Är det inte lite spännande ändå hur vissa dagar eller stunder kan kännas fantastiska, ja nästintill magiska, för att sedan i nästa stund ha ersatts av något helt annat, något som inte alls upplevs som lika härligt och underbart?

Förstå mig rätt, självklart har livet både toppar och dalar. Men ibland fascineras jag bara över hur snabbt det kan svänga ifrån det ena till det andra. Jag misstänker att dessa skiftningar blir extra påtagliga för oss som är högkänsliga. Samtidigt tänker jag ibland att jag borde ha vant mig vid dessa skarpa kontraster efter drygt 26 år i detta liv, men icke!

Ibland kan jag verkligen uppskatta livets kontraster, det mörka och det ljusa, det tunga och det lätta. Jag ser att det ena inte kan existera utan det andra, att de framhäver och kompletterar varandra på samma gång. Andra dagar gör dessa kontraster mig helt matt…

Just nu kämpar jag med en känsla av otillräcklighet. Jag upplever krav och förväntningar både utifrån och inifrån. Det är fasen inte lätt att försöka gå sin egen väg i en likriktad värld! Att bryta mot normer och följa sitt hjärta, är verkligen svårt när vi ständigt bombarderas av budskap om hur vi ska vara och vad vi ska göra för att passa in. För att vara framgångsrik och en i gänget.

Just nu är de här bitarna extra tydliga på jobbfronten för mig. Jag vill så gärna göra saker jag brinner för – vara kreativ och skapa, få uttrycka och inspirera, och samtidigt (på mitt eget sätt) bidra till en lite bättre och mer hållbar värld. Framöver hoppas och önskar jag kunna försörja mig på mina passioner och uppfylla min dharma.

Jag vet att det går. Inom mig har jag en stark och orubblig röst som säger att det är helt och fullt möjligt. Det svåra är bara att lyssna till den rösten, när omgivningen uttrycker tvivel. När det hintas om att jag borde skaffa mig ett vanligt jobb och leva som alla andra. När jag möts av ifrågasättande och tvivel, eller när undertonen i en konversation är: ’Du är lat, är det inte dags att du tar dig samman och gör rätt för dig? Dra ditt strå till stacken och jobba heltid som alla andra!’

Ibland är det svårt att inte påverkas av omgivningen. Välmenade (?) kommentarer sprider frön av oro, och det är livsfarligt (men ack så lätt) att låta dem slå rot. Då börjar man nämligen ifrågasätta sig själv. ’De kanske har rätt trots allt? Jag är nog lite lat ändå… Det kanske inte går att försörja sig på sin passion?’

Samtidigt blir en del inom mig förbannad. Hon väser: ’Okej, du är lat alltså – är det därför du varit en högpresterare i alla dessa år?! Blir man utmattad, som du, om man är lat kanske? Nej, just det!’ Det blir liksom en inre konflikt på flera plan, men framförallt mellan omgivningens förväntningar och mina drömmar.

Det allra lättaste vore såklart att räta in sig i ledet och göra som omgivningen tycker. Men då skulle en del av mig dö inombords… och det känns bara hemskt fel. Därför tänker jag fortsätta kämpa! Jag tänker fortsätta göra det jag älskar och försöka omvandla det till mitt jobb.

Drömmen vore att kunna leva på bloggen och den webbutik jag planerar att öppna framöver. Eller som ett alternativ; satsa mer på yogan och/eller fotograferandet… Det konstiga är att mitt i allt tvivel, så känner jag samtidigt ett enormt lugn. Tillit och tacksamhet.

Jag är tacksam för att jag har möjligheten att prova mina vingar just nu, och hoppas för allt i världen att de bär. Och gör de inte det, ja men då får jag väl ta det då. Om inte annat så lär jag ju vara en erfarenhet rikare.

Men om vi går tillbaka till bloggen, så växer den successivt – vilket såklart är jättekul! ♥ Det öppnar ju även upp nya möjligheter. Jag har fått en del förfrågningar om samarbeten med företag, men tackat nej till de flesta – eftersom jag är mån om er läsare. Det måste kännas rätt. Jag skulle aldrig lägga upp några blinkande banners med reklam för nätcasinon eller liknande.

Med det sagt, kan jag absolut tänka mig att göra fler samarbeten framöver – men då ska det självklart vara relevanta saker. Det vill säga produkter och företag som stämmer överens med mina värderingar, och samtidigt kan bidra med värde till er som läser. Jag tänker att det måste vara schyssta, hållbara och miljövänliga produkter eller tjänster, av hög kvalitet.

Jag vet att en del tycker att det är lite tråkigt med reklam, och tro mig jag förstår. Samtidigt lägger jag ner otroligt mycket tid och energi på mina inlägg – missförstå mig rätt, jag klagar inte, utan älskar det verkligen! ♥ Men rent krasst kan man ju inte betala räkningar med ’lycka’, utan de allra flesta av oss behöver ha någon form av inkomst. Det är ju så vårt samhälle är uppbyggt (och jag är tyvärr inte undantaget som bekräftar den regeln).

Vad det innebär i praktiken (åtminstone på sikt) är att bloggen behöver generera någon form av inkomst, för att jag ska kunna fortsätta dela med mig av tankar, tips, inspiration, bilder och annat innehåll. Om inte, kommer jag bli tvungen att hitta en inkomst (jobb) på annat håll – vilket såklart skulle påverka bloggen negativt…

Mot den bakgrunden hoppas jag att ni tycker att det känns okej med sponsrade inlägg och adlinks ibland! Som sagt är jag mån om att vid dessa tillfällen tipsa om och lyfta schyssta produkter (som jag själv gillar och/eller använder mig av).

Ett annat alternativ eller komplement till annonser och samarbeten, är Patreon och Swish, vilket några av er läsare tipsat om. Just Patreon och Swish har blivit allt vanligare för såväl bloggar, poddar, youtube-kanaler och andra kreatörer. Det innebär alltså att läsarna/lyssnarna/följarna går in och stöttar kreatören ekonomiskt med valfritt belopp – antingen månadsvis eller vid enstaka tillfällen, för att hen ska kunna fortsätta skapa innehåll på sina kanaler. (Obs! Det är alltså frivilligt i så fall.)

Men jämförelsevis är det lite som att man köper eller prenumererar på en tidning, Spotify, Netflix eller liknande.

Om ni vill, får ni jättegärna skriva några rader och berätta hur ni tänker kring det här med sponsrade samarbeten, adlinks, patreon, osv (så blir jag oerhört glad och tacksam! ♥)
Sedan är jag ju såklart också nyfiken på om ni känner igen er i det här med att det kan vara svårt att gå sin egen väg och bryta mot normer? Finns det fler som tampas med inre konflikter och en känsla av otillräcklighet? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas ni har en fin dag allesammans. Ta hand om er! Kramar ♥

 

Relaterade inlägg:

– Högkänslig, introvert & extrovert
– Att följa sin passion & leva ut sina drömmar
– Slow living
– Tankar kring att skaffa barn

 

Kommentarer

Jag har länge funderat på att skriva det här inlägget, men varit lite osäker på hur det skulle mottas. För det här med barn kan vara ett känsligt ämne, som dessutom ofta är förknippat med oerhört starka åsikter… För att inte tala om hur stark normen att skaffa barn är.

Innan jag skriver något mer, vill jag vara väldigt tydlig med att jag inte är ute efter att säga vad som är rätt eller fel. Min avsikt är inte heller att döma eller såra någon. Jag vill kort och gott dela med mig av mina tankar.

Alltså, var och en gör som de själva vill! ♥ Med det sagt, drar vi igång.

Måste man verkligen skaffa barn?

Egentligen gillar jag inte riktigt uttrycket ”att skaffa barn”, eller det är nog framförallt ordet skaffa som jag hänger upp mig på. Det låter så enkelt och lättvindigt på något sätt, som om det är något man gör bara sådär. (Men det är ju oftast inte fallet.)

Hursomhelst, som jag nämnde i början av inlägget finns det en väldigt stark norm i samhället att man ska skaffa barn. Det ses närmast som en självklarhet. Och uttrycker någon att de inte vill ha barn, möts det ofta med höjda ögonbryn och förbluffade ansiktsuttryck. ’Men, varför inte då?’

Att bli förälder är för många den största händelsen i livet, och majoriteten verkar ha svårt att tänka sig ett liv utan barn. Jag kan på sätt och vis förstå det. Men samtidigt, bara för att något känns rätt och naturligt för en själv, behöver det ju inte betyda att det är lika självklart för andra.

Personligen tycker jag inte att det är det minsta konstigt att vissa vill ha barn och andra inte. Snarare känns det väldigt logiskt, eftersom vi alla är olika och har varierande mål och drömmar i livet.

Så för att besvara frågan i rubriken; måste man verkligen skaffa barn? Nej, självklart inte. Man ska göra det som känns rätt för en själv.

Att inte vilja ha barn

Jag vet inte om det kanske redan lyst igenom texten, men varken jag eller min man vill ha barn. Det är inte så att vi känner att ”vi vill inte ha barn just nu, men kanske framöver” utan snarare att vi vill inte ha barn alls.

”Ni är inte så gamla än, ni hinner ändra er” kanske någon säger då. Visst, vi är inte jättegamla (jag blir 27 i år, och min man är 31) och vad vet jag, det kanske vi gör. Men i dagsläget känns det väldigt osannolikt.

Ärligt talat kan jag bli lite frustrerad på den här typen av kommentarer. Eller egentligen är det inte kommentaren som sådan som stör mig, utan snarare när det finns en underton i den, i stil med: ”Jaja lilla flicka, du kommer ändra dig ska du se.” Det är så förminskande!

På samma sätt finner jag det aningen roande att vi människor generellt är så oerhört inrutade i normer, och hur saker och ting ska vara. Att vi, så fort någon tar ett litet steg utanför ledet, är snabba med att kommentera detta. Jösses vilket liv det kan bli i luckan!

Nåväl, anledningen till att jag skriver det här inlägget, är att jag vill belysa att det kanske inte finns en lösning som passar alla. Jag vill lyfta att vissa inte vill ha barn, och att det är minst lika okej som att vilja det. Min förhoppning är att andra som inte heller vill ha barn, ska känna sig mindre ensamma och/eller utsatta. Men också att (förhoppningsvis) bidra med ökad förståelse.

Jag upplever nämligen att vissa har väldigt svårt att förstå när andra inte vill bli föräldrar. Därför tänkte jag lyfta några anledningar till varför man kanske inte vill ha barn. (Nu är det ju inte så att jag sitter på några allmängiltiga svar, utan jag kan ju bara utgå från mig själv).

För självklart kan anledningarna till att man inte vill bli förälder variera, och egentligen behöver man ju inte ens ha några anledningar eller förklaringar, om man inte vill. Hursomhelst, nedan följer några av mina/våra tankar.

Fem anledningar till att jag/vi inte vill ha barn

1. Ingen barnlängtan

Jag känner flera stycken som sedan de mer eller mindre själva var barn, har drömt om att skaffa egna. Som älskar bebisar och har en genuin längtan efter att en dag själva få bli föräldrar.

Varken jag eller min man har den där längtan, och har aldrig haft den. Det skulle ju teoretiskt sätt kunna ändra sig framöver (även om det känns väldigt osannolikt).

Men bristen på den här längtan är alltså den absolut främsta anledningen till att vi inte vill ha några barn. (Kommande punkter väger således inte lika tungt.)

2. Min personlighet

Som jag tidigare nämnt i detta inlägg har jag en introvert och högkänslig personlighetstyp, vilket innebär att jag trivs bäst i lugna och stillsamma miljöer, med ordning och reda. Samtidigt mår jag dåligt av röra, höga ljud och intensiva miljöer – det blir liksom för mycket intryck för mig.

Barn är vanligtvis tämligen livliga, delvis högljudda och sällan särskilt stillsamma eller städade… Det hör liksom till, och självklart måste barn få vara just barn!

Det kan verka själviskt att sätta sig själv först, men jag tänker snarare att det är omtänksamt att inte skaffa några barn i mitt fall – man kan helt enkelt vara mer eller mindre lämpad som förälder. (Sedan skulle jag säkert klara av det, men ja…)

3. Fysiska aspekter

Okej, det här kommer kanske verka märkligt eller absurt, men jag tänker skriva det ändå: Bara tanken på att min mage skulle växa till gigantisk storlek, ger mig ångest. Alltså inte på ett fåfängt sätt, utan mer på ett psykologiskt plan tror jag… Eeh ja, det är lite svårt att förklara, så jag tror helt enkelt att jag lämnar det där.

Men det kanske är lättare att förstå att ’le grand finale’ (förlossningen) inte känns särskilt lockande. Tack men nej tack, jag avstår gärna. Med det sagt, är jag grymt imponerad av alla mammor där ute – ni är grymma!

4. Miljön

Okej, det här kan vara lite känsligt och kontroversiellt. Men rent krasst är det absolut sämsta man kan göra för miljön, att skaffa barn. (Se ovanstående bild, notera även skalan…)

Innan någon går i taket nu, vill jag vara tydlig med att jag såklart tycker att man ska skaffa barn ändå om man vill det. Och för tydlighetens skull: nej, ovanstående text är inte avsett som kritik till er som redan har eller planerar att skaffa barn. ♥

Men, om man (som vi) inte är så sugen på att skaffa barn till att börja med, kanske miljöaspekten kan vara ännu en anledningen till att låta bli.

Update: Vill lägga till en annan intressant och tänkvärd aspekt från en av er läsare (väldigt förenklat och kortfattat): Om ingen av oss som värnar om miljön (genom kost, livstil osv) skaffar barn, så kommer planeten framöver populeras av barn vars föräldrar inte bryr sig – vilket medför en risk att barnen inte heller får med sig miljö-/hållbarhetstänket (och det är ju inte så bra).

5.  Ansvar, begränsad frihet, pengar & relationen

Det här är väl inte direkt någon nyhet, men det är ett enormt ansvar att skaffa/ha barn. Att bli förälder är att ’binda upp sig’ åtminstone de kommande 18 åren… och det är ju ingen liten grej precis.

Samtidigt tenderar friheten (att göra vad man vill, när man vill) att bli begränsad.

Att ha barn är inte heller helt gratis. Enligt denna artikel kostar ett barn drygt 1 miljon kronor, från att de föds till den dag de fyller 19 år. Behöver man dessutom en större bil alternativt en extra bil under dessa 19 år, tillkommer ytterligare ca 1 miljon kronor…

Sedan sliter småbarnsåren ofta hårt på förhållandet… Sömnbrist och mindre tid med sin partner på tu man hand, är några av anledningarna till det.

Ja, där hade vi några av mina/våra anledningar till varför vi inte vill bli föräldrar.

Sedan kan jag tänka mig att det ger enormt mycket, på många plan, att ha barn. Vilket såklart kan vara svårt att förstå fullt ut, när man inte själv har några. Men jag tror ändå inte att det är något för alla.

Jag är bara tacksam för att vi lever i en tid där de allra flesta av oss själva kan välja, om vi vill ha barn eller inte (normer till trots). Det har ju inte alltid varit fallet.

Sedan är det oerhört skönt att jag och min man tänker/känner lika i detta. För just frågan kring barn, är nog en av de viktigaste sakerna att vara överens om i ett förhållande.

Slutligen vill jag bara förtydliga några saker:

– Både jag och min man har syskonbarn, som vi älskar, och gärna umgås med ♥ (Även om jag alltid är helt slut efteråt, haha!)

– Bara för att jag inte själv vill ha barn, betyder det inte att jag inte kan glädjas med andra. Självklart blir jag jätteglad för alla de som väntar eller redan fått barn och har drömt om det.

– Jag känner mig ödmjuk inför att jag/vi kan komma att ändra oss längre fram. För ärligt talat kan man ju omöjligen veta nu, hur man känner om ett, fem eller tio år framöver (oavsett vad det gäller). Men, det känns verkligen osannolikt.

– Jag accepterar att människor har olika åsikter och värderingar. (Och förväntar mig därför också att andra accepterar mina, även om vi tycker olika.)

Så mina vänner, nu är jag nyfiken på vad ni tycker och tänker! Vad har du för tankar kring det här med barn? Lämna gärna en kommentar!

Hoppas att ni har en underbar dag allesammans ♥ Kram på er

 

Ps. Av förklarliga skäl är ingen av bilderna i detta inlägg mina egna, utan samtliga kommer från Pexels.

 

Lästips:

– Högkänslig, introvert & extrovert
– Att förlåta – hur gör man?
– Psykisk ohälsa & utmattning
– Hoppa av ekorrhjulet – mina tips & erfarenheter

 

Kommentarer