I snart tre års tid har jag spenderat majoriteten av min fritid och mina pengar på en sak – att förverkliga drömmen om ett eget tinyhouse på landet. Det har varit lite som att bestiga ett berg och vägen mot toppen (målet) har varit lång och utmanande. Stigen är ju som bekant aldrig rak, utan har en tendens att slingra sig uppför branten.

När man står där vid bergets fot och ska ta de första stapplande stegen mot toppen, ter sig berget enormt och resan närmast oöverkomlig. Men så tar man ett steg, följt av ytterligare ett – och en liten bit i taget närmar man sig målet. I snart tre år har jag alltså ihärdigt klättrat mot toppen, lika envist och målinriktat som en bergsget. Så äntligen, äntligen, kunde jag ana målet – snart inom räckhåll. 

Husets placering var utsedd, lägenheten uppsagd och transporten bokad, liksom flyttstädningen. I princip allt var klart för att flytta ner mitt lilla hus till Österlen om några veckor. Så blev det plötsligt klart att marken är alldeles för blöt för att jag ska kunna få mitt lilla hus på plats. Vi måste invänta att marken fryser eller att den torkar upp – i vår…

När jag fick beskedet kändes det som att jag, med bara några få steg kvar till toppen, plötsligt klev på en lös sten och handlöst störtade nedför branten. När jag mörbultad och omtumlad kvicknade till, fann jag mig själv på en avsats en bit ner på berget. Målet var inte längre några veckor bort, utan månader eller i värsta fall ett halvår… Känslorna fullkomligen sköljde över mig när planerna, allt det som jag längtat efter och drömt om, gick i kras.

Förvirring. Sorg. Frustration och uppgivenhet. I en enda tung sörja. 

Instinktivt reser jag mig för att se om jag på något sätt kan få fallet ogjort, om jag kan komma tillbaka till platsen där målet var inom räckhåll. Men förtvivlat konstaterar jag istället att jag inte ens ser någon tydlig väg mot toppen längre och att den sista energin är som bortblåst.

Nu har jag suttit på min avsats några dagar. Spenderat tid med alla känslor och tankar, plåstrat om mina mentala sår och blåmärken. Låtit saker landa. Det är alltid lätt att vara efterklok, men med lite perspektiv inser jag att det kanske var tur att det blev såhär trots allt. Jag har pushat mig själv hårt för att nå mitt mål, och frågan är om jag hade orkat med slutspurten efter mitt maratonlopp uppför berget… Kanske drog livet i handbromsen åt mig? 

Först häromdagen var det som att jag blev medveten om utsikten från min avsats på berget, som att jag äntligen kunde se den vackra vyn som breder ut sig. Det blev en påminnelse om hur långt jag faktiskt kommit och hur bra jag på många sätt redan har det. Jag behöver inte jäkta mot toppen, jag kan sitta här och vila ett litet slag. När tiden är inne kommer jag återigen se vilken stig jag ska vandra på.

Tills dess tänker jag njuta av andpausen.

Och tänka sig, i tomrummet som uppstått nu (när jag tillåtit mig själv att fokusera på annat än husbygget) så har jag hittat tillbaka till saker jag tycker om, men tidigare har prioriterat bort. Plötsligt fick jag lust att plocka upp penseln och måla igen! Efter ett uppehåll på 10 år.

Jag skriver också första blogginlägget på en evighet, som inte är relaterat till husbygget. Eller okej, det är förvisso kopplat till huset, men inte ett rent ”bygginlägg” så att säga. Och i helgen ska jag åka och besöka en god vän, istället för att stressa med att få allt klart inför flytten… Så, det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men som tur är blir det ofta bra ändå.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en bild som jag tycker är både fin och tänkvärd. För mig känns den trösterik – i synnerhet i tunga stunder.

Ta hand om er allesammans, och lämna gärna en kommentar om du vill.
Kram!

Relaterade inlägg:
– Distans ger välbehövligt perspektiv
– Livet som högkänslig
– Trött på ideal, dieter & kroppshets
– Kärlek eller rädsla? – Tips för att fatta rätt beslut

Kommentarer