livsstil
Lev enklare
Att möta sina rädslor
Min resa mot ett mer hållbart liv – Del 1. Maten & kosten
Pengar, normer & frivillig enkelhet – hur präglade är våra värderingar?

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Trött på ideal, dieter och kroppshets

Är det någon mer än jag som är innerligt trött på alla ideal och dieter? Som lessnat på kroppshetsen? Jag inser att jag har varit så elak mot mig själv och min kropp genom åren. Jag har haft komplex, bantat, försökt förbättra och förbannat den ena kroppsdelen efter den andra.

”Varför måste just jag ha fräknar och liten byst? Usch, vad jag hatar min raka, stora näsa! Du är nog lite ’tjock’ ändå, inte tillräckligt vältränad. Varför har inte jag sådär perfekt hy, fri från finnar och celluliter?” 

Kritiken och de hårda orden har inte haft något slut. Och mina ögon fylls med tårar bara jag tänker på det. Varför är vi så elaka mot oss själva? Varför är det så svårt att uppskatta sig själv och sin kropp?

Matchande ålder och BMI – båda runt 15…
Det skiljer 7 år och någonstans mellan 10-14 kg på dessa bilder. Till vänster 2011 och till höger idag.

Varför letar vi efter fel och brister, snarare än att hylla och uppskatta det som är bra? Och varför anses egentligen vissa kroppar bättre eller finare än andra?

Är det inte hög tid att vara tacksam för allt det kroppen klarar av och gör för oss varje dag? För allt den uthärdar, och för att den fungerar? För att den bär oss genom livet?

Lyckan i att vara frisk och ha en fungerande kropp är underskattad. Det är ju fantastiskt att vi kan se, höra, känna, smaka och röra på oss!

Varför finns det förresten en massa kroppsideal? Och varför strävar så många av oss (medvetet och omedvetet) efter att nå dessa? Ärligt talat vore det ju sjukt tråkigt om alla såg precis likadana ut. Så varför kan vi inte bara hylla mångfalden och uppskatta att vi är olika?

De senaste åren har jag blivit lite bättre på att inte vara så hård mot mig själv. Jag har börjat acceptera och uppskatta min kropp mer. Men det är SVÅRT. Är inte det sjukt egentligen, att det är svårt att uppskatta sin kropp!? Varför är det så?

Eller är det kanske bara jag som tycker att det är svårt? Nej, min känsla säger mig att det är fler som tampas med liknande tankar… Men ärligt talat, varför går så många av oss omkring och känner att vi inte räcker till eller duger som vi är?

Ytterligare ett ideal jag är trött på: som kvinna förväntas du alltid le och se glad ut. Fuck it!

Det måste gått snett någonstans, för meningen med livet kan ju knappast vara att vi ska gå runt och ha ångest över våra kroppar? Eller att vi ska klanka ner på och bestraffa oss själva? Har det att göra med media och all reklam vi bombarderas med?

Vi kanske inte kan beskylla dem för allt, men jag tror att det är en starkt bidragande faktor. För en missnöjd människa är en bra konsument. Och det är ju vad mycket tycks handla om idag, eller hur? Att vi ska konsumera.

Vi är ilurade att vi kan shoppa oss till hälsa, skönhet och lycka. Är du trött? Köp dessa piller! Vill du bli snyggare? Köp denna kräm eller dessa kläder! Vill du bli lycklig? Se till att jobba häcken av dig, så kan du köpa en fin bil, vackert hus och allt det där andra du önskar dig!

Men frågan är om vi verkligen kan köpa hälsa, skönhet eller lycka? Jag menar inte att pengar är oviktiga. Ingen mår bra av att inte ha mat på bordet, tak över huvudet eller den grundläggande trygghet som en viss mängd pengar kan bidra med. Men vilken nivå är egentligen rimlig och lagom? Svaret kan såklart variera mellan olika personer, men vad jag är ute efter, är att var och en kanske kan försöka hitta sin egen nivå – snarare än att försöka uppnå någon form av norm eller ideal.

Men det var ett sidospår, för tanken med det här inlägget var ju främst att fokusera på kroppen, dieter och skönhetsideal. Som jag varit inne på tidigare här på bloggen, så har yogan varit en viktig pusselbit för mig. Den har bidragit med mer acceptans och kärlek, både gentemot mig själv och andra.

”Just because you don’t look like somebody who you think is attractive doesn’t mean you aren’t attractive. Flowers are pretty, but so are sunsets and they look nothing alike.”

– Unknown

Numera trivs jag med mina fräknar 

Jag har också insett att vi i första hand behöver förändra våra tankar och förhållningssätt – snarare än att åtgärda de fysiska ”bristerna”. Vi blir inte lyckligare eller mer nöjda för att vi går ner 3 kg, jo kanske för stunden, men sedan är vi snart missnöjda igen. Det finns liksom alltid något annat som ”behöver” fixas. Många av oss blir aldrig nöjda, vilket egentligen är ganska tragiskt.

Som ett exempel kan jag ju säga att jag mådde lika dåligt och var lika missnöjd på båda bilderna här ovan – alltså dels när jag var 15 och ohälsosamt smal, men också 2011 när jag var lite rundare. En stor del av vårt välmående sitter i huvudet och vad vi tänker om oss själva!

Det är främst tack vare yogan som jag mår bättre och är sundare än någonsin tidigare i mitt liv.

Som sagt upplever jag att min inre kritiker har mjuknat något, och att jag blivit snällare mot mig själv. Men vissa dagar är det lättare, och andra dagar har jag fortfarande lust att dra en sopsäck över huvudet… 🙊😂

Vad jag vill komma fram till är att jag skulle önska att vi alla kunde gräva ner stridsyxan gentemot oss själva. Att vi skippade alla dieter och träning med avsikten att förändra kroppen. Kan vi inte istället äta hälsosamt och motionera för att må bra? För att ta hand om oss själva?

Att välja en hälsosam och sund livsstil av kärlek till sig själv, blir så mycket härligare och sundare – än att göra något för att vi känner att vi måste eller borde.

Eller vad säger ni? Jag är så nyfiken på att höra vad ni tycker och tänker! Vad tror du är anledningen till att vi har en massa kroppsideal? Är det fler som tampas med en inre röst som är väldigt självkritisk ibland? Berätta gärna!

Förresten, vill du se/höra mer på temat? Då kan jag varmt rekommendera följande:
– Dokumentären Embrace som handlar om kroppsideal. Finns bland annat på Netflix.
– Avsnittet Kvinnan & idealet i tv-serien ’Den fantastiska historian med Berg & Meltzer’ som bland annat finns på Dplay.
Tjockisavsnittet i en Underbar podd, med Clara Lidström och Erica Dahlgren.

Ha en fin dag allesammans! Och ni, kan vi inte försöka lova att vara lite snällare mot kroppen och oss själva? Den (och vi) förtjänar verkligen det! ♥ Kram på er

 

Fler inlägg:

En perfektionists bekännelser
Yoga, meditation & hållbar livsstil
Tid för eftertanke
Högkänslig, introvert & extrovet

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Psykisk ohälsa & utmattning

För en tid sedan fick jag frågan om jag kunde skriva ett inlägg om utmattning och depression, om mina erfarenheter och var man kan börja nysta för att må bättre. På ett sätt kände jag mig lite tveksam, eftersom jag inte är någon expert på ämnet. Men sedan tänkte jag att man kanske inte måste vara det, för att få uttala sig? Psykisk ohälsa är ju en svår fråga, men samtidigt ett väldigt viktigt och aktuellt ämne – som behöver uppmärksammas. För faktum är att sedan 2014 är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige.

Jag har egentligen ingen direkt erfarenhet av depression eller psykisk ohälsa, annat än min egen utmattning. Därför känner jag inte riktigt att jag kan uttala mig om något annat än just det, min egen resa.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om utmattning samt pratat lite om det i ett podd-avsnitt. Därför tänkte jag inte gå in så mycket på bakgrunden nu, utan snarare fokusera på tiden från att jag blev sjukskriven fram till idag. Jag har också fått frågor kring om jag pratat med någon psykolog och/eller gått i någon form av terapi, så det kommer jag också berätta lite om. Dessutom vill jag dela med mig av några tankar och tips som jag plockat upp under resans gång och funnit värdefulla.

Allra först vill jag bara skriva att jag var (och är) lyckligt lottad på många sätt. Dels eftersom mina nära och kära fanns där och stöttade; de hjälpte mig och såg bland annat till att jag fick träffa en läkare när jag ’brutit ihop’. Jag hade också tur på det sättet att företaget som jag jobbade för hade en sjukvårdsförsäkring, vilket innebar att jag fick träffa en privatläkare. Personligen har jag inte så stor erfarenhet av sjukvården sedan tidigare men upplevde trots det, stor skillnad mellan att gå till en vanlig vårdcentral och en privat läkarmottagning.

Förstå mig rätt, jag är övertygad om att vårdcentralerna gör så gott de kan med de resurser de har. Men skillnaden var verkligen slående. Bara en sån sak som att ha en hel timmes tid (!) med en läkare som var närvarande och lugn, snarare än 10 hetsiga minuter med någon som uppenbart är stressad… Samtidigt hade jag turen att träffa en väldigt duktig läkare, vilket såklart också gör stor skillnad.

Hursomhelst blev jag till en början sjukskriven i två veckor för stressrelaterade symptom och ångest. När dessa veckor började gå mot sitt slut mådde jag fortfarande inte bättre, jag hade ingen energi eller ork och blev inte piggare trots att jag vilade och sov mycket. Jag var väldigt skör och till synes små och vardagliga saker, som tex att diska, kändes oöverkomliga. Dessutom upplevde jag en enorm frustrationJag var ju van vid att hålla ett högt tempo och att plötsligt inte orka göra någonting, var så oerhört frustrerande.

Jag pendlade mellan att känna mig emotionellt avstängd (likgiltig) och att vara ledsen, uppgiven och förtvivlad. Vid något tillfälle kom jag på mig själv med att sitta och klappa katten (som låg i mitt knä) och stirra rakt ut i rummet, i några timmars tid… När de inledande 14 dagarna av sjukskrivning närmade sig sitt slut, hade jag ett återbesök hos samma läkare. Jag blev sjukskriven ännu en tid, för utmattning. Sedan följde ytterligare ett antal återbesök där sjukskrivningen blev förlängd.

Under den här tiden åt jag Johannesört, som lindrar nedstämdhet och oro. På läkarens ordination (och tack vare sjukförsäkringen) fick jag också KBT i form av en webbtjänst. Varje vecka fick jag fylla i någon eller ett par enkäter relaterade till mitt mående, samt ta del av verktyg som används inom KBT:n. Det var också en psykolog kopplad till webbtjänsten, hon fungerade som ett bollplank och vi pratade vid några tillfällen över telefon. Dessutom hade jag möjlighet att prata och få en hel del stöttning utav läkaren.

Ni som har läst min blogg under en tid, vet ju att jag i samband med utmattningen sa upp mig från mitt jobb samt att jag och min man bestämde oss för att sälja vårt hus och flytta. Jag tror definitivt att de här sakerna gjorde stor skillnad och att de underlättade för mig. (Att inte behöva gå tillbaka till den livssituation som till stor del fått mig att må dåligt från början.)

Efter ett par månaders sjukskrivning kunde jag jobba 25 %, under den sista tiden av min anställning. Det var utmanande på många sätt, men samtidigt skönt att få ett ordentligt avslut.

Jag förstår att det kanske inte är ett alternativ (eller ens önskvärt) för alla att göra som jag gjorde och bara lämna allt, för att göra något helt annat. Men för mig kändes det rätt. Det blev ett väldigt tydligt uppbrott mot det gamla, mot det som varit. Och jag misstänker att livet sett väldigt annorlunda ut om jag istället varit kvar i mitt gamla liv… Det kanske låter som en flykt att bara släppa allt, men för mig handlade det aldrig om att fly – utan snarare om att försöka leva mer efter mina egna värderingar och drömmar.

Sedan var det ju inte så att jag mådde bra när jag började jobba 25 %, eller ens när jag slutade jobba ett par månader senare. Egentligen är det först nu (när ca 1,5 år gått) som jag i princip inte har några symptom kvar efter utmattningen. Men det är inte så länge sedan som jag inte fixade att köra bil några längre sträckor utan att stanna och pausa, eftersom jag inte orkade/klarade av att fokusera annars…

Jag har lagt märke till att jag tänker allt mindre på utmattningen. Att mitt fokus numera ligger på att försöka vara närvarande i stunden och att drömma om framtiden, snarare än att fundera över det som varit. Jag ser det som ett tecken på att jag allt mer lämnar utmattningen bakom mig, att jag mer eller mindre processat klart det hela.

Med det sagt, har jag ändå en känsla av att man kanske aldrig läker helt. Det kan liksom inte bli riktigt som det var innan, om ni förstår hur jag menar? Jag tänker att precis som när man skadar sig fysiskt, typ bryter foten, så kan man läka och bli helt återställd. Men det kan också vara så att den där brutna foten aldrig blir riktigt bra, att den värker eller gör sig påmind på olika sätt, i flera år efter skadan. Ibland känner man till och med av ”ärren” livet ut. Detsamma tror jag gäller utmattning och andra former av psykisk ohälsa.

Sedan finns det ju olika former av rehabilitering och saker som man kan göra för att träna upp styrkan och balansen i en bruten fot (när den väl har läkt). Men har kedjan en gång gått av, är det liksom inte säkert att den där trasiga länken återfår sin forna styrka. På samma sätt kan det vara så att stress och press är en öm eller känslig punkt för någon som varit utmattad.

Det kluriga är att hitta balansen mellan att fortsätta att utmana sig själv (inte låta den gamla skada hindra en) och att lyssna på kroppen (inte pressa den för hårt).

…Men nu har det blivit dags de där tankarna och tipsen som jag nämnde i början av inlägget.

5 saker att prioritera, för att minska risken för utmattning:

1. Sömn, återhämtning och vila (fysisk såväl som mental)
2. Bra kost – maten spelar oerhört stor roll för vårt välmående; se till att tanka kroppen med rätt drivmedel
3. Motion – kroppen är byggd för rörelse! välj en motions-/träningsform som du tycker om
4. Mental balans – yoga, meditation, mindfulness eller att vistats i naturen kan göra underverk
5. Feel good-aktiviteter – dvs saker du blir glad och mår bra av att göra: det kan tex vara en fritidsaktivitet eller att umgås med nära och kära

Det handlar egentligen om att se till att vi har balans på ’energi-kontot’ (eller allra helst att ligga på plus). Att vi ser till att göra saker som ger energi, så att vi orkar med de saker som tar energi (för tyvärr går det ju inte alltid att prioritera bort dessa helt).

…Det allra bästa är ju såklart om man kan undvika att hamna i utmattning, men kanske är skadan tyvärr redan skedd? Nedan följer några saker har jag funnit trösterika när det känts tufft.

5 trösterika insikter vid utmattning:

1. Utmattning är inte ett tecken på svaghet, utan snarare en indikation på att något är fel. Exempelvis att vi hållt för högt tempo för vårt eget bästa, och inte fått tillräckligt med återhämtning och vila.
2. Det är inte dig (oss) det är fel på, utan till stor del samhället vi lever i. Tempot och kraven är så höga att vi är många som blir sjuka.
3. Prövningar gör oss starkare – det kanske låter klyschigt, men det är verkligen så.
4. När man nått botten kan det omöjligen bli värre – bara bättre ♥
5. Ingenting varar för evigt (inte heller en utmattning)

5 tips för att må bättre:

1. Ta hjälp – man behöver inte klara allt själv!
2. Acceptans – den här punkten är svår, men ack så viktig. Det kan tex vara kämpigt att acceptera att man inte har den ork eller energi man önskar. Försök släppa självkritiken och alla föreställningar om hur du eller saker ’borde’ vara.
3. Lyssna på kroppen – kroppen sänder ut många varningssignaler innan man hamnar i utmattning, men vi är många som är ’duktiga på’ att ignorera dem. Börja lyssna till din kropp igen! Vad behöver den? Tillgodose dess behov.
4. Självkärlek – ännu en svår punkt, men du förtjänar verkligen kärlek och respekt! Inte minst av dig själv ♥ Om du har barn: försök se på dig själv med samma överseende och kärlek som du ser på dem. (Alternativt som du ser på någon annan du älskar.)
5. Vistas i naturen – den har en oerhört läkande kraft!

Utöver dessa saker, fungerar även de fem punkterna längre upp (de som kan minska risken för utmattning) inte enbart förebyggande, utan de kan också hjälpa till att läka.

Slutligen vill jag bara skriva att jag önskar att samhället såg annorlunda ut, att tempot var mer humant och att vi fäste mindre vikt vid statussymboler och fulltecknade almanackor. Att saker som välmående, familj och fritid värderades högre än ekonomiska intressen och konsumtion…

Utmattning är egentligen ett begrepp som inte ens borde finnas, och jag önskar verkligen att ingen behövde gå igenom dem. Samtidigt skulle jag inte vilja ändra mitt förflutna, jag är tacksam för resan som lett mig till den plats jag står idag. Och för alla insikter längs vägen ♥

…Lämna gärna en kommentar om du vill! Jag blir så glad varje gång någon tar sig tid att skriva några rader.

Ha en fin dag allesammans! Kram på er ♥

 

Relaterade inlägg:

Utmattning & vägen tillbaka
Att frigöra tid & leva mer balanserat
En perfektionists bekännelser 
Förändring & mentalt bagage

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Fjärilen som trodde att hon var en larv

För en tid sedan kom en tanke till mig, en insikt:
Jag har levt hela mitt liv som en gråbrun larv. Omedveten om det faktum, att jag i själva verket är en  f j ä r i l.
Det senaste året har jag dragit mig undan, för att förpuppas. Jag har samlat kraft och energi, för att transformeras. Det har har varit omvälvande och stundtals tungt. Men inne i puppan har jag känt styrkan i mina vingar växa sig allt starkare.
Dagen närmar sig, när jag ska breda ut mina färgglada  v i n g a r  och flyga. Snart är tiden inne ♥

Ovanstående text är såklart en metafor, en bildlig liknelse. Men det ligger mycket i den. Jag har på många sätt varit en grå mus – rädd för att sticka ut och vara annorlunda. Min önskan har fram tills ganska nyligen varit att smälta in och ’vara som alla andra’. Men jag är verkligen så less och trött på det. Kvar finns bara en enorm längtan efter att få vara mig själv.  A t t   f å   v a r a   p r e c i s   s o m   j a g   ä r.

Det är dags att släppa alla masker. Att skala av det ena lagret efter det andra, tills det enda som finns kvar är… kärnan, mitt sanna jag. Det är läskigt. Jösses vad läskigt det är! Men samtidigt känns det som att det är det enda rätta. Det finns inte längre någon annan väg att gå, ingen annan stig är längre ett alternativ.

Det kommer såklart att ta tid… Men som J.R.R Tolkien en gång så klokt sa:

”Little by little, one travels far.”

Jag har insett att många av de förändringar som skett inom mig (eller snarare de insikter som kommit upp till ytan) börjar synas allt mer även utvändigt. Det är ju inte så konstigt egentligen, ofta är det ju så att utsidan speglar insidan, och tvärtom. Åtminstone till viss del. Känner man sig trött, ser man ofta trött ut. Känner man sig glad, ser man glad ut, osv.

Rent konkret har jag lagt märke till några saker hos mig själv;

Jag dras allt mer till färger och mönster! Eller okej, det har jag väl egentligen alltid gjort, men jag har inte känt mig bekväm i alltför mönstrade eller färgglada kläder. (Återigen till stor del av rädsla för att sticka ut eller vara annorlunda.) Med det sagt, är jag fortfarande mer förtjust i naturnära färger och har svårt för ’neon-kulörer’.

En annan sak som jag lagt märke till, är min kroppshållning. Där har jag såklart yogan att tacka, men det har också handlat om brist på självförtroende. Tidigare drog jag ofta upp mina axlar (och fick därmed alltid frågan om jag fryser) men det har snarare handlat om osäkerhet. Att jag inte har velat ta plats. Jag märker att jag blivit mer rakryggad nu, att jag inte alls kryper ihop på samma sätt som tidigare.

Ja, det var ett par saker som jag tänkt på.
Sedan är det ju såklart inte alltid (eller alla) förändringar som syns utvändigt. För min del är det exempelvis bra mycket mer än min hållning och klädpreferenser som förändrats det senaste året.

Det är verkligen spännande det där med att växa och utvecklas! I synnerhet när vi finner modet att gå vår egen väg ♥

”Sometimes the smallest step in the right direction ends up being the biggest step of your life.”

– Emma Stone

Nu mina vänner, har jag bestämt mig för att lämna tryggheten och puppan.
D e t   ä r   ä n t l i g e n   d a g s   a t t   p r ö v a   v i n g a r n a  !   ♥

Vad har ni som läser för tankar kring att våga vara sig själv och att utvecklas? Har du önskemål på teman eller ämnen i kommande inlägg? Eller kanske några andra tankar eller funderingar som du vill dela med dig av? Lämna gärna en kommentar!

Önskar alla en riktigt fin kväll. Ta hand om er! Kramar ♥

 

Relaterade inlägg:

Förändring & mentalt bagage
Att möta sina rädslor
Den osminkade sanningen
Podd-debut

 

* Första bilden i detta inlägg är lånad från Pinterest

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Resumé 2017

Med bara några få dagar kvar av 2017 kan det vara skönt att göra någon form av mental avstämning. Att se tillbaka på året som gått, och kanske även justera riktningen inför kommande år? För mig har 2017 varit ett omtumlande år. Det har hänt otroligt mycket på många plan och mitt liv har tagit ganska stora vändningar. I detta inlägg tänkte jag dela med mig av en tillbakablick, med både toppar och dalar från det gångna året.

Januari

Året började ganska skakigt. Jag var fortfarande skör efter utmattningen och sjukskriven till 75 %. Januari var faktiskt den sista månaden jag jobbade, eftersom jag sagt upp mig tre månader tidigare. Det var också den månad då vi fixade med det allra sista inför försäljningen av vårt hus. Vi hade knappt bott där i två år, men hade under den tiden mer eller mindre hunnit med en totalrenovering.

Nu var vi dock redo att släppa taget om huset, om än med något blandade känslor. Två veckor efter fotograferingen, hade vi skrivit på papperna och huset var sålt. Vilken enorm lättnad!

Foto: Sebastian Hamark, Svensk Fastighetsförmedling

Under januari fyllde min man 30 år och vi anordnade ett överraskningskalas till honom. Det blev en väldigt lyckad dag ♥ Under denna månad bestämde jag mig även för att i princip uteslutande övergå till en vegansk kost. Årets första månad var alltså minst sagt händelserik!

Februari

Februari var som en lång, skön utandning – eller snarare en lättnadens suck. Jag fick möjlighet att landa lite efter allt som hänt under det senaste halvåret. Vi började förbereda inför flytten, sålde och gav bort de saker vi inte skulle ta med oss. Den grova rensningen hade vi klarat av sedan tidigare, men nu var det alltså dags att göra sig av med de saker som vi enbart behållt inför visningen. Vi packade flyttkartonger, sa upp abonnemang och knöt ihop lösa trådar. I slutet av månaden körde vi flyttlasset till min mans hemtrakter.

Mars

Under mars drog vi på allvar igång arbetet med vårt lilla torp. Vi tömde det på diverse bråte och påbörjade rivningen. Vi skalade av det ena lagret efter det andra, och insåg ganska snart att det var i dåligt skick. Men vi var entusiastiska och lyckligt ovetande om hur mycket arbete vi hade framför oss…

I takt med att ljuset och våren närmade sig, återfick jag sakta men säkert lite mer av min energi.

April

I början av april var det äntligen dags att överlämna huset och nycklarna till de nya ägarna! Det var oerhört skönt att få ett ordentligt avslut, att på allvar kunna släppa taget om det.

Vi fortsatte arbetet med torpet och firade påsk. Jag fixade med de allra sista bitarna för att kunna starta upp bloggen. Dessutom firade min man och jag två år som gifta, i slutet av april ♥

Foto: Alexandra Öhman, Alexandras Fotografier

Maj

Den femte maj publicerade jag det första inlägget på bloggen! Jag skrev också om minimalism, om att lämna ekorrhjulet samt om vikten av att stanna upp.

Under maj månad hade vi på allvar börjat inse vilken enorm renovering vi gett oss in på, och funderade på om vi tagit oss vatten över huvudet. Men vi bestämde oss för att kämpa vidare… Jag börjar nästan skratta när jag tänker på det såhär i efterhand, vi hade i själva verket fortfarande ingen aning om vad vi gett oss in på.

Juni

Under juni kom sommaren, värmen och grönskan på allvar! Jag spenderade massor av tid utomhus, i naturen ♥ På bloggen skrev jag bland annat om utmattningen, om att rensa bland prylarna och det viktiga inlägget om att tiden är inne.

Men sommar till trots, i mitten av juni deppar vi ihop ordentligt över renoveringen och dess omfattning. Vi överväger på allvar andra alternativ, men bestämmer oss till slut (ännu en gång) för att jobba vidare med torpet.

Juli

Under juli förundras jag över alla magiska kvällar, när dimman dansar över landskapet. Jag spenderar otaliga timmar utomhus med kameran och njuter av varenda sekund – dimman fullkomligt trollbinder mig.

Jag skriver bland annat om meningsfullhet & lycka, om förändring & mentalt bagage men också om att välja frihet. Under juli tar jag mig också äntligen i kragen och kompletterar yogan med ren meditation – något jag längtat efter länge.

Augusti

Under augusti deltar jag i Josefine Bengtssons fantastiska yogautmaning. I samband med det skriver jag om de frågor vi dagligen reflekterar kring under dessa två veckor, i inlägget tid för eftertanke.

Vid den här tiden njuter jag också till fullo av att kunna hämta mycket av den mat vi äter, direkt ur landet och svärföräldrarnas växthus ♥

Vi fortsätter arbetet med torpet, och fäller bland annat ett gäng träd som ska ersätta en del av det timmer som är i dåligt skick.

Här någonstans börjar jag också så smått inse, att sommaren närmar sig sitt slut.

September

I september är hösten en faktum, dagarna blir allt kortare och våtare. Samtidigt som dimman allt oftare ligger tät.

Jag skriver bland annat om fördelarna med att bo på liten yta, om slow living och om att kemikalie- & plastbanta.

Vi gör ordentliga framsteg i torpet, samtidigt som jag njuter av att mitt inre lugn växer sig allt starkare.

Jag spenderar mycket tid på den plats jag trivs allra bäst – i naturen ♥

Oktober

Under oktober bestämmer jag mig för att gå en topprepskurs, efter att ha provat på (och fastnat för) en av min mans intressen – nämligen klättring. Jag berättar om min vardag, skriver om privatekonomi, samt om att hoppa av ekorrhjulet och att allt är möjligt.

November

Under november skulle jag ha deltagit i ett meditations-retreat, men blev sjuk bara någon dag innan det skulle dra igång. Jag påminner mig själv om att det inte alltid blir riktigt som man tänkt sig…

I november berättade jag bland annat om att 9 miljoner människor årligen dör av miljöföroreningar, men också om hållbar & hälsosam mat samt om tips för att spara pengar. Jag delade även med mig av mina tankar kring konsumtion, eller snarare realisation, i inlägget rea = skynda fynda?

Två av novembers höjdpunkter var att jag och min man firade fem år tillsammans, samt att jag fick mitt andra syskonbarn ♥

December

Det har hänt många spännande och roliga saker i december! (Lovar att berätta mer framöver) Dessutom har det blivit ovanligt mycket umgänge och framförallt fika; det har varit adventsfikor, födelsedagsfikor, julfikor och så några vanliga spontana fikor… Hahaha, vi får väl se om det gå att knäppa jeansen efter nyår! 😉

Under årets sista månad har jag bland annat skrivit om minimalism, om att möta sina rädslor, samt om att tid är det mest dyrbara vi har.

Som sagt så har 2017 verkligen varit ett händelserikt år för mig. Jag är otroligt tacksam för det här året, för alla upplevelser och erfarenheter. Framförallt för att jag fått möjligheten att landa och spendera så mycket tid i naturen, det är verkligen läkande ♥ Jag är tacksam för att jag kunnat läsa på och lära mig mer om saker som intresserar mig – och verkligen fördjupa mig i dessa ämnen. Jag har lärt mig massor under det här året! Framförallt, har jag lärt mig mycket om mig själv. 

Genom att vända blicken mer inåt, har insikten om att jag tidigare letat efter svaren på helt fel ställen nått mig.

Nu ser jag fram emot ett nytt spännande år och välkomnar 2018 med öppna armar. Om några dagar tänkte jag dela med mig av ett alternativ (eller komplement) till nyårslöften. Planen är att utmana mig själv till att leva mer hållbart under 2018, och fokusera på ett område/tema varje månad. Är ni sugna på att göra utmaningen tillsammans med mig? Jag hoppas det! ♥

Vad är det bästa som har hänt dig under 2017? Har du några mål eller nyårslöften inför 2018? Lämna gärna en kommentar! Det är så spännande att läsa vad ni tycker och tänker.

Förresten, har ni några synpunkter eller önskemål på inlägg eller något annat här på bloggen? Vill du se mer eller mindre av något? Är inläggen generellt sett lagom långa? Feedback mottages tacksamt!
Önskar alla en riktigt fin dag. Kram på er ♥

 

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥

Att hoppa av ekorrhjulet

Det finns otroligt mycket jag vill skriva om här. Jag har så många tankar och idéer jag vill dela med mig av, att det ärligt talat har varit svårt att veta var jag ska börja. Men det mest logiska är nog att berätta lite kort om min bakgrund, om var jag står idag och hur allt började. Från högskoletiden, till jobben, utmattningen och beslutet att lämna ekorrhjulet. Så här kommer den nu;

 

Min historia

Som den ambitiösa och duktiga flicka jag alltid varit, påbörjade jag en högskoleutbildning direkt efter gymnasiet. Tre år senare stod jag med mitt examensbevis i handen och kunde titulera mig byggnadsingenjör. Nu var jag närmare min barndomsdröm än någonsin – att jobba på ett arkitektkontor. Samma sommar (2013) flyttade Mange och jag ihop, efter att varit tillsammans i drygt ett halvår. Jag fick jobb på ett mindre byggföretag ett stenkast från lägenheten vi bodde i, och det mesta var nytt och spännande.

Samtidigt som livet flöt på hade både Mange och jag en vag känsla av att något fattades, var det verkligen såhär livet skulle se ut? Vardagarna var ju så skrämmande lika varandra. Samma sak dag in och dag ut, och dessutom i ett extremt högt tempo. Helgerna gick mest åt till att få veckorna att flyta på. Det kändes som att vi höll på att kvävas båda två. Under den här tiden började vi drömma om en enklare tillvaro på landet och intresserade oss allt mer för minimalism och frivillig enkelhet. Vi rensade successivt ut överflödiga prylar och sparade så mycket pengar vi kunde.

Vid årsskiftet 2014/2015 började vi febrilt leta efter ett hus på landet, eftersom vi bokstavligen klättrade på lägenhetsväggarna i stan. Under kommande vår fick jag mitt efterlängtade jobb på ett arkitektkontor, i samma veva som vi gifte oss och köpte hus. Visserligen låg huset inte riktigt så lantligt som vi önskat utan i ett mindre samhälle, men vi hade ju äntligen en egen trädgård och naturen fem minuter bort. Nu måste vi väl ändå kunna njuta mer av livet?

Efter några månader på fluffiga moln, kom vardagen så sakteliga tillbaka. Bättre på vissa plan, men med ännu högre tempo än tidigare – nu hade vi ju ett hus som skulle tas om hand och renoveras också. Jag var ofta själv i veckorna eftersom Mange veckopendlade till sitt arbete, och på mitt jobb var både arbetsbelastningen och tempot högt. Sommaren 2016 började vi tröttna rejält på Svensson-livet och bestämde oss för att försöka överge ekorrhjulet. Vi diskuterade och kom fram till hur vi vill leva vårt liv. Därefter tog vi fram en plan för att ta oss dit.

Vi hann dock inte så långt förrän det tog tvärstopp en höstdag. För mycket stress under en längre tid tog ut sin rätt och jag blev sjukskriven för utmattning. Extremt tungt och jobbigt på många plan. Men på något konstigt sätt, snabbade det också på hela processen mot vår dröm. Jag sa upp mig från mitt jobb och vi sålde vårt nyrenoverade hus. Det kanske inte låter så revolutionerande, men för mig var det inga lätta beslut. Ärligt talat var jag skiträdd! Samtidigt kände jag att det var det enda rätta.

Nu har det nästan gått ett halvår och mycket av min energi och livsglädje har återvänt efter utmattningen. Vi har börjat renovera ett litet torp i skogen. Drömmen är ett friare och enklare liv. Vi vill leva nära och i harmoni med naturen, och på sikt bli allt mer självförsörjande. Jag har tagit en paus från byggbranschen, på obestämd tid. Just nu är jag så himla tacksam för att vi har möjlighet att göra det här. Vår resa fram till idag har varit allt annat än spikrak, men den har bjudit på många fina stunder och viktiga lärdomar. Det bästa är nog trots allt att resan bara börjat och framförallt att riktningen äntligen känns genuin.

 

”Your heart knows the way. Run in that direction.”

– Rumi

 

Jag tror att det är lätt hänt att vi skjuter upp vår lycka, eller till och med livet, på framtiden. Att vi gör saker för att de förväntas av oss, snarare än för att vi verkligen själva vill. Kanske för att vi ”inte har tid” eller av rädsla för vad andra ska tycka och tänka. Men tid är egentligen det enda vi har – livet är tid, en kort stund här på jorden. Spendera den väl. Livet är här och nu ♥

 

 

Kommentarer
Gillade du det här inlägget? Dela det gärna med dina nära och kära! ♥